Senaste nytt

Italien x 2 (del 1) sommaren 2011

Tisdag den 26 juli, 04:45 – vad gör man inte för ännu ett skinande guldkort? I detta fall är det Lufthansas erbjudande om att matcha mitt Flying Blue Gold till Senatorstatus om jag bara flyger två resor med Lufthansagruppen som tvingat upp mig långt innan tuppen ens har en tanke på att vakna.

Efter lite pusslande och trixande så hade jag kommit fram till att ett dygn i Milano var bästa värdet för de cirka 1500 kr som jag kände att Lufthansa Senator (deras motsvarighet till guld) kunde vara värt. De närmaste två dagarna skulle därför ta mig på följande tur:

06:00-07:20, SK001 Luleå-Arlanda
12:40-14:45, LH803 Arlanda-Frankfurt
15:40-16:50, LH274 Frankfurt-Milano Linate
[övernattning i Milano]
17:30-20:15, LH3714 Milano Malpensa-Arlanda


Efter detta korta Italienäventyr så väntade ytterligare fem dagar i vindistriktet Valpolicella tillsammans med en god vän, med andra ord blev det två flygningar till Italien inom en vecka.

Morgonfakiren

Fakiren med det passande namnet SK001 är alltid lika roligt, lyckligtvis så bor jag bara cirka 20 minuter från Luleå Airport (åtminstone den tiden på dygnet) och jobbets reserverade parkeringsplats gör att man är vid incheckningen senast 2 minuter efter ankomst. Denna morgon trafikerades denna flight ovanligt nog av en 737-700, antagligen på grund av den minskade morgontrafiken under semesterperioden.

Resan Luleå-Stockholm (och senare tillbaka till Luleå) hade jag bokat separat som en Eurobonusresa, tack vare sommarkampanjen gick det på enbart 6000 jämfört med normala 12000 poäng. Som vanligt gav mig EBG-kortet (Eurobonus Guld) tillgång till samtliga säten vid incheckningen och, som vanligt, hade jag valt gångplats på rad 1. I mitt tycke så är 737-700 det absolut värsta planet i SAS-flottan eftersom det alltid känns trångt och lite instängt, man kan inte ens välja nödutgångsplatsen med magiskt mycket benutrymme som på kusinen 737-600 där en stol saknas närmast fönstret. Faktumet att de flesta exemplaren av båda typerna har några år på nacken gör att de inte känns riktigt fräscha heller. Ingenting särskilt att klaga på denna morgon dock med en relativt ny kärra, förutom möjligtvis det faktum att det den senaste tiden börjat märkas att SAS försöker spara in pengar på frukosten, som är gratis på alla inrikeslinjer innan 09.30. Den känns helt enkelt lite billigare än tidigare.

Världens punktligaste flygbolag

Vi lämnade faktiskt gaten nästan 10 minuter före utsatt avgångstid och var i luften ett par minuter i sex. Naturligtvis så ankom vi även till Arlanda i god tid vilket kabinpersonalen såg till att påpeka väldigt tydligt vid den obligatoriska landningsinformationen (konstigt nog så säger de inget särskilt de gånger man är lite efter tidtabell?!). Eftersom jag senare i veckan skulle till Italien ytterligare en gång (och då hoppats kunna köpa en hel del vin) så hade jag för ovanlighetens skull en incheckad (nästan tom) resväska. Döm om min förvåning när Prioritytaggningen verkade fungera då de fem första väskorna ut på bandet var märkta med orange-röda lappar. Antagligen berodde väl denna ”miss” på den sommaranställda personalen som inte tar hänsyn till svenska jantelagar. Nåväl, skönt att slippa stå och vänta längre än nödvändigt, så jag styrde kosan mot Terminal 5 och utrikeshallen.

Jag stannade till vid SAS biljettdisk, som även representerar Lufthansa, för att undersöka möjligheterna om att ställa sig stand-by på den tidigare flighten till Frankfurt men blev prompt upplyst om att det endast var möjligt med ”dyra biljetter” – hur nu kvinnan bakom disken kunde veta att jag flög med billigaste ekonomibiljetten förblir ett mysterium. :)

bild1.jpg
Efter att ha låst in väskan i en av de värdeboxar som finns i källarvåningen på Terminal 5 (bredvid Lost & Found) så styrde jag kosan mot SAS-loungen som skulle bli mitt hem de närmaste sex timmarna. Med Fast Track i säkerhetskontrollen är det alltid smidigt på Arlanda, även om det är lite irriterande att det sen ombyggnationen blivit längre att ta sig till loungeområdet då man först måste passera genom hela Terminal 5 och sedan taxfreebutiken. Innan loungen blev det ett snabbt stopp på Pressbyrån för ett par korsordstidningar och ett inköp på Pocket Shop för att få tiden att flyta fortare. Eftersom det var semestertider så var enbart Business Lounge öppen, men servicen motsvarade den som man vanligtvis hittar i den lite finare Scandinavian Lounge. En god frukostbuffé väntade och lite senare så kunde jag även äta en lättare lunch och ta ett glas vin.

Bergsklättring

Strax efter 12 så började jag dra mig ner mot avgångsgaten där det visade sig att vi skulle bli cirka 10 minuter sena på grund av sent inkommande flyg. Direkt tänkte jag ”det skulle inte ha hänt med SAS” vilket väl bevisar att deras marknadsföring fungerar som tänkt. När allt väl var klart så fungerade boardingen smidigt, och vi lämnade faktiskt gaten endast fem minuter sena. Planet för dagen var en Airbus A321 som kändes ren och fräsch. Min sittplats precis bakom den mittmonterade toaletten erbjöd gott om benutrymme och dessutom en ledig mittplats. Ombord så får vi en välsmakande pizzabit och jag passar på att prova ett gott tyskt vitt vin. Flygningen till Frankfurt klarades av på lite mindre tid än de beräknade 125 minuterna och vi landade nästan 10 minuter innan tidtabell. So far so good.

bild2.jpg
Som vanligt så fanns det ingen gateplats ledig i Frankfurt, utan det blev parkering på plattan och buss in till terminalen. 55 minuter mellan flygen ska väl inte vara något problem, men i takt med att tiden gick så minskade även tidsbufferten. Inte någon tanke på ett loungebesök och när jag väl hittat fram till Milano-gaten så var jag en av de allra sista att gå ombord på… bussen ut till flygplanet. Ironiskt nog så körde vi förbi exakt det plan jag suttit på för närmare 40 minuter sedan på vägen ut till den Boeing 737-500 som skulle ta oss till Linate!

Jag hade medvetet valt ett flyg till Linate, vilken är den av Milanos flygplatser som ligger klart närmaste stadskärnan (cirka 6 km). Lufthansa flyger till båda destinationerna, men direktflyget till Stockholm går från Malpensa, cirka 1 timmes bussresa från centrum.

Minuterna går i det relativt tomma planet (där kabinpersonalen sett till att i princip alla passagerare fått en ledig plats bredvid sig) och till slut så kommer kaptenens röst i högtalarsystemet. Uppenbarligen så har de problem att lämna in flygrutten till flygledningen trots att de enligt kaptenens försäkran gör allt rätt. Han lovar att återkomma när de fått datorn att fungera som den ska. Cirka 20 minuter efter tidtabell så är det äntligen dags att stänga kabindörren och sätta kurs mot startbanan och sedermera nosen nästan rakt söderut. Dagens tredje flygplanssnack och oräkneliga pytteglas med vin senare och vi har klarat av 60-milsskuttet över Alperna.

Milano – Italiens fulaste stad?

Linate är inte på något sätt en ny, fräsch, välplanerad eller harmonisk flygplats. Men jag gillar den ändå! Kanske för att det så tydligt känns att man har kommit till Italien redan när man går genom gången in mot terminalen, sneglar till höger och ser den jättelika loggan för Emporio Armani ovanför en hangar?

bild3.jpg
Väl inne i terminalbyggnaden så stannade jag till vid något jag inte sett tidigare – en automat för att ta ut guld i lösvikt(?) Ett tydligt tecken på att finanskrisen behåller sitt grepp över Sydeuropa, och hade jag varit smart så hade jag väl löst in några hundra Euro mot guld med tanke på hur guldpriset rusat under senare delen av sommaren…

Många kallar Milano - vilket är näst största staden i Italien - för landets fulaste stad. Möjligtvis ligger det något i det, och är till stor del beroende på Milanos starka industrifokus och det faktum att stora delar av staden bombades sönder och samma under andra världskriget. Men skönhet ligger som bekant i betraktarens ögon och i mina ögon är Milano en underbar stad. Härligt kaotisk med mycket kullersten, breda och raka gator, antika spårvagnar, en tryckande värme, ett av världens mest jämna restaurangutbud och sist men inte minst ett fantastiskt härligt språk!

Jag valde att ta lokalbussen från flygplatsen, vilket kostar 1 Euro och tar dig rakt in i stadens hjärta. Ett budgetalternativ som omedelbart och skoningslöst kastar dig in i det ”riktiga” Milano. Transfer med luftkonditionerad limousine i all ära, men på oerhört många resmål föredrar jag publika transportmedel just av ovan nämnda orsak.

I utkanten

För att behålla det mesta av min resebudget till följande veckas vinresa i Valpolicella hade jag valt ett av de billigaste trestjärniga hotellen jag kunde hitta på hotels.com och hade till mitt nöje hamnat en liten bit utanför det omedelbara citydistriktet, närmare bestämt i området Porta Magenta – även känt som Zon 7. Jag tog mig enkelt dit genom fyra stopp med tunnelbanan från San Babila.

Hotel Ariosto var rent och fräscht och hade en härlig luftkonditionering, men jag lämpade bara av datorväskan på rummet innan det var dags för en liten promenad och middag! I området verkade det finnas en hel del kontor och bostäder, men bara en gata bort så fanns ett underbar restaurangstråk med gott om människor i barer och på trottoarer.

bild4.jpg
Jag fastnade för en restaurang som såg ut att ha en bra meny och valde till sist en Pizza Crudo, en gräddad pizzabotten med råa pålägg. I mitt fall i form av olika sorters skinka, svamp och tomater och en god pecorinoost. Till det ett glas lokalt rött som var så smakrikt och gott att jag kände mig tvingad att ta ett andra glas efter maten. Lite rädd att det skulle kosta 140-150 kr per glas och därmed ligga i överkant av min snålbudget blev jag näst intill chockad när det på notan visade sig att det kostade under €4 för två glas! Lite besviken att jag inte tog en flaska…

Relativt tidig kväll på hotellrummet, märkt av den tidigare morgonen och med morgondagens returresa i återtanke.

Dag 2 – hemresa

Låt det vara känt för omvärlden, jag är ingen morgonmänniska. Men denna onsdag vaknade jag utsövd (kanske tack vare vinkonsumtionen) och redo för en dag på Milanos gator. Det såg ut att bli ännu en varm dag, och frukosten intogs under bar himmel på den härliga innergården.

Jag checkade ut från hotellet, packade ner datorn i axelväskan och gav mig ut på det nordvästra distriktets gator. Ett av de första stoppen blev faktiskt i en närliggande kyrka. Jag skulle aldrig komma på att besöka en kyrka hemma i Sverige, men av någon anledning så tycker jag att det är rätt intressant när jag befinner mig ute på resa. Och naturligtvis särskilt intressant i äldre städer med riktigt gamla byggnader. I den stora kyrkan, alldeles vid Parco Sempione, verkade organisten precis öva lite på den stora och oerhört mäktiga kyrkorgeln. Riktigt domedagsförkunnande stycken blandades med några få snabba och lite gladare psalmer. Oerhört imponerande och faktiskt väldigt avslappnande, bara ett par steg från den livliga stadstrafiken.

bild6.jpg
Parco Sempione är en ganska stor park med gott om grönområden och dessutom en liten damm i mitten. Jag imponerades av den vita marmorliknande porten i parkens norra ände och noterade med ett glatt leende att slutakten i den pågående jazzfestivalen skulle vara någon så oväntad som Slash – Guns’n’Roses kedjerökande leadgitarrist! Någonstans mitt i parken så hamnade jag mitt i ett asiatiskt bröllopsfirande vilket var ganska intressant att beskåda. Sedan fick Lars Keplers bladvändare Paganinikontraktet min fulla uppmärksamhet i någon timme på en parkbänk. Semester!!

Jag promenerade sedan mot stadens centralstation, vilket också fungerar som busstation, och tog en genväg genom den imponerande Arena Civica Gianni Brera – en gammal borg komplett med vallgravar och andra nödvändiga tillbehör. Tågstationen i sig är ett imponerande 30-talsverk som började byggas redan 1912 och är designad med Union Station i Washington, DC som förebild. ”Bussterminalen” utanför stationsbyggnaden var inte svår att hitta till och snart satt jag på en härligt luftkonditionerad långfärdsbuss på väg mot Milano-Malpensa flygplats.

Flygplatsen

Malpensa är uppdelad på två terminaler i var sin ände av flygplatsområdet och Lufthansa trafikerar terminal 1, vilket var andra stoppet med bussen – nästan 10 minuter från terminal 2. Jag hade sett till att lämna Milano i god tid, vilket var bra då bussresan tog en dryg timme jämfört med annonserade 45 minuter. Incheckningen var smidig då jag kunde använda Lufthansas businessdisk och även säkerhetskontrollen flöt på bra trots att jag som Star Alliance Gold inte verkade ha tillgång till Fast Track (det stod enbart Lufthansa Senator på skyltarna, och den statusen hade jag ju inte riktigt ännu fått).

Den lilla Lufthansaloungen var inte särskilt imponerande med ett skralt utbud av dryck och en sliskig sockerkaka som det enda i matväg. Men tack vare att Lufthansa nyligen börjat med gratis internet i sina lounger så blev jag sittande vid datorn ett tag för att komma ikapp med mail och sociala nätverk.

bild5.jpg
Strax efter 17 var det dags att hitta avgångsgaten, och det var en liten promenad ut till den satellit där Stockholmsflyget stod. På grund av ombyggnationer var det också lite kaotiskt vid gaten, och redan 20 minuter innan utsatt tid så stod många och köade vid gaten. Det verkade som att det skulle bli helt fullt i den Airbus A319 som på knappa 2 timmar skulle ta oss upp till Stockholm. Cirka 10 minuter innan avgång så erbjöds barnfamiljer, business class passagerare och Star Alliance guldmedlemmar ombord, och till skillnad från i Stockholm så kontrollerades verkligen alla boardingpass av gatepersonalen vilket gjorde det ytterligare lite kaotiskt då alla svenskar tyckte att de hade samma rätt som alla andra att boarda direkt.

Ungefär 10 minuter efter utsatt avgångstid så var allt pappersarbete klart och efter en utdragen säkerhetsgenomgång men snabb taxning fram till startbanan var allt klart för att sätta fart upp mot Stockholm och Arlanda.

Lufthansa Italia, som i höst kommer att läggas ner för att istället ingå i Lufthansas vanliga utbud, erbjöd en standardflygning som varken imponerade eller avskräckte. Mat och dryck ombord motsvarade en vanlig Lufthansaflygning och planen motsvarade normal standard. Möjligtvis kändes kabinpersonalen lite yngre och mer oerfaren än vad jag normalt upplever på SAS eller Lufthansa. Exempelvis missades landningsmeddelandet och det var inte förrän cirka 10 meter från gaten som vi hälsades välkomna till Stockholm, några minuter efter tidtabell.


Som summering så var jag mycket nöjd med resan, och även om det största målet var att kvalificera sig till Lufthansa Senator så fick jag samtidigt en trevlig liten semesterresa för en relativt billig peng. Nu väntade en natt på Radisson Blu Arlandia och sedan fem dagar i världens främsta vindistrikt – Valpolicella strax norr om Verona i norra Italien, inte mer än 15-20 mil från Milano som jag just kommit hem från.

Den resan, som företogs med Air France via Paris till Verona, får du läsa om i ett separat inlägg. :)
 
Last edited:
Hoppas att artikeln kan ge någon inspiration eller extra information. Skriv gärna en kommentar eller skicka ett meddelande om det är något du undrar över som jag inte tagit upp i reserapporten! :)
 
Toppen