stewigriffin
Medlem
Det låter inte så lovande med en sån rubrik men jag tycker om Robert och vad han gör på scenen. Med risken att kanske låta lite som RG på Idrottsgalan börjar jag min rapport om en transatlantic resa med SAS.
Det började med att jag efter hemkomsten i November bokade raskt en resa i Business med SK. Routingen på väg till Sverige blev EWR-ORD-CPH-GOT.
Nu är det strax före jul och jag efter en halvdag på jobbet beger mig mot EWR. Det är en av sista dagarna före jul så det är fullt överallt, trafiken på Manhattan är hemsk.
Klockan är strax över 14.20 och flyget avgår kl 17.00. Med nästan 3 timmar kvar hoppas jag hinna checka in och kanske kolla vad loungen har att erbjuda. Tidsoptimist, ja tack!
Tar tunnelbana till Herald Square, där går jag 1 block och kommer in i Penn Station genom ingången på 31st Street vilken är halvtom. Till skillnad från stora ingången här kommer man direkt till kassorna och sen vidare till rulltrappor till tågen.
Jag har köpt biljetten dagen innan och går därför direkt vidare till tåget. Jag går fram till andra vagnen och där är det tomt än så länge.
Efter 40 minuter är jag i Newark International Airport, på AirTrain Station är knockfullt. Får inte plats i första tåget, om 4 minuter kommer nästa, det kändes nästan som evighet att vänta där.
Nu är jag på väg till själva terminalen och plötsligt fattar jag att det är Terminal C som gäller, det är ju Continental som jag skall resa med till Chicago. No probs, det är första hållplatsen.
Jag går av och går vidare till check-in, det är inte så lätt. Det är fullt överallt. Men vilken tur, killen vid kön skickar mig 2 våningar ner. OK, jag går dit.
Wow, det var inte bättre här. Disken för Star Gold hade en kö över 100 pers. Men jag blir hänvisad till Business/First disken vid andra sidan av hallen istället.
Det är bara 30-35 pers här, klockan är 16.05 och biljetten säger check-in latest 16.00. Barbara, som står vid kön till First lugnar mig med att säga att jag har 40 minuter till. No probs, resten går fortare. Litauviska tjejen Renata bakom disken fixar allt fort och klistrar inte mindre än 8 FRAGILE märken på min låda med modelltåg.
Det finns ingen tid kvar till att besöka loungen. Säkerhetskontrollen är viktig och här är det EliteAccess FastTrack som gäller, det är "endast" 40-45 pers där.
Inne i terminalen är det mycket folk också.
Jag går mot min Gate 105 där boarding är i full gång.
Bolag: UNITED (Continental)
Sträcka: EWR-ORD
Flygplan: Boeing 737-900
Class: First
Jag har plats 4D och har inte bråttom därför väntar jag utanför korta Eco kön för det är ju samma person som skannar BC för alla. Plötsligt kommer en av gatekeepers fram och säger att eftersom det är fullt på planet måste alla carry-ons checka in. Jag säger till honom att jag reser vidare till CPH och vill inte ge min väska. Han delar ut lappar till andra och också till kvinnan bakom mig. Hon är sist.
Senare i pipen alla som har fått lappar måste ge bort sina väskor. Kvinnan som var sist, som heter Karen förresten, missnöjd som hon borde vara ger bort sin väska också. Snart får ni veta varför hon är så djupt missnöjd.
Jag stannar i pipen en minut till för att skicka ett sms och hoppar in som sista pax. Jag blir snällt välkommnad av FA som visar min plats i FC och det är vid fönster. Han lägger min väska i hyllan och tar skinnjackan och hänger i garderoben.
Hör och häpna nu: Karen sitter bredvid mig och det är minnsant fullt på hyllorna i vår kabin. I nästa stund blir vi erbjudna en pre-flight drink "Anything but champagne, sir!", OK, jag har inget emot äppeljuice. Min granne beställer en G&T.
Efter att ha sett hur det serverades jag också blir sugen på G&T(2 dagar före på julbordet jag tyckte inte om det). Det kommer ett glas till(Det är Bombay Sapphire med Shweppes), vi skålar och vår flygplan lyfter upp. Brrr, hur f*n dricker man denna bittra drinken, jag måste direkt skölja med något annat(tror det blev Chablis).
Jag tycker inte om att titta på DirecTV, det fanns några bra filmer där men eftersom hörlurarna är av sämsta kvalite så spelar det inget roll. Jag sneglar på A Christmas Story som är en klassiker. Det visar sig att min granne heller har inget emot att konversera istället för att glo på skärmen. Hon är copywriter och egenföretagare, var i NJ för en jobbinterview och fick betala hela $1200 för enkelväg. Det är därför hon är P/O för att lämna sin carry-on väska till baggage. Nu måste hon istället för att skynda till barnen och familljen efter flyget vänta på sitt bagage.
Jag har inga bilder från denna segment då det vore lite konstigt att man istället för att njuta av sällskap och resa står och plåtar med sin telefon.
Snart(efter 2 drinkar nu) kommer FA med menyn för kvällens middag. Jag väljer svampsoppan men hon säger att man får allt ända. OK, då kommer middagen: en champinjonsoppa, cheeseburger med pommes frites och brownie till dessert. Bara soppan var god, allt annat kändes riktigt konstigt. Och för att hålla maten sällskap beställs en till scotch.
Tiden går fort och 2.5 timmar är förbi. Vi landar i ORD, säger hejdå till crew och går ut att leta efter min terminal.
Jag får veta att jag befinner mig i Terminal 2 och alla utrikes går ifrån Terminal 5. Nu går jag efter skyltarna som säger transfer och Terminal 5.
Katakomberna, förlåt, korridorerna i ORD är rätt intressanta. Det finns t.o.m. live musik.
AirTrain i Chicago är mycket häftigare och bekvämare än i EWR.
Jag går vidare till säkerhetskontrollen som är helt tom. Inne kommer man till världens längsta korridor. Det var nog här som John McClane försökte göra sin insats i flygbranchen. Tror man har inte hämtat sig från de tiderna då det är väldigt glest med både folk och butiker.
Se bara själv, sähär välkommnande ser ingången till Diners lounge ut:
Denna VIP Lounge stänger kl 5. Då går vi vidare.
Så jag går vidare i hoppet om att hitta en SK lounge någon gång idag.
Det började med att jag efter hemkomsten i November bokade raskt en resa i Business med SK. Routingen på väg till Sverige blev EWR-ORD-CPH-GOT.
Nu är det strax före jul och jag efter en halvdag på jobbet beger mig mot EWR. Det är en av sista dagarna före jul så det är fullt överallt, trafiken på Manhattan är hemsk.
Klockan är strax över 14.20 och flyget avgår kl 17.00. Med nästan 3 timmar kvar hoppas jag hinna checka in och kanske kolla vad loungen har att erbjuda. Tidsoptimist, ja tack!
Tar tunnelbana till Herald Square, där går jag 1 block och kommer in i Penn Station genom ingången på 31st Street vilken är halvtom. Till skillnad från stora ingången här kommer man direkt till kassorna och sen vidare till rulltrappor till tågen.
Jag har köpt biljetten dagen innan och går därför direkt vidare till tåget. Jag går fram till andra vagnen och där är det tomt än så länge.
Efter 40 minuter är jag i Newark International Airport, på AirTrain Station är knockfullt. Får inte plats i första tåget, om 4 minuter kommer nästa, det kändes nästan som evighet att vänta där.
Nu är jag på väg till själva terminalen och plötsligt fattar jag att det är Terminal C som gäller, det är ju Continental som jag skall resa med till Chicago. No probs, det är första hållplatsen.
Jag går av och går vidare till check-in, det är inte så lätt. Det är fullt överallt. Men vilken tur, killen vid kön skickar mig 2 våningar ner. OK, jag går dit.
Wow, det var inte bättre här. Disken för Star Gold hade en kö över 100 pers. Men jag blir hänvisad till Business/First disken vid andra sidan av hallen istället.
Det är bara 30-35 pers här, klockan är 16.05 och biljetten säger check-in latest 16.00. Barbara, som står vid kön till First lugnar mig med att säga att jag har 40 minuter till. No probs, resten går fortare. Litauviska tjejen Renata bakom disken fixar allt fort och klistrar inte mindre än 8 FRAGILE märken på min låda med modelltåg.
Det finns ingen tid kvar till att besöka loungen. Säkerhetskontrollen är viktig och här är det EliteAccess FastTrack som gäller, det är "endast" 40-45 pers där.
Inne i terminalen är det mycket folk också.
Jag går mot min Gate 105 där boarding är i full gång.
Bolag: UNITED (Continental)
Sträcka: EWR-ORD
Flygplan: Boeing 737-900
Class: First
Jag har plats 4D och har inte bråttom därför väntar jag utanför korta Eco kön för det är ju samma person som skannar BC för alla. Plötsligt kommer en av gatekeepers fram och säger att eftersom det är fullt på planet måste alla carry-ons checka in. Jag säger till honom att jag reser vidare till CPH och vill inte ge min väska. Han delar ut lappar till andra och också till kvinnan bakom mig. Hon är sist.
Senare i pipen alla som har fått lappar måste ge bort sina väskor. Kvinnan som var sist, som heter Karen förresten, missnöjd som hon borde vara ger bort sin väska också. Snart får ni veta varför hon är så djupt missnöjd.
Jag stannar i pipen en minut till för att skicka ett sms och hoppar in som sista pax. Jag blir snällt välkommnad av FA som visar min plats i FC och det är vid fönster. Han lägger min väska i hyllan och tar skinnjackan och hänger i garderoben.
Hör och häpna nu: Karen sitter bredvid mig och det är minnsant fullt på hyllorna i vår kabin. I nästa stund blir vi erbjudna en pre-flight drink "Anything but champagne, sir!", OK, jag har inget emot äppeljuice. Min granne beställer en G&T.
Efter att ha sett hur det serverades jag också blir sugen på G&T(2 dagar före på julbordet jag tyckte inte om det). Det kommer ett glas till(Det är Bombay Sapphire med Shweppes), vi skålar och vår flygplan lyfter upp. Brrr, hur f*n dricker man denna bittra drinken, jag måste direkt skölja med något annat(tror det blev Chablis).
Jag tycker inte om att titta på DirecTV, det fanns några bra filmer där men eftersom hörlurarna är av sämsta kvalite så spelar det inget roll. Jag sneglar på A Christmas Story som är en klassiker. Det visar sig att min granne heller har inget emot att konversera istället för att glo på skärmen. Hon är copywriter och egenföretagare, var i NJ för en jobbinterview och fick betala hela $1200 för enkelväg. Det är därför hon är P/O för att lämna sin carry-on väska till baggage. Nu måste hon istället för att skynda till barnen och familljen efter flyget vänta på sitt bagage.
Jag har inga bilder från denna segment då det vore lite konstigt att man istället för att njuta av sällskap och resa står och plåtar med sin telefon.
Snart(efter 2 drinkar nu) kommer FA med menyn för kvällens middag. Jag väljer svampsoppan men hon säger att man får allt ända. OK, då kommer middagen: en champinjonsoppa, cheeseburger med pommes frites och brownie till dessert. Bara soppan var god, allt annat kändes riktigt konstigt. Och för att hålla maten sällskap beställs en till scotch.
Tiden går fort och 2.5 timmar är förbi. Vi landar i ORD, säger hejdå till crew och går ut att leta efter min terminal.
Jag får veta att jag befinner mig i Terminal 2 och alla utrikes går ifrån Terminal 5. Nu går jag efter skyltarna som säger transfer och Terminal 5.
Katakomberna, förlåt, korridorerna i ORD är rätt intressanta. Det finns t.o.m. live musik.
AirTrain i Chicago är mycket häftigare och bekvämare än i EWR.
Jag går vidare till säkerhetskontrollen som är helt tom. Inne kommer man till världens längsta korridor. Det var nog här som John McClane försökte göra sin insats i flygbranchen. Tror man har inte hämtat sig från de tiderna då det är väldigt glest med både folk och butiker.
Se bara själv, sähär välkommnande ser ingången till Diners lounge ut:
Denna VIP Lounge stänger kl 5. Då går vi vidare.
Så jag går vidare i hoppet om att hitta en SK lounge någon gång idag.
Last edited: