Jonas C
Medlem
Introduktion
SAS är ett flygbolag som under de senaste 10 åren har gått från att vara ett av Europas bästa flygbolag till att bli ett av de absolut sämsta. Flygbolagets tendens att ständigt försämra sina servicekoncept härrör från ett starkt hemmamarknads fokus, där ambitionen tycks vara att bli en spegelkopia av konkurrenten Norwegian. Detta har till trots inte hindrat mig från att flyga dem då de trots alla serviceförsämringar erbjuder ett respektabelt linjenät med bra tidtabeller till konkurrenskraftiga priser. SAS är i mina ögon inget mer än ett glorifierat lågprisbolag, ett flygbolag i sin mest basala form vars enda funktion är att transportera kunden tryggt och smidigt från punkt A till B.
Då jag uteslutande reser i Economy så vill jag inte påstå att SAS är ett fullservicebolag, men jag har vid två tillfällen haft nöjet att prova på deras Business Class produkt inom Europa. Bägge gångerna var jag mycket imponerad av servicen och sedan dess har SAS Business på Long Haul stått högt upp på min lista. Då jag varken har AMEX eller medlemskap i EuroBonus har detta tyvärr varit en omöjlighet för mig. Likaså är det mycket svårt att boka SAS Business med Star Alliance poäng då de tenderar att vara snåla med bonusplatser, i synnerhet till USA.
Mina böner blev så småningom besvarade och bonusgudarna öppnade upp en plats i Business Class på bonusresornas heliga Graal, créme de la créme; Flaggskepps-rutten SK904 Newark – Stockholm. Följ med på min resa!
Tisdag 25 Februari 2014
Efter en skön men allt för kort dag i New York ankommer jag till Newark Liberty International Airport strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Jag skriver ut mitt boardingkort från en av SAS automater på Terminal B innan jag rör mig vidare mot säkerhetskontrollen i pir B3 där SAS håller hus. En separat fasttrack kö fanns tillgänglig för Business passagerare men denna ledde bara ut till den vanliga kön. Tack vare militärisk disciplin från TSA agenterna rörde sig kön snabbt och inom loppet av tre minuter var jag insläppt i airside delen av terminalen.
Lufthansa Senator Lounge Newark
Star Alliance passagerare som reser från Terminal B3 på Newark har två lounger att välja mellan. SAS Lounge eller den nyöppnade Lufthansa Business och Senator Lounge. Valet föll på den sistnämnda som visade sig vara både större, fräschare och tommare. I receptionen scannas mitt boardingkort och till viss överraskning behöver jag inte visa upp mitt guldkort för att få tillträde till Senator delen. Loungen är inredd i samma Bauhaus still som övriga Lufthansa lounger, med parkettgolv, valnötsfanér på väggarna och läderfåtöljer. Stora golv-till-tak fönster släpper in en stor mängd dagsljus vilket skapar en ljus och behaglig känsla i loungen.
Senator Loungen består av en enda stor huvuddel indelad i en fåtöljsektion och en bordsektion. Ett bord är reserverat endast till First Class passagerare och HON Circle.
I likhet med övriga Senator Lounger erbjuds ett generöst utbud av varm och kall mat, såväl som ett brett dryckesutbud. Champagne serveras på förfrågan från en av värdarna eller värdinnorna som cirkulerar i loungen. Få av besökarna var medvetna om att detta fanns och kort efter att jag gjorde mig hemstad med mitt Champagneglas i handen, hade en kö redan hunnit bildas bakom den stackars värdinnan i köket. Märket som serverades var Taittinger, som i ärlighetens namn inte föll mig i smaken. Den var för torr för mina smaklökar så jag nöjde mig bara med ett glas.
Jag spenderade drygt fyrtio minuter i Lufthansa loungen innan jag gick över till SAS Loungen på andra sidan korridoren. Vid receptionen blev jag välkomnad vid namn något som sker väldigt sällan, om än något man aldrig skulle förvänta sig i en SAS Lounge. Personalen var mycket trevlig och de såg till att försöka hålla gångsätet 3B tomt. Loungen var i det närmaste smockfull denna eftermiddag, så jag plockade bara upp ett exemplar av Fortune från tidningshyllan vid receptionen innan jag vände mig om och gick. Jag satte mig ner vid gaten under de sista minuterna innan ombordstigningen ropades upp strax efter klockan fem.
Scandinavian Airlines flight SK904 New York Newark – Stockholm Arlanda
Avgångstid: 17.55
Ankomsttid: 7.40
Varaktighet: 7h 45m
Datum: 25 Februari 2014
Flygplanstyp: Airbus A330-300
Sittplats & Klass: 3A Business Class
Bakom podiet står en lång kö med människor, förmodligen poäng-uppgraderingar i sista minuten. Under tiden ropas ombordstigningen upp för Business Class passagerare och Star Alliance guldmedlemmar. En separat kö fanns tillgänglig, men trots att denna var tom så hade en lång kö bildats i jetbryggan. Efter en stund var det min tur att kliva ombord flygplanet och vid dörren stod vår purser [en medelålders norsk dam] och inspekterade boardingkorten. Pursern var mycket brysk och otrevlig. Hon hälsade mig varken välkommen eller ens gjorde sig besväret att söka ögonkontakt, och utan ett ord pekade hon armen åt vänster innan jag tilläts passera in i Business Class kabinen.
Besättningen på denna flygning var Norsk, vilket kom som en stor besvikelse då jag verkligen såg fram emot att ha en skojfrisk svensk besättning med glimten i ögat. Hela besättningen tycktes vara genuint omotiverade och besvärade över att jobba ombord, till den utsträckning att de undvek all interaktion med passagerarna utöver det nödvändiga. Detta är något som man absolut inte ska förvänta sig i en premiumkabin, i synnerhet inte från ett flygbolag som SAS där man jobbar hårt för att upprätthålla en vänlig image kring företaget. Bemötandet vid ombordstigningen satte tonen för resten av flygningen och servicen var överlag mycket opersonlig och ouppmärksam.
Business Class kabinen på denna Airbus A330-300 består av 34 stolar i 2-2-2 konfiguration uppdelade på 6 stolsrader i flygplanets främre sektion mellan dörr 1 och 2.
Business Class kabinen på SAS A330-300.
SAS nuvarande Business Class produkt introducerades 2006 som en av den första generationens ”sleeper” stolar. Stolarna var trots sin ålder rena, fräscha och i mycket gott skick även om vissa tecken på slitage syntes till i kanter och hörn.
SAS Business Class stolar.
Stolskomforten kan best beskrivas som den hos en tandläkarstol. Ryggstödet har i det upprätta läget en nära 90-gradig vinkel vilket gör det obekvämt att sitta upprätt under längre tidsperioder, men så fort stolen ställs om till loungen läge blir den genast bekvämare. Lutningen i lounge läget upplevdes dock som något oergonomisk och stolshöjden i förhållande till golvet var hög, därav känslan av att sitta i en tandläkarstol.
Mycket bra med benutrymme.
En annan nackdel var bristen på avskärmningen vilket gav en dålig avskildhet från medpassagerarna. Förvaringsmöjligheterna var däremot goda, och jag kunde med lätthet förvara mina Bose hörlurar i sidofacket bakom fjärrkontrollen, samt kameran i utrymmet mellan armstödet och väggen. Stolskontrollerna var snabba i responsen men begränsade i inställningsmöjligheterna då alla knappar var trasiga förutom de två stora.
Stolskontrollerna.
Ett dussintal passagerare har redan gjort sig bekväma i sina stolar, men trots detta syns inte besättningen till och det dröjer närmare tio minuter innan de dyker upp från galley. Pursern räcker så småningom fram en bricka med välkomstdrinkar utan att säga ett ord och hon gjorde sig varken besväret att välkomna mig ombord eller hänga upp min jacka i garderoben.
Tranbärsjuice till pre-flight drink.
Med drygt tjugo minuter kvar innan avgång börjar allt fler passagerare dyka upp i kabinen, däribland en viss skandalomsusad politiker. Gångsätet förblir tomt fram till sista minut, då en snubbe bestämmer sig för att uppgradera med poäng i gaten. Det blir med andra ord en full flygning denna kväll då i stort sett varenda stol i Business kabinen är upptagen.
Pushback sker enligt tidtabell och då köerna är långa under kvällsrusningen på Newark, dröjer det en halvtimme innan det blir vår tur att lyfta. Vår takeoff bjöd på spektakulära kvällsvyer över Manhattans skyline följt av en vacker solnedgång. Ett tips är att alltid sitta på vänstersidan på flygningar österut då man kan se både solnedgång och soluppgång.
Kort efter att bältesskylten släckts springer jag in på toaletten för att byta om till pyjamas. Business Class toaletterna på SAS A330 är överlägset de trevligaste flygplanstoaletterna jag har stött på. Väl tillbaka på min plats har serveringen redan påbörjats och vår purser delar ut bordsdukar följt av en dryckesservering.
Valet föll på ett glas Champagne och vatten. Kanapéerna har numera ersatts av samma nötpåse som säljs i SAS Go.
SAS stoltserar med att vara ett av få flygbolag som serverar årgångschampagne i Business Class, och denna afton var det Henriot 2007 som serverades. Denna var tyvärr bland de sämre jag har smakat och ett par klunkar var nog för att avstå från denna under resten av flygningen. Pommeryn som serverades på United var däremot riktigt god, men å andra sidan är jag ingen självutnämnd Champagneexpert…
I samband med dryckesserveringen delades menyerna ut, något som egentligen borde ha gjorts på marken då man i lugn och ro vill kunna gå igenom måltidsalternativen ordentligt innan man bestämmer sig. Glasen plockas så småningom undan och ersätts av en bricka med förrätt, brödtallrik, bestick och sallad.
Förrätt bestående av laxtartar med kapris, tärnad rödlök, gräslök och vitlökscréme.
Trots att SAS sedan länge har lovat att plocka bort plasten från tallrikarna så var den ändå där. Förrätten var inlindad i plastfolie och salladsskålen hade ett plastlock. Likaså har den fina kristallglasskålen från Orrefors ersatts av en billig plastskål från IKEA. Bröd från en korg serveras kort därefter.
Laxtartar är en trevlig förrätt men i längden kan den börja kännas något okreativ. Smakmässigt var det svårt att avgöra om det var rökt eller gravad lax som användes och jag upplevde även att fisken inte var helt färsk. Kaprisen tillförde en del sälta till fisken, vilket även hjälpte till att maskera en del av ofärskheten. Vitlökscrémen föll mig inte till smaken då jag upplever att smakkombinationen mellan lax och vitlök blir något udda. Gräddfil hade varit ett bättre alternativ då den hjälper till att balansera ut sältan från de övriga komponenterna i rätten. Överlag var detta en fullt acceptabel förrätt, med pluspoäng för det fina upplägget.
Efter att tallrikarna från förrätten plockats bort rullas varmrätterna ut på en vagn. Tre val av varmrätt fanns att välja mellan, en kötträtt, en vegetarisk pastarätt och en skaldjursrätt.
Mitt val föll på skaldjursrätten; Tigerräkor i saffranssås med risotto och haricot verts.
Under de senaste månaderna har jag lärt mig att avstå från kötträtter ombord på flygplan tillförmån för fisk och skaldjur. Denna risotto var perfekt tillagad med en lagom fast konsistens i riset och en god krämighet. Räkorna var generösa till både mängd och storlek, likaså var de mjuka till konsistensen utan att vara sega och överkokta. Såsen var däremot smaklös då den varken doftade eller smakade saffran. I slutändan var detta en god varmrätt som som gjorde mycket mätt och belåten.
Middagsserveringen flöt på med ett bra tempo, men som jag nämnde tidigare var servicen mycket ouppmärksam. Besättningen syntes sällan till i kabinen och de gjorde sig inte heller besväret att erbjuda påfyllning av dryck, eller gå en extra runda med brödkorgen. Mitt juiceglas fylldes inte på en enda gång under serveringen och jag fick istället dricka ur vattenflaskan i stolsfacket.
Det dröjer en stund innan brickorna plockas undan och dessertvagnen rullas ut. Efterrätterna som erbjöds var ost, frukt, Ben&Jerry’s glass och Cheesecake.
Mitt val av efterrätt.
Då jag var väldigt mätt efter varmrätten skippade jag osttallriken tillförmån för lite frukt och Ben&Jerry’s glass. Denna serverades med en kopp kaffe och lite Sauternes vin. Glassen serverades smält, men fruktbitarna var färska och goda. Sauternes vinet var mycket gott men det hade nog passat bättre till ost då sockerchocken från frukten och glassen blev allt för stor.
Hela måltidsserveringen avslutas drygt två timmar in i flygningen och vid det här laget var jag väldigt trött. Jag plockar fram ett täcke från hatthyllan och sätter stolen i sovläget. Trots att stolen inte fälls helt platt lyckas jag sova oavbrutet i fem timmar. Frukosten skippades tillförmån för en maximerad sömn ombord och jag vaknade omkring tjugo minuter innan landning. Ankomst till Arlanda skedde enligt tidtabell och efter en snabb frukost i SAS Gold Lounge sätter jag mig på Swebus hem till Västerås.
In bed with SAS…
Slutsatser
SAS är ett flygbolag som bäst kan summeras med ordet underachiever. De har alla förutsättningar som krävs för att kunna bli ett av Europas bästa flygbolag, men de väljer att gå vägen ner medioker träsket. Stolen, maten och vinlistan må ha hållit en acceptable standard för internationell Business Class, men det var besättningen som verkligen sänkte ner mitt intryck av SAS flaggskeppsprodukt. Servicen var under all kritik och inte ens på EgyptAir eller Turkish Airlines har jag stött på en så omotiverad och icke-serviceinriktad besättning. Besättningens ovilja till att sköta sina jobb ordentligt gick till den utsträckning att jag nästan skämdes när jag bad om ett mindre önskemål som en påfyllning eller en extra filt, då det bara tycktes besvära dem.
Överlag var detta en av mina sämsta långflygningar i Business Class och sannolikheten att jag flyger SAS igen är minimal, såvida det inte sker några radikala förbättringar i servicekoncepten.
Tack för att ni läste, och har ni några frågor får ni gärna ställa dem i tråden.
Hälsningar
Jonas
SAS är ett flygbolag som under de senaste 10 åren har gått från att vara ett av Europas bästa flygbolag till att bli ett av de absolut sämsta. Flygbolagets tendens att ständigt försämra sina servicekoncept härrör från ett starkt hemmamarknads fokus, där ambitionen tycks vara att bli en spegelkopia av konkurrenten Norwegian. Detta har till trots inte hindrat mig från att flyga dem då de trots alla serviceförsämringar erbjuder ett respektabelt linjenät med bra tidtabeller till konkurrenskraftiga priser. SAS är i mina ögon inget mer än ett glorifierat lågprisbolag, ett flygbolag i sin mest basala form vars enda funktion är att transportera kunden tryggt och smidigt från punkt A till B.
Då jag uteslutande reser i Economy så vill jag inte påstå att SAS är ett fullservicebolag, men jag har vid två tillfällen haft nöjet att prova på deras Business Class produkt inom Europa. Bägge gångerna var jag mycket imponerad av servicen och sedan dess har SAS Business på Long Haul stått högt upp på min lista. Då jag varken har AMEX eller medlemskap i EuroBonus har detta tyvärr varit en omöjlighet för mig. Likaså är det mycket svårt att boka SAS Business med Star Alliance poäng då de tenderar att vara snåla med bonusplatser, i synnerhet till USA.
Mina böner blev så småningom besvarade och bonusgudarna öppnade upp en plats i Business Class på bonusresornas heliga Graal, créme de la créme; Flaggskepps-rutten SK904 Newark – Stockholm. Följ med på min resa!
Tisdag 25 Februari 2014
Efter en skön men allt för kort dag i New York ankommer jag till Newark Liberty International Airport strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Jag skriver ut mitt boardingkort från en av SAS automater på Terminal B innan jag rör mig vidare mot säkerhetskontrollen i pir B3 där SAS håller hus. En separat fasttrack kö fanns tillgänglig för Business passagerare men denna ledde bara ut till den vanliga kön. Tack vare militärisk disciplin från TSA agenterna rörde sig kön snabbt och inom loppet av tre minuter var jag insläppt i airside delen av terminalen.
Lufthansa Senator Lounge Newark
Star Alliance passagerare som reser från Terminal B3 på Newark har två lounger att välja mellan. SAS Lounge eller den nyöppnade Lufthansa Business och Senator Lounge. Valet föll på den sistnämnda som visade sig vara både större, fräschare och tommare. I receptionen scannas mitt boardingkort och till viss överraskning behöver jag inte visa upp mitt guldkort för att få tillträde till Senator delen. Loungen är inredd i samma Bauhaus still som övriga Lufthansa lounger, med parkettgolv, valnötsfanér på väggarna och läderfåtöljer. Stora golv-till-tak fönster släpper in en stor mängd dagsljus vilket skapar en ljus och behaglig känsla i loungen.
Senator Loungen består av en enda stor huvuddel indelad i en fåtöljsektion och en bordsektion. Ett bord är reserverat endast till First Class passagerare och HON Circle.
I likhet med övriga Senator Lounger erbjuds ett generöst utbud av varm och kall mat, såväl som ett brett dryckesutbud. Champagne serveras på förfrågan från en av värdarna eller värdinnorna som cirkulerar i loungen. Få av besökarna var medvetna om att detta fanns och kort efter att jag gjorde mig hemstad med mitt Champagneglas i handen, hade en kö redan hunnit bildas bakom den stackars värdinnan i köket. Märket som serverades var Taittinger, som i ärlighetens namn inte föll mig i smaken. Den var för torr för mina smaklökar så jag nöjde mig bara med ett glas.
Jag spenderade drygt fyrtio minuter i Lufthansa loungen innan jag gick över till SAS Loungen på andra sidan korridoren. Vid receptionen blev jag välkomnad vid namn något som sker väldigt sällan, om än något man aldrig skulle förvänta sig i en SAS Lounge. Personalen var mycket trevlig och de såg till att försöka hålla gångsätet 3B tomt. Loungen var i det närmaste smockfull denna eftermiddag, så jag plockade bara upp ett exemplar av Fortune från tidningshyllan vid receptionen innan jag vände mig om och gick. Jag satte mig ner vid gaten under de sista minuterna innan ombordstigningen ropades upp strax efter klockan fem.
Scandinavian Airlines flight SK904 New York Newark – Stockholm Arlanda
Avgångstid: 17.55
Ankomsttid: 7.40
Varaktighet: 7h 45m
Datum: 25 Februari 2014
Flygplanstyp: Airbus A330-300
Sittplats & Klass: 3A Business Class
Bakom podiet står en lång kö med människor, förmodligen poäng-uppgraderingar i sista minuten. Under tiden ropas ombordstigningen upp för Business Class passagerare och Star Alliance guldmedlemmar. En separat kö fanns tillgänglig, men trots att denna var tom så hade en lång kö bildats i jetbryggan. Efter en stund var det min tur att kliva ombord flygplanet och vid dörren stod vår purser [en medelålders norsk dam] och inspekterade boardingkorten. Pursern var mycket brysk och otrevlig. Hon hälsade mig varken välkommen eller ens gjorde sig besväret att söka ögonkontakt, och utan ett ord pekade hon armen åt vänster innan jag tilläts passera in i Business Class kabinen.
Besättningen på denna flygning var Norsk, vilket kom som en stor besvikelse då jag verkligen såg fram emot att ha en skojfrisk svensk besättning med glimten i ögat. Hela besättningen tycktes vara genuint omotiverade och besvärade över att jobba ombord, till den utsträckning att de undvek all interaktion med passagerarna utöver det nödvändiga. Detta är något som man absolut inte ska förvänta sig i en premiumkabin, i synnerhet inte från ett flygbolag som SAS där man jobbar hårt för att upprätthålla en vänlig image kring företaget. Bemötandet vid ombordstigningen satte tonen för resten av flygningen och servicen var överlag mycket opersonlig och ouppmärksam.
Business Class kabinen på denna Airbus A330-300 består av 34 stolar i 2-2-2 konfiguration uppdelade på 6 stolsrader i flygplanets främre sektion mellan dörr 1 och 2.
Business Class kabinen på SAS A330-300.
SAS nuvarande Business Class produkt introducerades 2006 som en av den första generationens ”sleeper” stolar. Stolarna var trots sin ålder rena, fräscha och i mycket gott skick även om vissa tecken på slitage syntes till i kanter och hörn.
SAS Business Class stolar.
Stolskomforten kan best beskrivas som den hos en tandläkarstol. Ryggstödet har i det upprätta läget en nära 90-gradig vinkel vilket gör det obekvämt att sitta upprätt under längre tidsperioder, men så fort stolen ställs om till loungen läge blir den genast bekvämare. Lutningen i lounge läget upplevdes dock som något oergonomisk och stolshöjden i förhållande till golvet var hög, därav känslan av att sitta i en tandläkarstol.
Mycket bra med benutrymme.
En annan nackdel var bristen på avskärmningen vilket gav en dålig avskildhet från medpassagerarna. Förvaringsmöjligheterna var däremot goda, och jag kunde med lätthet förvara mina Bose hörlurar i sidofacket bakom fjärrkontrollen, samt kameran i utrymmet mellan armstödet och väggen. Stolskontrollerna var snabba i responsen men begränsade i inställningsmöjligheterna då alla knappar var trasiga förutom de två stora.
Stolskontrollerna.
Ett dussintal passagerare har redan gjort sig bekväma i sina stolar, men trots detta syns inte besättningen till och det dröjer närmare tio minuter innan de dyker upp från galley. Pursern räcker så småningom fram en bricka med välkomstdrinkar utan att säga ett ord och hon gjorde sig varken besväret att välkomna mig ombord eller hänga upp min jacka i garderoben.
Tranbärsjuice till pre-flight drink.
Med drygt tjugo minuter kvar innan avgång börjar allt fler passagerare dyka upp i kabinen, däribland en viss skandalomsusad politiker. Gångsätet förblir tomt fram till sista minut, då en snubbe bestämmer sig för att uppgradera med poäng i gaten. Det blir med andra ord en full flygning denna kväll då i stort sett varenda stol i Business kabinen är upptagen.
Pushback sker enligt tidtabell och då köerna är långa under kvällsrusningen på Newark, dröjer det en halvtimme innan det blir vår tur att lyfta. Vår takeoff bjöd på spektakulära kvällsvyer över Manhattans skyline följt av en vacker solnedgång. Ett tips är att alltid sitta på vänstersidan på flygningar österut då man kan se både solnedgång och soluppgång.
Kort efter att bältesskylten släckts springer jag in på toaletten för att byta om till pyjamas. Business Class toaletterna på SAS A330 är överlägset de trevligaste flygplanstoaletterna jag har stött på. Väl tillbaka på min plats har serveringen redan påbörjats och vår purser delar ut bordsdukar följt av en dryckesservering.
Valet föll på ett glas Champagne och vatten. Kanapéerna har numera ersatts av samma nötpåse som säljs i SAS Go.
SAS stoltserar med att vara ett av få flygbolag som serverar årgångschampagne i Business Class, och denna afton var det Henriot 2007 som serverades. Denna var tyvärr bland de sämre jag har smakat och ett par klunkar var nog för att avstå från denna under resten av flygningen. Pommeryn som serverades på United var däremot riktigt god, men å andra sidan är jag ingen självutnämnd Champagneexpert…
I samband med dryckesserveringen delades menyerna ut, något som egentligen borde ha gjorts på marken då man i lugn och ro vill kunna gå igenom måltidsalternativen ordentligt innan man bestämmer sig. Glasen plockas så småningom undan och ersätts av en bricka med förrätt, brödtallrik, bestick och sallad.
Förrätt bestående av laxtartar med kapris, tärnad rödlök, gräslök och vitlökscréme.
Trots att SAS sedan länge har lovat att plocka bort plasten från tallrikarna så var den ändå där. Förrätten var inlindad i plastfolie och salladsskålen hade ett plastlock. Likaså har den fina kristallglasskålen från Orrefors ersatts av en billig plastskål från IKEA. Bröd från en korg serveras kort därefter.
Laxtartar är en trevlig förrätt men i längden kan den börja kännas något okreativ. Smakmässigt var det svårt att avgöra om det var rökt eller gravad lax som användes och jag upplevde även att fisken inte var helt färsk. Kaprisen tillförde en del sälta till fisken, vilket även hjälpte till att maskera en del av ofärskheten. Vitlökscrémen föll mig inte till smaken då jag upplever att smakkombinationen mellan lax och vitlök blir något udda. Gräddfil hade varit ett bättre alternativ då den hjälper till att balansera ut sältan från de övriga komponenterna i rätten. Överlag var detta en fullt acceptabel förrätt, med pluspoäng för det fina upplägget.
Efter att tallrikarna från förrätten plockats bort rullas varmrätterna ut på en vagn. Tre val av varmrätt fanns att välja mellan, en kötträtt, en vegetarisk pastarätt och en skaldjursrätt.
Mitt val föll på skaldjursrätten; Tigerräkor i saffranssås med risotto och haricot verts.
Under de senaste månaderna har jag lärt mig att avstå från kötträtter ombord på flygplan tillförmån för fisk och skaldjur. Denna risotto var perfekt tillagad med en lagom fast konsistens i riset och en god krämighet. Räkorna var generösa till både mängd och storlek, likaså var de mjuka till konsistensen utan att vara sega och överkokta. Såsen var däremot smaklös då den varken doftade eller smakade saffran. I slutändan var detta en god varmrätt som som gjorde mycket mätt och belåten.
Middagsserveringen flöt på med ett bra tempo, men som jag nämnde tidigare var servicen mycket ouppmärksam. Besättningen syntes sällan till i kabinen och de gjorde sig inte heller besväret att erbjuda påfyllning av dryck, eller gå en extra runda med brödkorgen. Mitt juiceglas fylldes inte på en enda gång under serveringen och jag fick istället dricka ur vattenflaskan i stolsfacket.
Det dröjer en stund innan brickorna plockas undan och dessertvagnen rullas ut. Efterrätterna som erbjöds var ost, frukt, Ben&Jerry’s glass och Cheesecake.
Mitt val av efterrätt.
Då jag var väldigt mätt efter varmrätten skippade jag osttallriken tillförmån för lite frukt och Ben&Jerry’s glass. Denna serverades med en kopp kaffe och lite Sauternes vin. Glassen serverades smält, men fruktbitarna var färska och goda. Sauternes vinet var mycket gott men det hade nog passat bättre till ost då sockerchocken från frukten och glassen blev allt för stor.
Hela måltidsserveringen avslutas drygt två timmar in i flygningen och vid det här laget var jag väldigt trött. Jag plockar fram ett täcke från hatthyllan och sätter stolen i sovläget. Trots att stolen inte fälls helt platt lyckas jag sova oavbrutet i fem timmar. Frukosten skippades tillförmån för en maximerad sömn ombord och jag vaknade omkring tjugo minuter innan landning. Ankomst till Arlanda skedde enligt tidtabell och efter en snabb frukost i SAS Gold Lounge sätter jag mig på Swebus hem till Västerås.
In bed with SAS…
Slutsatser
SAS är ett flygbolag som bäst kan summeras med ordet underachiever. De har alla förutsättningar som krävs för att kunna bli ett av Europas bästa flygbolag, men de väljer att gå vägen ner medioker träsket. Stolen, maten och vinlistan må ha hållit en acceptable standard för internationell Business Class, men det var besättningen som verkligen sänkte ner mitt intryck av SAS flaggskeppsprodukt. Servicen var under all kritik och inte ens på EgyptAir eller Turkish Airlines har jag stött på en så omotiverad och icke-serviceinriktad besättning. Besättningens ovilja till att sköta sina jobb ordentligt gick till den utsträckning att jag nästan skämdes när jag bad om ett mindre önskemål som en påfyllning eller en extra filt, då det bara tycktes besvära dem.
Överlag var detta en av mina sämsta långflygningar i Business Class och sannolikheten att jag flyger SAS igen är minimal, såvida det inte sker några radikala förbättringar i servicekoncepten.
Tack för att ni läste, och har ni några frågor får ni gärna ställa dem i tråden.
Hälsningar
Jonas