Kan inte annat än att hålla med. Min filosofi att man endast ska äga saker (smycken, mobil, elektronik osv...) som man har råd att tappa bort. Har man inte råd att ersätta föremålet har man köpt en pryl över sin egentliga budget.
Har full förståelse att män som inte har så mycket andra utsmyckningar att välja mellan gärna lägger lite pengar på att investera i en klocka.
Om du köper klockan utomlands & sparar 10-20kSEK kan du ju lägga pengarna på en trevlig business/first resa dit.
Det är fruktansvärt hur dålig koll folk i allmänhet har på pengar tycker jag.
Belåna sig för att åka på semester, inte betala av på bolån, hamna hos Kronofogden, ta SMS-lån, ta lån överhuvudtaget till konsumtion, lägga undan en hundring till ungarna och tycka man är "duktig", samma med pensionen (hundring alltså…). Extraförsäkring på sin telefon, haallåå, finns det något bakom pannbenet?!
Det är faktiskt så att jag funderat på att ge ut en bok (ja, på temat privatekonomi också, många bollar i luften hos mig!). Men är oerhört rädda att bli utskälld av de stora massorna av folk och bankmän. Så jag försöker låta bli. Kanske en blogg dock?
On topic:
Med tanke på hur mycket en kvinna har i smycken och accessoarer i normala fall (om man verkligen räknar med ALLT) så tycker jag ändå inte att en herrklocka modell dyrare är så mycket i utgift egentligen.
Fast som
telelina säger, det måste vara ett ekonomiskt ställningstagande bakom också; är man rädd för repor i absurdum eller om man är rädslan för att tappa klockan är så stark att den ändå mest är i kassaskåpet bakom tavlan i lilla sovrummet (
) så skulle jag verkligen vägt köpet på vågskål.
