Vill resa i arbetet - vilket yrke?

[agehall]

Det är har diskuterats en del fram och åter på forumet och jag tror nästan alla skulle tycka att för mycket resa per år skulle inte vara roligt, men vart anser ni som reser mycket att "gränsen" går? Börjar det bli mycket efter 50 resdagar per år? 100? 200?

Det är många fler parametrar än bara antalet resdagar som spelar in. Många korta resor kan innebära ett jobbigare resmönster trots färre resdagar än ett resemönster där man gör få men längre resor.

I slutändan handlar det om hur mycket det påverkar privatlivet. Har man någon form av familj man vill umgås med så är det inte bara den faktiska tiden man är utanför hemmet utan även tiden det tar att återhämta sig efter en resa som spelar in. Man måste även väga in ifall man bara åker till sina möten eller om man har möjlighet att göra annat än bara jobba när man är borta.

 

[NyfikenGrau]

Jag tycker också det vore intressant att höra var gränsen går, men 165 nätter borta på drygt 9 månader med familj hemma...då skulle jag hellre ställa mig på Donken eller liknande bara det är nära hemmet, oavsett hur spännande eller välbetalt jobb jag hade haft.
Jag älskar att resa, men en stor bit av det har att göra med frihetskänsla och därför har jag aldrig varit intresserad av jobbresor, även om det naturligtvis vore trevligt med alla poäng jobbresorna drar in.
En person som reser mycket i jobbet bör nog främst ha ett särskilt stort intresse för sitt jobb, inte för resor i allmänhet.

 

[Berglund]

Jag skulle säga att någonstans vid 50-75 börjar det kännas såpass mycket att man behöver göra betydande ingrepp i privatlivet.

Ja, här någonstans vid en till två resor i veckan börjar det kännas på riktigt. Det är ju inte bara själva resan i sig, ibland går det fel, blir förseningar och förändringar som påverkar de på hemmaplan som är beroende av en. Sådan ”social skuld” väger också in om/när det blivit många och frekventa förändringar.

Jag har legat ute på resande fot 3-5 dagar i veckan, 7-8 månader i rad och det tär absolut! Samtidigt har jag också varit iväg på 16 veckors tjänstgöring, åkte jorden runt, det var på många sätt enklare. Ingen förväntade sig att jag skulle komma hem tidigare utan det gick att planera och anpassa runt den här långa resan.

 

[Senator]

Mitt ”värsta” år var 2009. Då reste jag till/från destination och/eller jobbade 26 av 52 helger.

Jag var i leverans av ett 6 dagars förändringsprogram. För att starta 08.30 en måndagsmorgon i Kuala Lumpur var jag tvungen att åka ut lördagskväll och landa söndagseftermiddag för att tidigast kunna åka hem lördag kl 16.00. Denna tjänst lämnade jag efter 18 månader till stor del på grund av detta trots att jag var singel vid tillfälle. Det hjälper inte med affärsklass och hotell som Shangri-La för att det skall vara värt det.

Intressanta destinationer dock:
New Delhi
Kuala Lumpur
Dakar
Alexandria
J’burg
Teheran
Riyadh
Tunis
Kairo

Mindre spännande:
Rom
Dublin
Breda
Madrid
Budapest
Helsingfors

 

[NyfikenGrau]

Intressanta destinationer dock:
J’burg

Mycket intressant ämne detta, markerar bara ovanstående därför att jag aldrig är så tacksam över att slippa jobbresor som när jag åker privat till ställen jag älskar, som Sydafrika. Jag skulle ha lättare att svälja en jobbresa till Breda faktiskt, för att jag isf ändå inte "missar något".

Förmodligen kan jag inte riktigt förstå känslan för att jag inte verkar ha "brinnaförjobbet"-genen, men det kanske är därför jag tycker ämnet är rätt spännande

 

[Jönsson]

Ja, här någonstans vid en till två resor i veckan börjar det kännas på riktigt. Det är ju inte bara själva resan i sig, ibland går det fel, blir förseningar och förändringar som påverkar de på hemmaplan som är beroende av en. Sådan ”social skuld” väger också in om/när det blivit många och frekventa förändringar.

Jag har legat ute på resande fot 3-5 dagar i veckan, 7-8 månader i rad och det tär absolut! Samtidigt har jag också varit iväg på 16 veckors tjänstgöring, åkte jorden runt, det var på många sätt enklare. Ingen förväntade sig att jag skulle komma hem tidigare utan det gick att planera och anpassa runt den här långa resan.

Håller helt med. Det beror mycket på hur ens familjesituation och sociala umgänge ser ut. Två dagar i veckan borta från familjen går bra för en tid men efter något år blir även det till en rejäl belastning som leder till ständiga skuldkänslor. Det kan tära rejält på relationen att inte finnas där i vardagen. Som ensamstående är det lite annorlunda. Man kan stå ut med att bo i resväskan under ganska lång tid om man vet att man inte har någon där hemma som väntar. Har själv sett båda sidor av myntet.

 

[jerixon]

Har över 100 hotellnätter redan i år. Riktigt trött på att ej ha rutiner och det brejar bli ganska mkt slitage att ej träffa Sambo mer än såhär!

 

[jerixon]

Med det sagt jobbar jag inom försäljning på ett globalt bolag.
Det innebär i vilket fall i vårt bolag ett par resdagar i veckan.

Har över 100 hotellnätter redan i år. Riktigt trött på att ej ha rutiner och det brejar bli ganska mkt slitage att ej träffa Sambo mer än såhär!

 

[Pho]

Det spelar också in om resorna planeras långt innan eller om det dyker upp en dag innan eller en timma innan man ger sig iväg.

Har man kalendern klar för sig veckor i förväg är det ju lättare att parera än när man med en dags varsel åker till Asien i en vecka.

 

[jumbooze]

Håller helt med. Det beror mycket på hur ens familjesituation och sociala umgänge ser ut. Två dagar i veckan borta från familjen går bra för en tid men efter något år blir även det till en rejäl belastning som leder till ständiga skuldkänslor. Det kan tära rejält på relationen att inte finnas där i vardagen. Som ensamstående är det lite annorlunda. Man kan stå ut med att bo i resväskan under ganska lång tid om man vet att man inte har någon där hemma som väntar. Har själv sett båda sidor av myntet.

Har själv sett flera exempel på kollegor som till slut kommer hem och upptäcker att ”någon” har slutat att vänta så det är helt klart inte för alla.