Av Jonas C

Inledning

Så var det åter sommar och dags för årets stora resa. Planerna för sommarresan 2016 började smidas redan under hösten 2015, en månad efter att jag bokat min kampanjbiljett till San Francisco med British Airways. Jag har sedan ett par år tillbaka ett AAdvantage konto som jag av misstag råkade öppna, och av någon anledning glömde jag tacka nej till nyhetsbreven som med jämna mellanrum trillade ner i e-postlådan. Jag fick upp ögonen för en tämligen attraktiv kampanj, nämligen en poängkampanj för att fira fem års jubileet av OneWorld Transatlantic Joint Venture. En tur och returresa över atlanten i Business Class belönades med 25000 bonus miles i AAdvantage, och registrering för kampanjen gällde även för befintliga bokningar. Jag hinner knappt ställa ifrån mig kaffekoppen innan jag är registrerad för kampanjen, och det visar sig att jag för min resa kommer att få 40230 AAdvantage Miles för min resa. Tillräckligt med miles för en enkelresa i First Class från Indiska Subkontinenten till Europa.

Med dessa möjligheter börjar idéerna flöda, då jag nu har en hel uppsjö av alternativ att välja bland. Idéen slår mig snabbt att jag kan flyga Etihad Airways First Class Apartments med mina AAdvantage poäng, vilket är den överlägset bästa First Class produkt man kan flyga för poäng. Valet av destination föll på Maldiverna, då Indien och Nepal inte kändes speciellt lockande på sommaren. Ett annat skäl till varför Maldiverna valdes var tack vare närheten till Sydostasien och den goda tillgängligheten av lågprisflyg mellan Singapore och Maldiverna.

Utresan till Singapore bokades med mina Turkish Airlines Miles där jag åter igen var ute efter att maximera användningen av poängen, samt prova ett nytt flygbolag. Turkish Airlines Business Class har jag tröttnat på vid det här läget, och valet föll istället på All Nippon Airways som är ett flygbolag jag länge velat testa. Tillgängligheten på bonusresor i Business Class var dessvärre snål,men jag lyckas så småningom hitta platser på den nya rutten mellan Bryssel och Tokyo Narita, och därifrån vidare ner till Singapore. Att boka Star Alliance awards med Turkish Airlines poäng är något jag inte rekommenderar att göra, såvida man inte sitter på oändligt med tid och en ängels tålamod. Kort och gott tog det mig tre veckor innan jag lyckades på biljetten utfärdad, efter ett besök på biljettdisken i Bryssel. Då Turkish Airlines inte tillåter olika flygbolag på samma bonusbiljett så löste jag en billig enkelbiljett med Brussels Airlines ner till Bryssel från Bromma för 383kr.

Hemresan från Maldiverna med Etihad Airways bokades så fort poängen från San Francisco resan trillat in, och jag hoppade genast på luren och ringde till American Airlines call center i Australien, då endast de kan hitta bonusplatser i premiumkabin hos Etihad. Det tog en vecka innan VISA kortet blev belastat och biljetten utfärdats. 861 riksdaler i skatter och avgifter betalade jag, vilket kan betraktas som ett pangpris då resan mer eller mindre var gratis sett till hur poängen anskaffades. Mellan Singapore och Maldiverna bokades en enkelresa med lågprisbolaget Tiger Air för 950kr. Kanske inte det roligaste flygbolaget att resa med, men i detta fall ville jag ha ett direktflyg så billigt som möjligt och då var de det enda rimliga alternativet.

Med cirka två veckor att spendera i Singapore och en vecka på Maldiverna, så bestämde jag mig för att boka en liten side-trip till Saigon med Vietnam Airlines för 1195kr. I slutändan landade denna treveckors semester på cirka 4000kr för flygen, samt 2000kr för boende i Vietnam och Maldiverna. Boendet i Singapore var gratis då jag sov på en gästmadrass i Jurong West hos en god vän till mig. Flyga lyxigt och bo fattigt är en kontrast som jag uppskattar, då man varken uppskattar resmålet eller flygresan på samma sätt när det är lyx rakt igenom.

[IMG]

Resplanen ser ut enligt följande. Nio flygningar på sex olika flygbolag, i Economy, Business och First. Cirka 19000 miles i flugen distans.

Onsdag 22 Juni 2016

Morgonen gryr hemma i Västerås och jag befinner mig på centralstationen strax innan klockan sju på morgonen, i väntan på bussen till Stockholm. Det mest optimala sättet att ta sig till Bromma på är med tåg till Sundbyberg och därifrån promenad till flygplatsen, men på grund av spårarbete i trakterna kring Jakobsberg (?) så går det bussar från Bålsta sista biten in till Stockholm. För att slippa eventuellt käbbel med ersättningsbuss så tar jag direktbussen med Swebus in till Cityterminalen och därifrån byte till Pendeln mot Sundbyberg. Från Sundbybergs station ligger Bromma en halvtimmes promenad eller en tio minuters bussresa bort . Valet föll på bussen, och jag ankommer till flygplatsen strax efter klockan tio på förmiddagen.

BRA Lounge Bromma Airport

Som Guldmedlem i Star Alliance har jag tillgång till lounge på Bromma flygplats, som i detta fall var flygbolaget BRA:s lounge, tidigare känd som Malmö Aviation Yellow Room. I receptionen hälsas jag välkommen av en trevlig dam, som börjar knappa på datorn. Hon är till en början tveksam om att släppa in mig i loungen då hon aldrig sett någon försöka komma in med ett guldkort från Turkish Airlines, men efter att ha klargjort att alla guldkort bör behandlas lika, så går hon med på att släppa in mig.

[IMG]

Stilfull inredning i BRA Lounge på Bromma.

Loungen är stilfullt inredd i färgglada möbler, med vackra lampor och gott om naturligt ljus. Det finns gott om sittplatser att välja på, och då morgonruschen är över så finns det bara en handfull besökare i loungen. Utbudet av mat och dryck kom dessvärre att bli en stor besvikelse, då jag till min stora förskräckelse upptäckte att det inte fanns någon mat alls i loungen. På grund av tidsbrist skippade jag frukosten hemma i hopp om att kunna få i mig en god loungefrukost, men allt som fanns att äta var gammal fallfrukt och fågelfrön. I dryckesväg fanns det smoothie, juice och en kaffemaskin, men ingen läsk och absolut ingen alkohol. Om det torftiga loungeutbudet kunde skyllas på kostnadsbesparingar eller någon fånig hipstertrend låter jag vara osagt, men då det inte bjuds på någon mat på Brussels Airlines så ber jag damen i repan vakta väskan medan jag springer ner för trappan till kantinen för att köpa en macka. Som väntat rådde det konkurspriser i frukostkafeterian, med frukostbrickor prissatta på samma nivå som en bättre Toyota. Det billigaste på menyn var ostfrallorna, som tillsammans med en näve fågelfrön, lite hipstermjölk, smoothie och kaffe utgör min frukost för dagen.

[IMG]

Dagens frukost.

Med cirka fyrtiofem minuter kvar innan avgång lämnar jag loungen och rör mig vidare till säkerhetskontroll. Klientelet på Bromma flygplats består till största delen av affärsresenärer, vilket mer eller mindre garanterar en smärtfri säkerhetsprocedur. I röntgenmaskinen reagerade kontrollanten på mina tätt ihoppackade Marabou chokladkakor som kunde misstagits för betydligt farligare saker, men i slutändan var det inga problem. Väl framme vid gaten är det ståplats som gäller, och någon priority boarding var det inte att tala om. Att flyga från Bromma kan bäst beskrivas som att höra till en flock boskapsdjur i väntan på slakt, där alla leds genom en stor gång och vidare till sina respektive fållor, som i detta fall är flygplan. Stirrar man ner i mobilen för länge finns risken gå i fel fålla och hamna i Umeå istället för Bryssel, vilket för min del skulle resultera i en totalförstörd semester.

[IMG]

Min kärra ner till Bryssel.

Jag kliver på som en av de sista passagerarna på flygplanet och som ett resultat finns det inte längre någon plats kvar för min kabinväska i hatthyllorna. Väskan förvarar jag under stolen framför mig, innan jag klämmer in mig på plats 3A för den drygt två timmar långa flygningen ner till Bryssel.

Brussels Airlines är ett flygbolag som i min mening förtjänar utmärkelsen som sämsta flygbolag i Star Alliance. Det klagas ofta på brist på service i SAS GO där man ofta måste bråka med besättningen för att få ett glas vatten eller påtår på kaffekoppen. Hos Brussels Airlines kan du fetgömma både vatten och kaffe då bägge kräver ett andra huslån, såvida du inte vill törsta ihjäl på flygningen. Interaktion med besättningen hålls till ett absolut minimum, och efter två tidigare flighter så kan jag med lätthet konstatera att de är det närmaste man kan komma till boskapstransport, utöver Ryanair. En skamfläck i en övrigt fin flygbolagsallians, men å andra sidan kanske jag inte bör klaga så mycket då biljetten bara kostade 383kr.

[IMG]

Fin utsikt över motorerna.

Väl framme i Bryssel har jag sju timmar att slå ihjäl, och då jag knappast känner spendera alla dessa timmar i loungen, så möter jag upp en god vän i ankomsthallen som jag stämt träff med en vecka tidigare. Först på agendan står lunch, och därefter en rundtur av avgångshallen över de delar som drabbades hårdast i attacken som skedde i mars. På tal om terroristattacken så rådde det fortfarande ett högt säkerhetspådrag på flygplatsen, med säkerhetskontroll vid entrén, samt vakter med skarpladdade vapen. Vi säger adjö till varann efter tre timmar, och jag beger mig tillbaka genom säkerhetskontrollen till airside området.

Som Business Class resenär och Star Alliance Guldmedlem gavs tillgång till GoldTrack i säkerhetskontrollen, men mitt automatutskrivna boardingkort vägrade fungera i spärren, så jag fick tillkalla personal för manuellt insläpp. För att inte riskera att bli tillfångatagen så plockar jag ut mina chokladkakor ur väskan innan den läggs på röntgenbandet, då de är betydligt kinkigare med säkerheten på Bryssel än på Bromma. Då mitt ANA flyg avgår från non-Schengen terminalen så svänger jag höger efter säkerhetskontrollen och går mot den automatiska passkontrollen. Maskinen släpper ut mig ur landet, men trots detta insisterar vakten på att ta en extra titt på mitt pass med lupp för att säkerställa att jag inte är en ISIS smugglare som reser på falskpass. Det tycks tyvärr krylla av dess avskum i Brysseltrakten, så kontrollen var högst befogad.

Väl i non-Schengen terminalen sätter jag genast fart mot Brussels Airlines nya lounge The Suite, som öppnades bara någon vecka tidigare. Efter att ha besökt The Loft ett par månader tidigare, så var förväntningarna på The Suite högt ställda. Dessvärre kände jag mig ganska besviken av loungen. Dels då den då den redan började kännas gammal och sliten, med sina smutsiga vita läderfåtöljer och dystra ljusrörsbelysning.

[IMG]

[IMG]

The Suite by Brussels Airlines.

Inte matutbudet var speciellt mycket att hänga i julgranen då det varken erbjöds någon varm mat eller vettig kall mat. På matfronten fanns det skivad ost, skinka och kalkon, diverse sallader, oliver och tapernad. Då jag varken ätit ordentlig frukost eller lunch så plockar jag ihop en ordentlig tallrik oliver, kalkonskivor, tapernad och kålsallad. Till detta dracks ett stort glas sojamjölk och lite vatten.

[IMG]

Lättare måltid innan flygningen.

Loungen var relativt folktom under den första timmen, men i takt med att ANA flighten närmade sig så började loungen sakta men säkert fyllas av Japaner. Snart var hela loungen full med Japaner vilket antyder att avgångstiden börjat närma sig. Efter tre timmar har jag tröttnat på loungen, och känner istället ett starkt behov för en bensträckare innan min väntande elvatimmars flygning. Jag tar ett varv runt butikerna i terminalen innan jag stannar förbi gaten för att få mina boardingkort utskrivna på riktigt papper.

[IMG]

Mitt boardingkort utskrivet på ICA-kvitto.

All Nippon Airways flight NH232 Bryssel – Tokyo Narita

Boarding proceduren på All Nippon Airways är ett väl koreograferat skådespeleri av sällan beskådat slag. I gaten fanns tre köer, väl markerade med skyltar, skärmar i taket och roll-ups. Diamond medlemmar gavs högsta prioritet, och ett dussintal Japaner spatserade snabbt ner för jetbryggan. Ett par minuter senare var det dags för Business Class passagerare och vanliga Star Alliance Guldmedlemmar dit jag hörde till. Ekonomipassagerarna fick snällt vänta kvar några minuter till. Ombordstigningen var högst civiliserad och väl ombord hälsas jag välkommen av den trevliga besättningen.

Boeing 787-8 Dreamliner är ett relativt liten flygmaskin, och som i ANA’s internationella konfiguration endast rymmer 169 passagerare. 46 av dessa i Business, 28 i Premium Economy och resten i Economy. Business Class tar upp närmare två tredjedelar av den totala ytan av flygplanet, och kabinen är uppdelad i en främre och en bakre sektion, med 18 respektive 28 stolar vardera. Säteskonfigurationen är mycket rymlig med 1-2-1 och 1-1-1 i stolsbredd.

[IMG]

Den bakre Business Class kabinen på ANA’s Boeing 787-8 Dreamliner.

Jag infinner mig efter den härliga vänstersvängen på plats 3A som är mitt hem under de kommande elva timmarna. Business Class kabinen var full till sista stol på denna flygning där merparten av resenärerna i den främre sektionen utgjordes av en grupp belgiska pensionärer på gruppresa till Japan, medan passagerarna i den bakre delen till största del utgjordes a Japaner. Feststämning rådde hos belgarna då det skojades, skålades Champagne och togs bilder. Kanske inte de mest optimala medresenärerna om man är trött och vill sova, men de gick i alla fall att stå ut med när Bose hörlurarna väl plockades fram. Medan jag gjorde mig hemstad i kabinen kom pursern och presenterade sig på en näst obegriplig engelska. Jag nickade artigt och tackade för den personliga hälsningen, som endast gavs till en handfull passagerare.

[IMG]

Seat 3A, mitt hem under de kommande elva timmarna.

Business Class stolen på ANA var förvånansvärt rymlig ock bekväm, med gott om förvaringsutrymme för väska och andra tillhörigheter. Utrymmet under fotpallen var tillräckligt stort för att rymma en kabinväska och på sidokonsollen fanns ett avlastningsbord där jag kunde lägga undan mobiltelefon, laddare och hörlurar. Självaste stolen var mycket bekväm i det upprätta läget, och även om inställningsmöjligheterna var något begränsade så var det inga problem att hitta en bekväm loungeposition. I sovläget omvandlas stolen till en 190cm lång säng, som tyvärr var kändes aningen för kort för mig. Utrymmet för fötterna var tillräckligt stort för att inte kännas som en likkista, och överlag var detta en mycket bekväm Business Class stol. På stolen fanns även ett amenity kit från L’Occitane, en kudde, ett täcke och en bäddmadras. Dessa stuvades undan i hatthyllan.

Medan vi fortfarande stod på marken passade jag på att byta om till något mer bekvämt. Jeans shortsen byttes till mina medhavda EVA Air pyjamasbyxor, och en ANA cardigan fanns att låna från besättningen. Ett glas mousserande vin serverades i plastmugg medan vi väntade på de sista passagerarna att stiga ombord. Avgång sker enligt tidtabell, och jag förvånas ännu en gång över hur mjukt de japanska piloterna manövrerar flygplanet.

[IMG]

Vacker solnedgång kort efter start.

Väl uppe i luften dröjer det en timme innan servicen påbörjas, och under tiden passar jag på att beskåda den vackra solnedgången i höjd med att vi passerar Danmark. Bordsdukar placeras så småningom på borden, och besättningen ber belgarna att återvända till sina sittplatser då servicen strax ska börja.

Middagen inleds med en fördrink och en Amuse Bouché bestående av krabbsallad, rökt ankbröst med cumberlandsås, samt ett litet spett med soltorkad tomat, mozzarella ost och Kalamata oliv. Valet föll givetvis på Champagnen Canard Duchène som visade sig vara makalöst god, med inslag av citrus, persika och brioche.

[IMG]

Champagne och Amuse Bouché.

På menyn fanns i vanlig ordning en västerländsk och en japansk middag att välja på, och så lockande som den japanska middagen må ha varit så föll valet på den västerländska menyn. Förrätten på den västerländska menyn bestod av rökt lax med blomkålspurée, ankbröst, bladspenat och körsbärstomat. God, men inget utöver det vanliga.

[IMG]

Den västerländska förrätten.

Det fanns två varmrätter att välja på, en pastarätt och en biff. Då jag inte äter pasta så föll valet på biffen, som enligt menyn är en oxfilé med baconsky, pärllök, gröna bönor, morötter och potatis. Efter att ha hört mycket gott om köttet på ANA som sägs tillagas enligt sous vide tekniken så hade jag höga förhoppningar om att inte bli serverad en skosula. I verkligheten visade sig oxfilén vara en flankbiff och någon sous vide var det inte att tala om då biffen var ljummen och genomstekt. Tack och lov var konsistensen fortfarande mjuk nog att inte ge mig tandvärk i två veckor, och med lite salt och peppar blev biffen genast mer ätbar. Såsen och grönsakerna var goda, men åter igen inget utöver det vanliga.

[IMG]

Den västerländska varmrätten.

Den mediokra maten vägdes upp av den alldeles fantastiska vinlistan, som valts ut av ANA’s panel av 18 connouisseurer. En av dessa finsmakare är australiensaren Ned Goodwin som är expert på röda viner, och som även har tagit tillfället i akt att komponera sitt eget rödvin unikt för just ANA. Vinet var som väntat mycket gott, med toner av röda bär, tanniner och katrinplommon, vilket gick utmärkt ihop med biffen och efterföljande osttallrik.

Efter varmrätten rullas dessertvagnen fram, där osttallrik, fruktskål och dessert fanns framställda. Jag valde alla tre vilket gick alldeles utmärkt. Ostbrickan bestod av en brie och en bit lagrad Gouda, tillsammans med en bit pumpernickel, pain d’epice, aprikos, fikon och ”klägg”. Desserten var en chokladmoussetårta och fruktskålen bestod av kiwi, honungsmelon och apelsin. Desserten och osten var makalöst goda, och bägge smakade alldeles utmärkt tillsammans med Ned Goodwins rödvin.

[IMG]

Osttallrik, frukt och dessert.

Mätt och belåten ber jag värdinnan duka av bordet innan stolen försätts i en skön lounge position för lite filmtittande. Filmen Hail Caesar var knappast någon höjdarrulle med ett högst mediokert skådespeleri av George Clooney och de övriga A-skådisarna i ensemblen. Klockan börjar närma sig midnatt när jag bestämmer mig för att bädda i ordning sängen och gå till sömns. Jag fick närmare sju timmars obehindrad sömn vilket kan ses som imponerande på ett flygplan.

Efter ett kort besök på toaletten för tandborstning, uppfräschning och ombyte till civila kläder så dukas bordet upp för frukost. Valet av frukost föll på den japanska frukostbrickan som bestod av havsabborre, ris, diverse inlagda grönsaker och en skål miso soppa.

[IMG]

Japansk frukost.

Resterande två timmar av flygningen fördrevs åt filmen London Has Fallen, en film som bäst kan beskrivas som ett stycke apokalyptisk nyliberal militäristpropaganda. En totalt motbjudande kalkonfilm som jag bäst hade klarat mig utan att se…

[IMG]

Snart dags för landning i Tokyo.

[IMG]

Min B787-8 Dreamliner som flög mig från Bryssel, och vidare till Singapore.

ANA Business Lounge Tokyo Narita

Ankomst i Tokyo sker enligt tidtabell och med strax under en timme innan boarding för nästa flyg så rusar jag snabbt igenom transfer securityn och vidare till ANA Business Lounge för en väl behövlig dusch. I receptionen skriver jag upp mig på duschlistan och får en ”beeper” i utbyte mot mitt boardingkort. Kötiden beräknades till tjugo minuter, så under tiden passar jag på att ställa mig i kön för den pågående sushi servicen.

[IMG]

Sushi och Oolong te i väntan på duschen.

Jag sätter nästan sushin i halsen när beepern börjar tjuta och jag rusar snabbt till duschreceptionen för att hämta ut en nyckel. Duschrummen i Narita Loungen var aningen mindre än de i Haneda, men trots detta fanns det tillräckligt med utrymme att ställa väskan på golvet utan att riskera att den blir blöt. Nyduschad och nyrakad känner jag mig som en helt ny människa, och jag spenderar ytterligare en kvart i loungen innan det var dags att röra sig ner för trappan till gaten.

All Nippon Airways flight NH845 Tokyo Narita – Singapore Changi

Som jag misstänkte när jag bokade biljetten så var det samma flygmaskin som tog mig från Bryssel som nu ska flyga mig vidare ner till Singapore då rutterna tydligen är slingade med varann. Ombordstigningen var även denna gång en ordningssam affär där tre Diamonds fick stiga ombord först innan resten av pöbeln gick på. Väl ombord hälsas jag välkommen av en ny besättning innan jag sätter mig ner på plats 3K, dvs samma rad som på föregående flygning men på motsatt sida av kabinen. Mina medpassagerare består till största del av Singaporeaner med dyra handväskor och Amerikaner som anslutit från andra flyg.

[IMG]

Det råder ingen tvekan om vem som är kung på Narita Terminal 1.

Avgången försenas med tjugo minuter på grund av en passagerare som inte dök upp vid gaten i tid, och som nu fick sina väskor avlastade. Under tiden serveras ett glas apelsinjuice i plastmugg, innan vi tillslut lämnar gaten. Flygtiden för dagens flygning beräknades till strax över sju timmar vilket ändå är ganska långt för en regionalflygning av samma distans som vissa transatlantiska flygrutter. Piloten för denna flygning var något mer hårdhänt i spakarna, och vi lyfter så småningom från ett regnigt Tokyo och sätter kurs söderut mot ekvatorn och Singapore.

[IMG]

Takeoff från Tokyo Narita.

Marschhöjd nås efter en halvtimme och jag sätter genast igång underhållningssystemet, som innehåller ett 20-tal titlar värda att se. Filmen Dirty Grandpa med Aubrey Plaza och Robert De Niro föll valet på, snuskkomedi på infantil nivå, dock väldigt underhållande.

[IMG]

Vacker solnedgång efter start.

Under tiden påbörjas middagsserveringen som åter igen inleds med ett glas Canard Duchène och en tallrik Amuse Bouché. Denna bestod idag av grissini inlindad i parmaskinka och kelp, aladåb med saffransmajonäs, fetaost och oliver, samt grillad majskolv fylld med någon form av vit gelé. En brokig skara smaker och texturer som passade utmärkt ihop med den fantastiskt goda Champagnen.

[IMG]

Amuse Bouché och Champagne.

Då flygningen utgick från Japan så vore det inget annat än en dödssynd att inte välja den Japanska menyn, och här levde ANA verkligen upp till hypen. Middagen kan bäst beskrivas som ett vackert skådespel av det bästa som den Japanska kokkonsten har att bjuda på. Förrätten bestod av en uppsättning smårätter med varsin sås. Jag kommer dessvärre inte ihåg exakt var rätterna innehöll då innehållet aldrig specificerades tydligt på menyn, men jag kan minsann intyga att dessa var en fröjd får både öga och smaklökar.

[IMG]

Den Japanska förrätten.

Näst på tur stod varmrätten som idag bestod av sjudet sidfläsk av Kagoshima Black Pork, grisarnas Rolls Royce om man så får säga. Tyvärr lämnades grisen orörd då jag av hälsoskäl försöker minimera konsumtionen av detta oädla djur. Istället åt jag grönsakerna och riset som bägge var goda.

[IMG]

Den Japanska varmrätten.

Efter varmrätten rullades dessertvagnen fram och åter igen föll valet på både ostbricka och dessert. Det fanns dessutom två desserter att välja på, och av dessa valde jag gräddpuffen. Osten var kanske den godaste ost jag någonsin ätit ombord på ett flygplan, där både smak, temperatur, doft och textur var alldeles alldeles perfekta. Då ANA inte har något dessertvin på sin vinlista för Business Class så fick jag istället nöja mig med den spanska Riojan, som åter igen var kraftig med inslag av ek, läder och röda bär. En flaska av detta fantastiska vin kan med lätthet slinka ner, men jag fick hejda mig själv efter det andra glaset.

[IMG]

Ost och dessert.

Middagen avrundas med kaffe, praliner och Baileys, innan kabinen släcks ner. Flygningens fem återstående fyra ägnas åt lite filmmys, och jag hinner se filmerna Franny med Richard Gere och Anomalisa.

[IMG]

Bailey’s och praliner till filmen.

Ankomst i Singapore sker enligt tidtabell, och jag går i rask fart till passkontrollen likt mina medpassagerare. Kontrollanten höjde ett ögonbryn när hon frågade om jag hade besökt Singapore under ett annat namn tidigare, vilket var en konstig fråga. Men efter en kort fundering kom jag på att jag plockat bort mitt mellannamn i passet efter förra besöket 2014 vilket var förklaringen. Efter lite knappande på datorn var namnändringen noterad i systemet och jag välkomnades in i landet. Så en påminnelse för er som bytt namn, se till att notera detta i ankomstformuläret för att slippa eventuellt käbbel. Då jag endast reste med handbagage gick jag direkt vidare till ankomsthallen där en Uber stod och väntade vid dörr 2 för resan till Jurong West, som ligger på andra sidan landet. Nöjd och belåten ankommer jag till min kompis lägenhet, som kommer bli mitt hem under kommande två veckor.

Fortsättning följer…

Slutsatser

All Nippon Airways rankas av Skytrax som ett femstjärnigt flygbolag, och i mitt tycke lever de med råge upp till sina fem stjärnor. Stolen i Business Class är i linje med vad man kan förvänta sig i termer av hårdvara från ett bättre flygbolag, där maten och vinerna höll en förvånansvärt bra standard. Servicen var dock lite av en besvikelse då besättningarna upplevdes som aningen tillbakadragna och reserverade. Servicen var väldigt formell, men jag upplevde inte att de gjorde det där lilla extra vilket man ofta får hos många bättra flygbolag. Jag har dock på senare tid börjat uppelva servicen i Business Class som högst snarlik den man får i Economy Class, och vill man ha extraordinärt bra service så är det First Class som gäller. Med detta sagt så är All Nippon Airways ett utmärkt flygbolag för den som vill använda sina poäng, främst då de inte tar ut några bränsletillägg (eller rättare sagt 32kr i bränsletillägg) på bonusresor. Jag kommer även i framtiden att försöka använda mina hårt förvärvade Turkish Airlines miles på ANA flygningar.

Tack för att ni läste!

Hälsningar
Jonas