Gogo och Inmarsat är två helt olika tekniker, med helt olika prestanda.
Gogo bygger på "radiolänk" direkt från flygplanet till basstationer på marken. Det funkar därför bara över vissa landområden där det finns infrastruktur på marken. Prestandan är förhållandevis bra, främst på grund av att man kan använda samma frekvenser för olika flygplan samtidigt utan att de stör varandra.
Inmarsat är geostationär satellit. Täckningen är global men prestandan klart sämre. Åtminstone traditionellt.
Nu ska man använda sig av Inmarsat GX (global express) i stället för det vanliga Inmarsat-systemet. GX-projektet är mer förseningsdrabbat än Norwegian, jag har för mig att man inte ens har fått upp alla satelliterna som behövs för systemet. Än mindre lyckats få de som väl är på plats att fungera.
Nu tror jag givetvis att man kommer att få ordning på systemet inom något/några år, men GX är inte så revolutionerande för bandbredd som man ger sken av. Mycket tyder på att det blir samma som med 3G/4G-näten på land, dvs först står operatörerna med infrastruktur men inga kunder. Då ger man låga priser och hög bandbredd till varje kund. Efter ett tag blir nätet fullt och trögt och man tvingas minska ner på tjänsterna man erbjuder. Exempelvis går det knappt längre att köpa ett 3G/4G-abbonemang med obegränsad surf i Norden längre (men för några år sedan var det inget problem).
Vill någon veta mer så talar jag gärna spektrumpolitik efter/över en öl på en träff