Ett bidrag på Wien. Jag drog en repa dit för två veckor sedan. Wien: är min favoritstad, jag har varit där oräkneliga gånger i arbete som på fritiden. Där köper jag mina glasögon och mina måttsydda kavajer. Det frestar på att vara gourmet. Standardrundan en lördag börjar på Imperial och dess (piano)bar. Glöm för all del inte att gå runt i passagerna runt receptionsområdet, fyllda med historiska tavlor, dokument och fotografier. Europeisk historia utan dess like. Allt på Imperial är ypperligt. Ett svenskt kungapar bor här av och till och en Europeisk Ferrari-klubb stoppar här för middag med övernattning varje år under sin Grand Tour. Bilarna står parkerade runt om i kvarteret och som de flesta har glasad motorhuv i häcken kan man njuta blicken av dess grymma motorer. Efter det bär det iväg till Bristol. Där finns en diskret (piano)bar och café i receptionsområdet, glest befolkad en tidig lördag, med några grymma signaturdrinkar, t.ex. en Bründelmeyer Brut Sekt med något annat godis som jag inte minns just nu, samt bladguld. Röda sammetssoffor. Damen i sällskapet känner sig väldigt hemma här och skryter över kaffet, något jag själv dock inte dricker. Kvällstid har de en mycket intim "American Bar" en trappa upp, som få hittar till. Nåväl, nästa stopp blir Grand Hotel, som också är omnämnt i denna tråden. En sushisbar i gatuplanet, men huvudrestaurangen är Unkai på takvåningen. Den ligger vid sidan av den Franska som har uteterrass, för de få som lyckas att boka bord på den. Jag och hustrun tog en heldagskurs på Unkai, pre-C19. Kursledaren var en Österikisk kock, som dock var närvarande som IHG's Food&Beverage manager, worldwide. Som nämnt i denna tråden är Wien en ypperlig fisk och skaldjursstad, något som jag av egen erfarenhet var känd med. Så, jag frågade honom hur det kommer sig. Simple, sa han. Vi flyger in alltsammans dagligen. Kulturen är så väletablerad bland krögarna att det lönar sig. Alla serösa restauranger hänger på. Större delen av dagen tillbringades i köket. Bara Japanska kockar. Skära sashimi, koka ris (inget skämt i Japan) montera sushi, samt göra rullar. Deras egna kockar demonstrerade genom att vika samman rullar-i-rullar, som mest åtta rullar i en. Konsten före det var att ladda dessa enskilda rullar snyggt, så att snittet av en åtta-rulle framstod om en symmetrisk mosaiktavla närmast. Det svåraste var däremot att göra Japansk omelett, för övrigt min egen favorit, men ack så svårt att göra. Den får vid Gud inte ha den minsta brännfläck och den måste vara fint ihoprullad, redan i pannan, som är fyrkantig för det syftet. Allt avslutades med att vi satte oss til bords i en separat sal och åt det vi själva hade lagat med dryck som betalades utöver kurspriset. Sista stopp efter dagens shopping blir Zum Schwarzen Kameel ett vattenhål för elefanternas elefanter. Hit går Creme de la Creme Viennoise. Den är nu något ombyggd med än större betoning på restaurangdelen. För egen del tar vi vanligen ett häng i café-baren. Fiffigt nog är vi numera kända ansikten bland personal och floor-manager, en effektiv och vänlig kvinna. Allt är som vanligt, d.v.s Maria hänger på väggen, vinerna är kanon, likaså snittarna och personalen. Genistrecket som de gjorde är att de behöll så många av personalen de bara kunde genom C19-perioden. Några av dessa jobbar hela sitt liv där. Sådant skapar klass och skola! Tips: glöm inte att köpa hem deras etsade glas, särskilt rödvinskuporna! Glöm heller inte vinkällaren (med servering givetvis). Ingen mobiltäckning där. Skönt. Next stop: Julius Meinl. Här har jag bara en liten tråkig anmälan, då sushibaren (den vid fiskdisken), driftad av Japaner, nu är borta. Schade. Sist men inte minst, huvudnumret, Silvio Nickol's restaurang i Coburg palatset. Totalt enastående. Dresskod. Sist vi åt där fick vi Chef's Table. Det betyder att framför bordet, på väggen sitter två TV-skärmar. En med överblick över det varma köket. den andra över monteringen. För det mesta går det i menyer, stora menyer, med viner. Fördelen med det är att man är så rund och trevligt bedövad när man går därifrån att man inte känner någon smärta när notan skall betalas. Vin är nyckelordet här. Vinerna som kommer med menyerna är fantastiskt bra och skänkes från flaskan vid bordet, så att man kan inspektera etiketten! Jag är egentligen för gammal för Chardonnay men gick på pumpen när vi fick en vackert ekad Mount Eden Chardonnay till en rätt med pilgrimsmusslor. Aldrig före, aldrig efter har jag smakat ett sådant vin. Och så går då kvällen. Chef des chefs kom och hälsade och tackade. Därefter bar det iväg med Sommelier till vinkällaren, on invitation. Jag tror det är fem eller sex källare de har, för olika områden och världsdelar. Här kan man smaka (du köper då flaskan) och man kan köpa för att ta med upp till Silvio's eller hem. Vi var i Bourgogne-källaren. Här fanns allt. Jag blev snurrig. 12.000 EUR var ett av de högre priserna jag noterade i katalogen, en Romanée-Conti. Detta var den största vinkällaren jag någonsin har sett, och jag antog att den måtte var den största i världen, men Sommelier korrigerade mig till att det var den nog inte. Men den är den största i Europa. Prost! En separat litania på Bratislava följer senare.
