John Rambo
Medlem
Fick lite frågor om min nyss avslutade 10 dagars genom ”Södra Balkan”. Jag tänkte inte vika ut det alltför mycket och har inte dokumenterat fullt ut så ni är välkomna att ställa frågor om ni undrar något kompletterande. En del bilder kommer som utdrag från Instagram, därav den lägre kvaliteten.
Resan börjades som brukligt med en natt i Köpenhamn; en för mig viktig start för att komma iväg stressfritt med lite träning och god mat. Denna gång valde jag Comfort Copenhagen AirPort, vilket var första gången för mig.
Jag skulle nog säga att jag föredrar Clarion av de två, det känns mer kvalitativt och rummen är betydligt större. Men för en natts övernattning duger Comfort väl, och det är klart väldigt prisvärt. Läget på de båda är ju toppen oavsett. Som Nordic Choice Platinum med knappt 100nätter de senaste 12mån så känns det tacksamt att gång på gång (alltsom oftast) bli uppgraderad till riktigt bra rum. Minst 9/10 gånger enligt min egen historik.
Utsikten från det uppgraderade rummet på vån 11 vart fantastiskt, även om rummet var litet.
Gymmet på Comfort har potential - lite som Malmö Live, fast ”in the making”. Det saknades lite vikter och annan utrustning, men innehöll likaså mycket nog för ett bra morgonpass.
Jag lyckades övertala Ms Rambo att eftermiddagens intervallpass gjorde sig bäst utmed ovan sträcka, där såväl uppvärmning som nedvarvning skedde med ständigt inkommande plan och härliga luftvirvlar (heter det så?!) precis över våra huvud. Härlig miljö för oss flygnördar, och flack terräng som gjord för fina intervallpass. 6km blev totalen
Utcheckning från Comfort efter förmiddagsträning och långfrukost så blev det förstås lite loungehopping lunch på Kastrup där de ännu kräver ”Covidpass” vid varje lounge (i vårat fall antigentest) Samtliga tillgängliga lounger besöktes för ett glas eller en lunch. Tyvärr lös bubblet samt barristakaffet i SAS loungen med sin frånvaro som vanligt pre-covid.. Maten vart däremot riktigt bra.
Aviator är något sparsmakad, men duger fint. Aspire känns riktigt fattig, medans Eventyr håller en relativt hög fana jämfört med de andra.
Nåväl uppe i luften på SK2673 mot Tivat Montenegro där vi vart nära nog ensamma i Plus. Ms Rambo hade fått sig en poängbiljett som bokades någon helg när ordinarie kundtjänst var stängd. Även om den såldes blev lite kluddig att boka så blev det en bra affär då de endast tog 18k poäng för ToR open Jaw Cph-Tivat följt av Dubrovnik-Cph för hemresan i plus.
Själv trodde jag mig behöva statuspoängen så jag hade bokat en enkel SAS Go Cph-Tivat för 740kr vilken jag fick uppgraderad till en PLUS några dagar före avresan för 5050 poäng. Poängen för aktuell resa har dock ännu inte inkommit, så där ligger en begäran om efterregistrering i SAS Limbo ännu. Med facit i hand hade jag inte behövt poängen då x4 kampanjen tillsammans med ett covid-vidrigt res-sug redan gett mig Diamond.
Resan vart behaglig och bjöd på fantastisk service och ovanligt god mat. Nya praliner sedan förra turen därtill förgyllde vidare. Jag fick till och med frågan om jag ville ha något gott till kaffet, vilket förstås inte kunde motstås. Bra jobbat SAS!
Väl framme på Tivat flygplats så slog värmen till med full kraft så snart dörrarna från planet öppnades - 37 grader utanför skvallrade väderappen om.
Vi hade strax innan avresa bestämt oss för att skaffa en hyrbil och genom Amex Platinums medlemsförmåner kontrollerades priserna på de olika firmorna som fanns representerade.
Valet föll på bilgrupp ”Liten” vilket skulle motsvara en C3 eller liknande. Det mycket facila priset av 3600kr för 8 dagars hyra kändes bra, men jag hoppades klart på en uppgradering.
Så blev (nog) inte fallet, då jag väl ute hos AVIS såg den visserligen helt nya, men oerhört trötta Dacia Sandero. Visst, nära nog helt ny från fabrik med Apple var play, navigator och en AC med bra tryck i, men oj vilken trött kärra. Där kan inte ha varit mer än 70hk i denna och jag fick ofta kämpa i såväl 1-2växel upp för den ofta mycket branta kommande terrängen.
Uthyraren meddelade att om jag avsåg att köra utanför Montenegro (vilket ju förstås var planen med 100mil tilltänkt ToR genom Albanien) så behövdes en extra försäkring. Jag fick en massa papper framslängda framför mig och försökte i några omgång förstå vad det var de faktiskt rekommenderade. Jag ångrar att jag inte kollat upp detta närmre innan avresa då denna sorts försäljarstress inte är behaglig direkt efter landning när man bara vill komma iväg. Priset som erbjöds var 250€ (Montenegro använder Euro trots att de inte är med i EU då de har ett ”Euro användaravtal med en tysk bank som trycker pengar åt dem..). Jag kände spontant att det lät orimligt och tackade till försäljarens stora förtret nej till försäkringstillägget.
Någon minut senare kom föreståndaren in och gjorde ett försök nr 2 där han sade att eftersom jag har Amex platinum så täcker detta en del och jag kunde köpa ett väldigt viktigt tillägg för endast 120€. Jag försökte återigen förstå om/varför/vad, men tappade det i ”komma iväg konen” och betalade nämnda summa innan vidare avfärd från flygplatsen. Det kändes som ”turist-skatt” men priset i förhållande till huvudvärken som allt kunde innebära så körde jag ändå iväg med ett gott mod.
Resan från flygplatsen gick söderut via Budva och ner förbi Sveti Stefan. Rastplatsen låg helt perfekt och jag fick direkt feeling för att dra ut med drönaren en runda - en enklare DJI Mavic Mini ”rese-drönare” som tar skapligt bra bilder och filmer. Jag hade sett bilder på Sveti Stefan förut, men inte insett att det är ett av Europas lyxigaste hotelresorts. Jag drömde en stund att jag vore välbärgad nog att kunna unna mig en Helikopter transfer från flyget ut dit med några tillhörande nätter, men det får bli en långvarig framtida dröm.
Första stoppet blev Podgorica och valet av hotell blev självklart Hilton då jag kämpat på för att uppnå Diamond nivån och började närma mig efter att ha fått ihop 27 Hiltonnätter i Stockholm det senaste halvåret
Det bokades långt i förväg och till det mycket facila priset av 91€. Väl på plats för vår natt fick vi en fin upgrade till en Junior Suite på översta våningen. Ett mycket fint välkomstbrev med Gold recognition och en känsla av att ”detta blev ju långt över förväntan” då hotellet inte såg mkt ut för världen i appen vid bokningen.
Fina faciliteter och det kändes att hotellet vart nyrenoverat. Semesterns tredje träningspass genomfördes förstås i det mycket stora gymmet. Ett av få hotelgym som i min korta historik kan konkurrera med ”At Six” gymmet. 18m pool, Jacuzzi, och komplett spa-faciliteter fanns också. En liten utomhus solplats i anslutning till poolen hade ställts i ordning.
Tyvärr inga bilder från den fantastiska takterrassen vilken levererade ett fint cocktailutbud och enklare rätter. Vi avslutade kvällen med lite Cava, en old fashioned och en BLT med pommes, allt till det totala priset 18€.
Efterföljande dags frukost höll även den mycket hög kvalitet, och på tal om kvalitet var det något som vi inte såg till på resterande vecka …i något avseende
Nästa stop i Montenegro blev Shkoder sjön vilken vi avsåg att bara kort scouta för att därefter eventuellt återvända till på vägen norrut igen. Vi stannade även till på första stoppet i Albanien vid deras lilla stad Shkoder.
Det behövdes lite svalka och sjön dög fint till detta. Stenigt förstås, men klart och fint och varmt vatten. Det är säkerligen skapligt förorenat, men vi blev faktiskt inte sjuka.
Gränskontrollen norr om Shkoder gick snabbt och smidigt, max 10min kö följt av några minuters stämplande på båda sidors kontroller. De ville faktiskt se hyrbilspapperna på båda sidor och registrera bilen på något sätt. Vi såg att kön för att komma in i Montenegro var betydligt längre, men fortfarande inte mer än bedömt max 30min köande för de anländande från Albanien.
Covid-åtgärds mässigt så kändes Montenegro skapligt i nivå med Kroatien (vilket jag besökte tidigare i sommar) På Hilton ex. ville de att man skulle ha mask inne och hålla avstånd, vilket efterlevdes till ca 80-90%. Montenegro har råd om distans och därtill mask-krav inomhus.
Vi lyckades aldrig reda ut vad det är för krav i Albanien, men kunde konstatera att vi under resan inte såg mer än någon enstaka person med mask. Ingen höll avstånd, ingen handsprit någonstans men heller inga hostande och snuvande personer i sikte någonstans.
Nästa stop i Albanien blev Durres som ligger utmed kusten 2h från Tirana.
Då vi bokade boenden lite allteftersom resan fortskred så insåg vi här att det var relativt fullbokat. Enstaka rum fanns ibland på något större hotellkomplex, men flera av dessa hade enligt recensionerna alltför låg kvalitet i förhållande till sitt pris. Valet landade på ett enklare guesthouse i Norra Durres vilket kostade runt 600kr/natt, vilket vi kvarstannade vid i 2 nätter.
Boendet var ok, men inte mer. Vi tog oss runt och kollade in utbudet i övrigt, men insåg att även de ”bättre” hotellen höll en ganska låg kvalitet i förhållande till pris. Vi hittade bara enstaka hotell med tillhörande restauranger som faktiskt borde kunna leverera en bättre ”Europeisk standard”och då skulle priserna/natt landa på 1500-2000kr. Detta under absoluta högsäsong där Booking.com oftast meddelade att 80-90% av boenden under vår period var fullbokade.
Durres vart oftast skitigt och rörigt. Något fräschare längst med de södra delarnas strandpromenader, än i de Norra delarnas mayhem. Man såg ofta hur folk slängde ut skräp från bilarna när de körde och någon kommunal fungerande gatustädning kan jag inte tänka mig att de har. Havet var däremot riktigt fräscht och många tillsammans med mig motionssimmade längst längre sträckor långt ut i det långgrunda vattnet.
Betalning kunde ibland lösas med kort, men den ofta väldigt tjänst-ovilliga personalen suckade ofta stort om man ville betala med kort. Ville man betala kontant så suckade personalen endast stort om man inte hade jämna pengar.. Sällan nöjda Men klart medellönen för serveringspersonal var enligt uppgift mellan 200-250€/mån (fast i lokal valuta..) och deras arbetsförhållande i övrigt var ofta horribla.
Utbudet på restaurangerna fick snabbt klart för oss att det var mediokert men billigt. Bättre drinkar från 20kr, kaffe från 5kr uppåt, middag från 30-50kr och uppåt. Nära nog alla restauranger hade exakt samma meny, utbudet skiljde sig knappt alls - pizza, pasta, risotto och några grill-rätter. Därtill hade Durres någon slags sushi trend så de flesta restauranger oavsett nisch hade även sushi på menyn.
På tal om kort så upplevde vi oftast att de tog Amex endast på större hotell i Montenegro, men inte accepterade det alls i Albanien, där endast MC/Visa fungerade vad vi kunde se. I Kroatien däremot upplevde jag att de tar Amex på större andel ställen än i Sverige, riktigt bra på fastlandet, något sämre ute på öarna.
Turen fortsatte ner längst kusten på fantastiska vägar (även om den bästa körningen komma skulle). En natt i Vlore på New York hotel - 90€/natt på ett nära nog fullt hotell. De påstod att det skulle vara 4 stjärnigt, men det var oerhört nergånget och rummet höll på att ruttna. Jag tog inga bilder på aktuellt rum, men tänk er ett bättre rum från 90talet som därefter inte renoverats och därtill mögelskadats.
Läget vart riktigt bra precis vid stadens nyrenoverade strandpromenad i Vlores södra delar. Poolområdet var likaså funkis, men även det riktigt nergånget. Maten vart ok och de hade samma meny som alla ställen i Durres (-sushin).
Frukosten var en total mayhem; gästerna som utgjordes av uppskattningsvis 50% oförskämda rysktalande gäster och 50% till synes ”lokala hemvändare” …alla betedde sig mer eller mindre illa (ur ett svenskt perspektiv). Hordade mat, oförmåga till köande, lämna mer mat när de gick än de ätit totalt, packade matsäckar för hela dagen osv. Personalen gjorde sitt för att lindra kaoset, men de var här likt på de flesta platser i övrigt gravt underbemannade och till synes hårt piskade av en ofta närvarande chef som störde dem i varenda tanke till initiativ. Det finns säkert fler förklaringar, förenklar något..
Fortsatt körning över de fantastiska bergen innan vi kom ner till Södra Vlore, och därefter vidare mot Saranda och Ksamil vid gränsen till Grekland (Korfu).
Oerhört storslagen körning på ändlösa serpentinvägar. Körningen är tveklöst den bästa jag någonsin gjort, och vägarna höll faktiskt oerhört bra kvalitet (bortsett från inne i byar/städer). Det var därtill trots extrem belastning inte särskilt mycket köande, inträffad endast vid enstaka tillfällen.
Däremot så var det de här med andra trafikanter.. Jag har kört bil på väldigt många väldigt udda platser och är någorlunda bekväm bakom ratten. Albanien hade dock det mest aggressiva och opålitliga trafikläget jag någonsin skådat. Mängden med Audi RS6, Landrovers och andra för kriminella vanligt förekommande lyxbilar var helt oöverträffat; ofta med såväl Svenska, Schweiziska, Brittiska och i vissa fall Albanska regskyltar. Omkörningar som kunde få vilket topplock som helst att gå, folk som stannade på extremt olämpliga platser för att göra ett ärende, titta på en utsikt eller bara vända …är bara några av alla helt skruvade trafikbeteenden. Beteendena i trafiken vart så extrema att jag ofta behövde vara på helspänn. Därtill kastade folk ut skräp genom rutorna titt som tätt, och verkade inte i något avseende se längre än precis framför sin närmsta omgivning. Jag har hört från bekanta ”albanska hemvändare” att böterna är obefintliga i Albanien varpå han tror att många passar på att köra som fan då det inte finns mkt till konsekvenser.
Jag jobbade för en tid sedan några månader i Ukraina, där trafikdödligheten är oerhört stor. Körningen i Ukraina kändes dock betydligt mer avslappnad än den i Albanien..
Körningen vart ”värt det” och jag skulle rekommendera bilkörning i Albanien, men det kan hjälpa om man är förberedd på ett möjligt kaos och känner sig bekväm bakom ratten (det gör väll iofs alla svenska män)
Sista bilden ovan är från stranden i Dhermi vill jag minnas, där vi stannade för mat och bad (på ett ställe som hade exakt samma meny som på alla andra ställen) Riktigt fin plats, med en otrolig backdrop med bergen.
Sista stoppet i Albanien blev Ksamil och Saranda där vi bodde på två olika hotell. Vi blev rastlösa i jakten på kvalitativt boende och mat/dryck vilket annars är ett stort intresse.
Relax hotel i Ksamil vart fräscht, med en bättre liten pool. Frukosten som synes med sitt fulla utbud på bilder är ganska representativ för våra övriga upplevelser av Albanien - kaffe fick man köpa till vid sidan om då det sällan ingick.
Ksamil ska vara något lugnare än Saranda, men där var likaså ett 30tal ”beachclubs” som hade vars ett hundratal parasoll, vilka man kunde hyra för dagen för ca 100kr. Restaurangerna hade även här exakt samma utbud och vi började nu att tröttna på pizza som lunch. Servicen tog här priset som all-time low; personalen var så gravt underbemannade och här syntes cheferna närvarande på nästan samtliga ställen. Cheferna/ägarna stod och styrde och ställde och stannade personal upp så såg man hur de fick sig en åthutning när de passerade chefen.
Det skulle nog kunna vara fint, men det blev svårt att se för all hets och allt folk, så njutningen tog slut och vi körde mot Saranda till vad som skulle var ett 4 stjärnigt hotell utanför smältdegeln; Hotel Dodona - 1100kr/natt.
Öststatsstandard och slitet som tusan, men på ett lugnare läge som synes på sista bilden. En något bättre frukost och ingen närvarande chef kanske gjorde att personalen kändes lite mer avslappnad (de sprang visserligen stressat under lunch och kvällspeakarna..) Vi hade vid detta läget lärt oss och blivit lite mer bekväma med att vara lite mer ”oförskämda” för att själv få service, så lite bättre framgång i detta avseende.
Vi började vid denna tidpunkt känna oss färdiga med Albanien, och följande morgon sträck-körde vi upp till Montenegro och Podgorica för lite mer Hilton-återhämtning.
Tillbaka på Hilton efter en heldags körning (41mil vilket tog ca 9h) fortsatt utan några tunga köer eller grava trafikproblem. Ett gäng topplock gick på vägen och vi reagerade på att mängden olyckor vi nu såg, dock inget allvarligt.
Roomservicen på Hilton vart förstås oerhört prisvärd och statusrecognition återigen med en bokad standard vilken vid incheck blev till junior Suite för ca 95€/natt. Vi hade nu bokat 2 nätters vistelse för att i Podgorica kunna få lite shopping, träning, kvalitativ mat dryck och avkoppling vid poolen. Jag tror nästan att vi båda tyckte att detta var den bästa vistelsen på hela resan.
Vid utcheckning skuttade jag förstås av lycka till att diamantstatusen nu äntligen vart kirrad
Här blev det dags att återvända till Tivat flygplats för att lämna hyrbilen och därifrån hade vi tänkt försöka finna en transfer till Dubrovnik där vi skulle avsluta vår resa med en weekend.
Vi hade kollat på GPS att körningen till Tivat från Podgorica skulle ta 90min, så vi räknade på 2h, vilket det tog när vi körde därifrån dag 1.
Då vi vart matta efter Albanien så viftade vi bort backpacking tankarna om transfer och bokade med hjälp av Lufthansa Travel center på Hilton en egen transferbil som skulle vänta på oss vid Tivat flygplats 3h senare för att köra oss över gränsen till Dubrovnik. Vi han bara komma ut ur Podgorica innan trafiken körde fast helt (första bilden). Det var inga olyckor eller liknande, bara oerhört mkt trafik. Resan genom Budva till Tivat drog ut på tiden och körningen tog nästan 5h, skapligt segt för en körning på 85km.
När vi anlände flygplatsen stod dock Lufthansa chauffören i sin nya mercedes och välkomnande oss med dryck och ett stort leende. 100€ för de 2-3h körning från Tivat till Dubrovnik kändes oerhört prisvärt. Chauffören tog oss genom den mindre ”bakvägs passkontrollen” väster om huvudvägen, och vi rullade igenom på någon minut. Tulltjänstemannen frågade vid ankomst om covidpass, men nöjde oss med ett muntligt ”vi har fått vår första dos”.
Framme i Dubrovnik hade vi initialt tänkt prova Hilton Grand Imperial, men det hade sålt slut helt innan vi hann boka det, varpå vi spenderade timmar med att leta igenom nära nog alla AirBnB boenden i hela området, som samtliga vid kontakt med uthyrarna redan var uthyrda. Total högsäsong hade jag inte räknat med och tänkt på, och det var bara tur att vi till slut lyckades få tag på en avbokning på Grand Hotel Park för 1600sek/natt. Samtliga ”tillgängliga” AirBnb låg på priser mellan 2-5000kr/natt..
Grand hotel Park var helt fullbokat, men vi fick ändå ett rum högt upp. Tyvärr mot ”landsidan”. 90tals standard, men likaså betydligt bättre än allt vi såg i Albanien.
Faciliteterna i övrigt var riktigt bra med bra poolområde, närhet till hav, skapligt litet gym och 18meters inomhuspool.
Trots att de var totalt fullbokade så var det behaglig stämning, såväl vid serveringar som i övrigt. Denna känsla gick igenom i hela Dubrovnik, där alla vi pratade med sade att det är helt fullbokat och absoluta högsäsong, dock minus alla de normala tusentalen kryssningspassagerare. Det blev en mycket behaglig avslutning med kvalitet i flera avseenden, dock så är prisläget klart betydligt högre i Kroatien än i övriga besökta länder.
Dubrovnik och även Kroatien i övrigt kan jag rekommendera till vem som helst, Montenegro likaså, men Albanien är nog inte för alla.. Prisläget där lockade mig initialt, men jag hade nog haft en bättre upplevelse om jag varit medveten om svårigheten med kvaliteten och utbudet.
Dubrovnik flygplats var första gången för mig; fräsch flygplats dock så var alla Lounger tyvärr stängda. Massor av Amerikaner (precis som inne i Dubrovnik) och oerhörda köer, varpå fast-tracken för PLUS/Guld etc. såväl vid incheckningen som i säkerhetskontrollen sparade mycket tid, säkerligen en timme. Inga kontroller av test etc. utan det var ”som vanligt” Flygbiljetten hem blev även för mig en bonusresa, då priset även om jag bokade 3mån i förväg låg på ca 3000kr enkel resa. CityJets lilla SAS SK2834 vart helt fullt till sista plats, men vi var endast 4pers i plus. Även här bra service och utbud, dock så blev vi avsläppta längst ut på den där avlägsna piren på Kastrup …vilken dagen till ära var obemannad så att vi fastnade i 20min innan vi kunde ta oss till passkontrollen, som även den initialt vart obemannad.
En öl i SAS loungen efter landning för att hålla farten uppe, och där man åter ville se covid-pass. Då vi inte hade fått digital incheckning och det strulade med våra boardingpass så blev vi dock insläppta ändå på goodwill; tacksamt!
Det kommer säkert komma några reflektioner till när jag har smällt det hela lite mer, men jag hoppas att rapporten ska kunna hjälpa någon av er att fatta kloka beslut och kanske inspirera i något avseende.
Resan börjades som brukligt med en natt i Köpenhamn; en för mig viktig start för att komma iväg stressfritt med lite träning och god mat. Denna gång valde jag Comfort Copenhagen AirPort, vilket var första gången för mig.
Jag skulle nog säga att jag föredrar Clarion av de två, det känns mer kvalitativt och rummen är betydligt större. Men för en natts övernattning duger Comfort väl, och det är klart väldigt prisvärt. Läget på de båda är ju toppen oavsett. Som Nordic Choice Platinum med knappt 100nätter de senaste 12mån så känns det tacksamt att gång på gång (alltsom oftast) bli uppgraderad till riktigt bra rum. Minst 9/10 gånger enligt min egen historik.
Utsikten från det uppgraderade rummet på vån 11 vart fantastiskt, även om rummet var litet.
Gymmet på Comfort har potential - lite som Malmö Live, fast ”in the making”. Det saknades lite vikter och annan utrustning, men innehöll likaså mycket nog för ett bra morgonpass.
Jag lyckades övertala Ms Rambo att eftermiddagens intervallpass gjorde sig bäst utmed ovan sträcka, där såväl uppvärmning som nedvarvning skedde med ständigt inkommande plan och härliga luftvirvlar (heter det så?!) precis över våra huvud. Härlig miljö för oss flygnördar, och flack terräng som gjord för fina intervallpass. 6km blev totalen
Utcheckning från Comfort efter förmiddagsträning och långfrukost så blev det förstås lite loungehopping lunch på Kastrup där de ännu kräver ”Covidpass” vid varje lounge (i vårat fall antigentest) Samtliga tillgängliga lounger besöktes för ett glas eller en lunch. Tyvärr lös bubblet samt barristakaffet i SAS loungen med sin frånvaro som vanligt pre-covid.. Maten vart däremot riktigt bra.
Aviator är något sparsmakad, men duger fint. Aspire känns riktigt fattig, medans Eventyr håller en relativt hög fana jämfört med de andra.
Nåväl uppe i luften på SK2673 mot Tivat Montenegro där vi vart nära nog ensamma i Plus. Ms Rambo hade fått sig en poängbiljett som bokades någon helg när ordinarie kundtjänst var stängd. Även om den såldes blev lite kluddig att boka så blev det en bra affär då de endast tog 18k poäng för ToR open Jaw Cph-Tivat följt av Dubrovnik-Cph för hemresan i plus.
Själv trodde jag mig behöva statuspoängen så jag hade bokat en enkel SAS Go Cph-Tivat för 740kr vilken jag fick uppgraderad till en PLUS några dagar före avresan för 5050 poäng. Poängen för aktuell resa har dock ännu inte inkommit, så där ligger en begäran om efterregistrering i SAS Limbo ännu. Med facit i hand hade jag inte behövt poängen då x4 kampanjen tillsammans med ett covid-vidrigt res-sug redan gett mig Diamond.
Resan vart behaglig och bjöd på fantastisk service och ovanligt god mat. Nya praliner sedan förra turen därtill förgyllde vidare. Jag fick till och med frågan om jag ville ha något gott till kaffet, vilket förstås inte kunde motstås. Bra jobbat SAS!
Väl framme på Tivat flygplats så slog värmen till med full kraft så snart dörrarna från planet öppnades - 37 grader utanför skvallrade väderappen om.
Vi hade strax innan avresa bestämt oss för att skaffa en hyrbil och genom Amex Platinums medlemsförmåner kontrollerades priserna på de olika firmorna som fanns representerade.
Valet föll på bilgrupp ”Liten” vilket skulle motsvara en C3 eller liknande. Det mycket facila priset av 3600kr för 8 dagars hyra kändes bra, men jag hoppades klart på en uppgradering.
Så blev (nog) inte fallet, då jag väl ute hos AVIS såg den visserligen helt nya, men oerhört trötta Dacia Sandero. Visst, nära nog helt ny från fabrik med Apple var play, navigator och en AC med bra tryck i, men oj vilken trött kärra. Där kan inte ha varit mer än 70hk i denna och jag fick ofta kämpa i såväl 1-2växel upp för den ofta mycket branta kommande terrängen.
Uthyraren meddelade att om jag avsåg att köra utanför Montenegro (vilket ju förstås var planen med 100mil tilltänkt ToR genom Albanien) så behövdes en extra försäkring. Jag fick en massa papper framslängda framför mig och försökte i några omgång förstå vad det var de faktiskt rekommenderade. Jag ångrar att jag inte kollat upp detta närmre innan avresa då denna sorts försäljarstress inte är behaglig direkt efter landning när man bara vill komma iväg. Priset som erbjöds var 250€ (Montenegro använder Euro trots att de inte är med i EU då de har ett ”Euro användaravtal med en tysk bank som trycker pengar åt dem..). Jag kände spontant att det lät orimligt och tackade till försäljarens stora förtret nej till försäkringstillägget.
Någon minut senare kom föreståndaren in och gjorde ett försök nr 2 där han sade att eftersom jag har Amex platinum så täcker detta en del och jag kunde köpa ett väldigt viktigt tillägg för endast 120€. Jag försökte återigen förstå om/varför/vad, men tappade det i ”komma iväg konen” och betalade nämnda summa innan vidare avfärd från flygplatsen. Det kändes som ”turist-skatt” men priset i förhållande till huvudvärken som allt kunde innebära så körde jag ändå iväg med ett gott mod.
Resan från flygplatsen gick söderut via Budva och ner förbi Sveti Stefan. Rastplatsen låg helt perfekt och jag fick direkt feeling för att dra ut med drönaren en runda - en enklare DJI Mavic Mini ”rese-drönare” som tar skapligt bra bilder och filmer. Jag hade sett bilder på Sveti Stefan förut, men inte insett att det är ett av Europas lyxigaste hotelresorts. Jag drömde en stund att jag vore välbärgad nog att kunna unna mig en Helikopter transfer från flyget ut dit med några tillhörande nätter, men det får bli en långvarig framtida dröm.
Första stoppet blev Podgorica och valet av hotell blev självklart Hilton då jag kämpat på för att uppnå Diamond nivån och började närma mig efter att ha fått ihop 27 Hiltonnätter i Stockholm det senaste halvåret
Det bokades långt i förväg och till det mycket facila priset av 91€. Väl på plats för vår natt fick vi en fin upgrade till en Junior Suite på översta våningen. Ett mycket fint välkomstbrev med Gold recognition och en känsla av att ”detta blev ju långt över förväntan” då hotellet inte såg mkt ut för världen i appen vid bokningen.
Fina faciliteter och det kändes att hotellet vart nyrenoverat. Semesterns tredje träningspass genomfördes förstås i det mycket stora gymmet. Ett av få hotelgym som i min korta historik kan konkurrera med ”At Six” gymmet. 18m pool, Jacuzzi, och komplett spa-faciliteter fanns också. En liten utomhus solplats i anslutning till poolen hade ställts i ordning.
Tyvärr inga bilder från den fantastiska takterrassen vilken levererade ett fint cocktailutbud och enklare rätter. Vi avslutade kvällen med lite Cava, en old fashioned och en BLT med pommes, allt till det totala priset 18€.
Efterföljande dags frukost höll även den mycket hög kvalitet, och på tal om kvalitet var det något som vi inte såg till på resterande vecka …i något avseende
Nästa stop i Montenegro blev Shkoder sjön vilken vi avsåg att bara kort scouta för att därefter eventuellt återvända till på vägen norrut igen. Vi stannade även till på första stoppet i Albanien vid deras lilla stad Shkoder.
Det behövdes lite svalka och sjön dög fint till detta. Stenigt förstås, men klart och fint och varmt vatten. Det är säkerligen skapligt förorenat, men vi blev faktiskt inte sjuka.
Gränskontrollen norr om Shkoder gick snabbt och smidigt, max 10min kö följt av några minuters stämplande på båda sidors kontroller. De ville faktiskt se hyrbilspapperna på båda sidor och registrera bilen på något sätt. Vi såg att kön för att komma in i Montenegro var betydligt längre, men fortfarande inte mer än bedömt max 30min köande för de anländande från Albanien.
Covid-åtgärds mässigt så kändes Montenegro skapligt i nivå med Kroatien (vilket jag besökte tidigare i sommar) På Hilton ex. ville de att man skulle ha mask inne och hålla avstånd, vilket efterlevdes till ca 80-90%. Montenegro har råd om distans och därtill mask-krav inomhus.
Vi lyckades aldrig reda ut vad det är för krav i Albanien, men kunde konstatera att vi under resan inte såg mer än någon enstaka person med mask. Ingen höll avstånd, ingen handsprit någonstans men heller inga hostande och snuvande personer i sikte någonstans.
Nästa stop i Albanien blev Durres som ligger utmed kusten 2h från Tirana.
Då vi bokade boenden lite allteftersom resan fortskred så insåg vi här att det var relativt fullbokat. Enstaka rum fanns ibland på något större hotellkomplex, men flera av dessa hade enligt recensionerna alltför låg kvalitet i förhållande till sitt pris. Valet landade på ett enklare guesthouse i Norra Durres vilket kostade runt 600kr/natt, vilket vi kvarstannade vid i 2 nätter.
Boendet var ok, men inte mer. Vi tog oss runt och kollade in utbudet i övrigt, men insåg att även de ”bättre” hotellen höll en ganska låg kvalitet i förhållande till pris. Vi hittade bara enstaka hotell med tillhörande restauranger som faktiskt borde kunna leverera en bättre ”Europeisk standard”och då skulle priserna/natt landa på 1500-2000kr. Detta under absoluta högsäsong där Booking.com oftast meddelade att 80-90% av boenden under vår period var fullbokade.
Durres vart oftast skitigt och rörigt. Något fräschare längst med de södra delarnas strandpromenader, än i de Norra delarnas mayhem. Man såg ofta hur folk slängde ut skräp från bilarna när de körde och någon kommunal fungerande gatustädning kan jag inte tänka mig att de har. Havet var däremot riktigt fräscht och många tillsammans med mig motionssimmade längst längre sträckor långt ut i det långgrunda vattnet.
Betalning kunde ibland lösas med kort, men den ofta väldigt tjänst-ovilliga personalen suckade ofta stort om man ville betala med kort. Ville man betala kontant så suckade personalen endast stort om man inte hade jämna pengar.. Sällan nöjda
Men klart medellönen för serveringspersonal var enligt uppgift mellan 200-250€/mån (fast i lokal valuta..) och deras arbetsförhållande i övrigt var ofta horribla. Utbudet på restaurangerna fick snabbt klart för oss att det var mediokert men billigt. Bättre drinkar från 20kr, kaffe från 5kr uppåt, middag från 30-50kr och uppåt. Nära nog alla restauranger hade exakt samma meny, utbudet skiljde sig knappt alls - pizza, pasta, risotto och några grill-rätter. Därtill hade Durres någon slags sushi trend så de flesta restauranger oavsett nisch hade även sushi på menyn.
På tal om kort så upplevde vi oftast att de tog Amex endast på större hotell i Montenegro, men inte accepterade det alls i Albanien, där endast MC/Visa fungerade vad vi kunde se. I Kroatien däremot upplevde jag att de tar Amex på större andel ställen än i Sverige, riktigt bra på fastlandet, något sämre ute på öarna.
Turen fortsatte ner längst kusten på fantastiska vägar (även om den bästa körningen komma skulle). En natt i Vlore på New York hotel - 90€/natt på ett nära nog fullt hotell. De påstod att det skulle vara 4 stjärnigt, men det var oerhört nergånget och rummet höll på att ruttna. Jag tog inga bilder på aktuellt rum, men tänk er ett bättre rum från 90talet som därefter inte renoverats och därtill mögelskadats.
Läget vart riktigt bra precis vid stadens nyrenoverade strandpromenad i Vlores södra delar. Poolområdet var likaså funkis, men även det riktigt nergånget. Maten vart ok och de hade samma meny som alla ställen i Durres (-sushin).
Frukosten var en total mayhem; gästerna som utgjordes av uppskattningsvis 50% oförskämda rysktalande gäster och 50% till synes ”lokala hemvändare” …alla betedde sig mer eller mindre illa (ur ett svenskt perspektiv). Hordade mat, oförmåga till köande, lämna mer mat när de gick än de ätit totalt, packade matsäckar för hela dagen osv. Personalen gjorde sitt för att lindra kaoset, men de var här likt på de flesta platser i övrigt gravt underbemannade och till synes hårt piskade av en ofta närvarande chef som störde dem i varenda tanke till initiativ. Det finns säkert fler förklaringar, förenklar något..
Fortsatt körning över de fantastiska bergen innan vi kom ner till Södra Vlore, och därefter vidare mot Saranda och Ksamil vid gränsen till Grekland (Korfu).
Oerhört storslagen körning på ändlösa serpentinvägar. Körningen är tveklöst den bästa jag någonsin gjort, och vägarna höll faktiskt oerhört bra kvalitet (bortsett från inne i byar/städer). Det var därtill trots extrem belastning inte särskilt mycket köande, inträffad endast vid enstaka tillfällen.
Däremot så var det de här med andra trafikanter.. Jag har kört bil på väldigt många väldigt udda platser och är någorlunda bekväm bakom ratten. Albanien hade dock det mest aggressiva och opålitliga trafikläget jag någonsin skådat. Mängden med Audi RS6, Landrovers och andra för kriminella vanligt förekommande lyxbilar var helt oöverträffat; ofta med såväl Svenska, Schweiziska, Brittiska och i vissa fall Albanska regskyltar. Omkörningar som kunde få vilket topplock som helst att gå, folk som stannade på extremt olämpliga platser för att göra ett ärende, titta på en utsikt eller bara vända …är bara några av alla helt skruvade trafikbeteenden. Beteendena i trafiken vart så extrema att jag ofta behövde vara på helspänn. Därtill kastade folk ut skräp genom rutorna titt som tätt, och verkade inte i något avseende se längre än precis framför sin närmsta omgivning. Jag har hört från bekanta ”albanska hemvändare” att böterna är obefintliga i Albanien varpå han tror att många passar på att köra som fan då det inte finns mkt till konsekvenser.
Jag jobbade för en tid sedan några månader i Ukraina, där trafikdödligheten är oerhört stor. Körningen i Ukraina kändes dock betydligt mer avslappnad än den i Albanien..
Körningen vart ”värt det” och jag skulle rekommendera bilkörning i Albanien, men det kan hjälpa om man är förberedd på ett möjligt kaos och känner sig bekväm bakom ratten (det gör väll iofs alla svenska män
)Sista bilden ovan är från stranden i Dhermi vill jag minnas, där vi stannade för mat och bad (på ett ställe som hade exakt samma meny som på alla andra ställen) Riktigt fin plats, med en otrolig backdrop med bergen.
Sista stoppet i Albanien blev Ksamil och Saranda där vi bodde på två olika hotell. Vi blev rastlösa i jakten på kvalitativt boende och mat/dryck vilket annars är ett stort intresse.
Relax hotel i Ksamil vart fräscht, med en bättre liten pool. Frukosten som synes med sitt fulla utbud på bilder är ganska representativ för våra övriga upplevelser av Albanien - kaffe fick man köpa till vid sidan om då det sällan ingick.
Ksamil ska vara något lugnare än Saranda, men där var likaså ett 30tal ”beachclubs” som hade vars ett hundratal parasoll, vilka man kunde hyra för dagen för ca 100kr. Restaurangerna hade även här exakt samma utbud och vi började nu att tröttna på pizza som lunch. Servicen tog här priset som all-time low; personalen var så gravt underbemannade och här syntes cheferna närvarande på nästan samtliga ställen. Cheferna/ägarna stod och styrde och ställde och stannade personal upp så såg man hur de fick sig en åthutning när de passerade chefen.
Det skulle nog kunna vara fint, men det blev svårt att se för all hets och allt folk, så njutningen tog slut och vi körde mot Saranda till vad som skulle var ett 4 stjärnigt hotell utanför smältdegeln; Hotel Dodona - 1100kr/natt.
Öststatsstandard och slitet som tusan, men på ett lugnare läge som synes på sista bilden. En något bättre frukost och ingen närvarande chef kanske gjorde att personalen kändes lite mer avslappnad (de sprang visserligen stressat under lunch och kvällspeakarna..) Vi hade vid detta läget lärt oss och blivit lite mer bekväma med att vara lite mer ”oförskämda” för att själv få service, så lite bättre framgång i detta avseende.
Vi började vid denna tidpunkt känna oss färdiga med Albanien, och följande morgon sträck-körde vi upp till Montenegro och Podgorica för lite mer Hilton-återhämtning.
Tillbaka på Hilton efter en heldags körning (41mil vilket tog ca 9h) fortsatt utan några tunga köer eller grava trafikproblem. Ett gäng topplock gick på vägen och vi reagerade på att mängden olyckor vi nu såg, dock inget allvarligt.
Roomservicen på Hilton vart förstås oerhört prisvärd och statusrecognition återigen med en bokad standard vilken vid incheck blev till junior Suite för ca 95€/natt. Vi hade nu bokat 2 nätters vistelse för att i Podgorica kunna få lite shopping, träning, kvalitativ mat dryck och avkoppling vid poolen. Jag tror nästan att vi båda tyckte att detta var den bästa vistelsen på hela resan.
Vid utcheckning skuttade jag förstås av lycka till att diamantstatusen nu äntligen vart kirrad
Här blev det dags att återvända till Tivat flygplats för att lämna hyrbilen och därifrån hade vi tänkt försöka finna en transfer till Dubrovnik där vi skulle avsluta vår resa med en weekend.
Vi hade kollat på GPS att körningen till Tivat från Podgorica skulle ta 90min, så vi räknade på 2h, vilket det tog när vi körde därifrån dag 1.
Då vi vart matta efter Albanien så viftade vi bort backpacking tankarna om transfer och bokade med hjälp av Lufthansa Travel center på Hilton en egen transferbil som skulle vänta på oss vid Tivat flygplats 3h senare för att köra oss över gränsen till Dubrovnik. Vi han bara komma ut ur Podgorica innan trafiken körde fast helt (första bilden). Det var inga olyckor eller liknande, bara oerhört mkt trafik. Resan genom Budva till Tivat drog ut på tiden och körningen tog nästan 5h, skapligt segt för en körning på 85km.
När vi anlände flygplatsen stod dock Lufthansa chauffören i sin nya mercedes och välkomnande oss med dryck och ett stort leende. 100€ för de 2-3h körning från Tivat till Dubrovnik kändes oerhört prisvärt. Chauffören tog oss genom den mindre ”bakvägs passkontrollen” väster om huvudvägen, och vi rullade igenom på någon minut. Tulltjänstemannen frågade vid ankomst om covidpass, men nöjde oss med ett muntligt ”vi har fått vår första dos”.
Framme i Dubrovnik hade vi initialt tänkt prova Hilton Grand Imperial, men det hade sålt slut helt innan vi hann boka det, varpå vi spenderade timmar med att leta igenom nära nog alla AirBnB boenden i hela området, som samtliga vid kontakt med uthyrarna redan var uthyrda. Total högsäsong hade jag inte räknat med och tänkt på, och det var bara tur att vi till slut lyckades få tag på en avbokning på Grand Hotel Park för 1600sek/natt. Samtliga ”tillgängliga” AirBnb låg på priser mellan 2-5000kr/natt..
Grand hotel Park var helt fullbokat, men vi fick ändå ett rum högt upp. Tyvärr mot ”landsidan”. 90tals standard, men likaså betydligt bättre än allt vi såg i Albanien.
Faciliteterna i övrigt var riktigt bra med bra poolområde, närhet till hav, skapligt litet gym och 18meters inomhuspool.
Trots att de var totalt fullbokade så var det behaglig stämning, såväl vid serveringar som i övrigt. Denna känsla gick igenom i hela Dubrovnik, där alla vi pratade med sade att det är helt fullbokat och absoluta högsäsong, dock minus alla de normala tusentalen kryssningspassagerare. Det blev en mycket behaglig avslutning med kvalitet i flera avseenden, dock så är prisläget klart betydligt högre i Kroatien än i övriga besökta länder.
Dubrovnik och även Kroatien i övrigt kan jag rekommendera till vem som helst, Montenegro likaså, men Albanien är nog inte för alla.. Prisläget där lockade mig initialt, men jag hade nog haft en bättre upplevelse om jag varit medveten om svårigheten med kvaliteten och utbudet.
Dubrovnik flygplats var första gången för mig; fräsch flygplats dock så var alla Lounger tyvärr stängda. Massor av Amerikaner (precis som inne i Dubrovnik) och oerhörda köer, varpå fast-tracken för PLUS/Guld etc. såväl vid incheckningen som i säkerhetskontrollen sparade mycket tid, säkerligen en timme. Inga kontroller av test etc. utan det var ”som vanligt” Flygbiljetten hem blev även för mig en bonusresa, då priset även om jag bokade 3mån i förväg låg på ca 3000kr enkel resa. CityJets lilla SAS SK2834 vart helt fullt till sista plats, men vi var endast 4pers i plus. Även här bra service och utbud, dock så blev vi avsläppta längst ut på den där avlägsna piren på Kastrup …vilken dagen till ära var obemannad så att vi fastnade i 20min innan vi kunde ta oss till passkontrollen, som även den initialt vart obemannad.
En öl i SAS loungen efter landning för att hålla farten uppe, och där man åter ville se covid-pass. Då vi inte hade fått digital incheckning och det strulade med våra boardingpass så blev vi dock insläppta ändå på goodwill; tacksamt!
Det kommer säkert komma några reflektioner till när jag har smällt det hela lite mer, men jag hoppas att rapporten ska kunna hjälpa någon av er att fatta kloka beslut och kanske inspirera i något avseende.
