Oslo Sandefjord Torp - TRF
Lördag den 19 september
Det tog stopp 2
Det var nu det tog stopp - igen!
Han gillade mig inte alls! Den "fika-glada" norska passkontrollanten satt och pöste i sin hytt. Han gillade mig verkligen inte. Någonting retade honom, om det var att jag hade - med god och tacksam hjälp av flygplatspersonalen - trängt mig först i kön, om det var min självklara attityd med vilken jag bara förutsatte att jag skulle komma igenom, om det var min stora hög med olika papper som jag presenterade direkt tillsammans med mitt pass - det vet jag inte.
-"Are you from Sweden?" frågade han.
Jodå, det var och är jag ju. Det visar om inte annat mitt pass som jag precis har gett dig, tänkte jag tyst. Det stod genast klart att den här passkontrollanten och jag aldrig skulle komma att fira nyårsafton ihop, kemin fungerade verkligen inte och det skar sig ordentligt, direkt.
-"Gränsen är stängd" deklarerade han högt och med myndig basröst.
Jojo, jag är naturligtvis fullt medveten om att gränsen är stängd, svarade jag, men nu är det såhär att eftersom jag har haft corona och därefter i tre olika tester påvisat antikroppar faller jag i en särskild undantagsgrupp, definierad av det norska hälsoministeriet själva.
Det var ungefär här som han blev osäker. Samtidigt som jag själv hade superbråttom tvingades jag jobba stenhårt inom mig själv för att hålla nerver, röst och hela mitt yttre lugnt. Till inget pris i världen ville jag ge den här passkontrollanten någon anledning att ta mig åt sidan och hålla mig kvar. Då skulle jag missa planet tillbaka. Jag var glad och tacksam för att vi hade landat nästan en hel kvart före utsatt tid men tiden försvann väldigt fort för mig just nu!
Passkontrollanten frågade var jag bodde och slog upp min adress på Google Maps! Helt klart var det något med mig som triggade hans intresse och samtidigt starka ogillande av mig. Han fortsatte att fråga och jag gjorde mitt bästa för att behålla lugnet och svara sakligt, varje gång. Han hade säkert tio olika frågor till mig och det blev inte bättre när jag, i all ärlighet, påtalade att jag varit här tre gånger redan den senaste månaden och visade min KLM app på telefonen med de tidigare resorna. Jag berättade om de dubbla poängen och att jag var här för att samla flygpoäng. Det köpte han inte alls. Jag kände att nu är det inte långt borta att han plockar mig åt sidan för utfrågning och i värsta fall lämnar över mig till tullen för visitering. Något sådant hade jag verkligen vare sig tid eller lust till!
Jag verkligen hatar när myndighetspersoner, som har makt över mig och min situation, har fel. Ännu mer så när jag vet att de har fel och att jag har rätt. Det här var ett sådant fall. Visserligen stod det på det norska hälsoministeriets webbsida att man var tvungen att ha ett PCR-test som visade genomgången coronainfektion och antikroppar, utav alla mina test hade jag inte just exakt ett sådant men två av mina test var blodprov som skickats på labbanalys och ett var snabbtest. Här hade passkontrollanten kunnat slå ner på mina argument, om han hade känt till reglerna och helt korrekt nekat mig inresa. Jag hade inte för avsikt att hjälpa honom med den argumentationen utan vidhöll att här är tre av varandra oberoende tester, med ett par veckor mellan sig, som alla påvisar antikroppar och menade att det var skäl nog för honom att släppa igenom mig.
Passkontrollanten blev sur och försökte på alla sätt krångla men vi kom till ett läge där han inte hade fler frågor och det blev tyst mellan oss. Jag försökte se så söt och älskvärd ut som möjligt där bakom mitt munskydd, med hopp om att han skulle falla till föga och släppa igenom mig. Vi bara tittade på varandra. Då plockade han upp ett äss ur ärmen och ringde en vän!
Jag antar att det var passkontrollantens överordnade som, på något sätt som bryter mot en mängd fysikaliska lagar, kom in i den trånga hytten där min passkontrollant redan tog upp allt befintligt utrymme. Två kroppar som samtidigt upptar samma plats, Einstein hade varit minst sagt fascinerad! Riktigt hur det gick till hann jag aldrig reda ut.
Klockan fortsatte att gå och jag tänkte att nu har jag fått en ny chans, med en ny person. Nu måste jag få denne att gilla mig och det måste gå undan! Helt fräckt avbröt jag min tidigare passkontrollant som satt på stolen och flämtade fram orden för att försöka förklara för sin överordnade vem jag var och vad problemet var. Jag tog ton, talade med fast och lugn stämma som inte låter sig avbrytas och pratade helt fräckt över honom, direkt till den överordnade.
Efter lite snabbt övervägande hade jag gjort bedömningen att det får bära eller brista, nu kör jag. Antingen kommer jag igenom eller så tar de mig, då får jag väl tillbringa eftermiddagen och troligtvis natten i norskt häkte eller på något snofsigt karantänhotell. Det var inget trevligt scenario, jag ville förstås tillbaka till Amsterdam för att sova i mitt stora fina rum för att sedan ha hela söndagen till att strosa runt i centrala Amsterdam. Njuta av en öl i den vackra sensommarsolen och återigen få ta del av den mycket speciella arkitekturen som finns där. Mysiga små gränder och de många kanalerna.
Jag såg inte ens till min gamle passkontrollant utan fokuserade fullständigt på den nytillkomne. Sakligt och ordentligt berättade jag om flygpoängen, att jag varit här förut och att det till och med gick alldeles utmärkt för min del att de nekade mig inresa - bara de följde mig ut till planet som strax skulle gå tillbaka till Amsterdam. Jag hade visserligen sett fram emot en snabb teknisk paus på flygplatsen men det är inte utan att man får vara beredd att göra uppoffringar!
Den överordnade lyssnade på mig, gjorde någon slagning i datorn och hittade ingen anledning stark nog att kvarhålla mig eller neka mig inresa. Det verkade helt enkelt troligt att min historia stämde och efter visst knorrande från min förste passkontrollant - lät det mig gå!
Nu var god råd dyra!
Jag var fortfarande tvungen att hinna ut i ankomsthallen, vända och rusa in genom säkerhetskontrollen, genom tax free butiken och ut till gaten. Det var verkligen stressigt nu!
Jag var i varje fall glad för att jag hade valt att lämna dator, elektronik och vätskor kvar på hotellrummet i Hoofdorp, det gjorde att säkerhetskontrollen i alla fall gick några sekunder snabbare att genomföra. Som vanligt vid den här tiden var det ingen kö och en ensam Securitasvakt bemannade den enda linjen som fanns här. Jag ställer gärna upp på slumpvisa kontroller men den här gången klarade jag mig utan något sådant och var snabbt ute på andra sidan. Nu gällde det!
Jag kom ut i avgångshallen kl 16:08 och såg följande kö:
Nu kändes det ändå lugnt. Jag skulle hinna med planet tillbaka! Det strulade med flera personers boarding och en handfull passagerare ombads att gå åt sidan, lite märkligt tänkte jag, planet kan väl knappast vara fullt?
Jag bordades klockan 16:20, då var jag sist men före de som fått kliva åt sidan:
Strax därefter var jag ute på plattan, glad och lycklig över att - återigen - ha kommit igenom passkontrollen:
Men den här gången var det på håret, det kunde mycket väl ha tagit stopp här idag.
Jag blev ensam i businesskabinen och ser från min plats hur de sista personerna kommer ombord, klockan 16:32 tog jag följande bild:
Då ska man komma ihåg att vi hade ordinarie avgångstid klockan 16:30. Nåja, inga problem tänkte jag. Några minuter hit eller dit gör ingen skillnad, jag kommer tillbaka till Amsterdam i god tid i vilket fall som helst. Det var vad jag trodde, då. Lyckligt ovetandes om vad som komma skulle.
Totalt var vi ungefär 15 passagerare ombord, långt ifrån fullt, snarare sorgligt tomt! I samband med att siste passagerare hade boardat ropades det som vanligt ut i högtalarsystemet: "Boarding completed" men den främre dörren stängdes inte. Med ens fick jag en otäck känsla av att något var fel!
Klockan 16:35 försvann plötsligt allt lyset ombord på flygplanet. Den främre dörren var i fullt öppet läge och trappan var fortfarande dockad mot flygplanskroppen.
Kaptenen kom ut i den mörka kabinen, frågade om alla kunde höra honom, började sedan tala och nu såg det mörkt ut...
Det var här det tog stopp - igen!