I augusti 2011 drog vi igång BusinessClass.ses första reserapportstävling och imponerande 11 bidrag kom in till redaktionen före deadline. Juryn har haft ett hårt jobb med att utse finalisterna vilket inte minst syns på spridningen av rösterna. Många rapporter höll en bra nivå med stor inlevelse, intressanta upplevelser och mycket humor.

Juryns motivering för den hedrande tredjeplatsen:

En udda upplevelse skriven med stor inlevelse och en stor portion humor. Det är inte svårt att se framför sig den spännande färden över Lapplands högland.

Stort grattis till lnixon!

Flygvägen till Virihaure

Du, Göran, sväng inte åt vänster nu, för då krockar vi.

Det finns en noggrant standardiserad vokabulär som ska användas vid
radiokommunikation i samband med kommersiell flygtrafik. Jag närde en
gnagande misstanke att vår pilot struntade i de reglerna.

Vi hade klivit av flygbussen en timme tidigare. Eller, ja, strikt sett
var det inte en flygbuss, utan Norrbottens Länstrafiks linje 93 från
Gällivare via Porjus till Ritsem. I tilltagande duggregn vacklade vi
ner med tunga ryggsäckar till Lapplandsflygs startplats, en enkel
asfaltsrundel i videsnåren. Tomt. Blött. Det blygrå molntäcket hängde
några hundra meter över oss, och på andra sidan Akkajaure såg vi bara
foten av Akkamassivet. Trekvart kvar till avgång. Det droppade från
regnjackshuvan ner på min nästipp.

På en grusplan en liten bit bort stod en vinröd strömlinjeformad
helikopter bredvid en friggebod och vi såg någon röra sig. Vi gick
bort dit för att se om det kanske var där vi egentligen borde vara.
Det visade sig vara Fiskflygs startplats där piloten höll på att göra
sin Eurocopter klar för avgång för att hämta in några fiskare från
fjället. Han lät oss söka skydd för regnet i friggeboden, bolagets
redskapsbod.

Som lounge betraktat lämnade boden en del övrigt att önska. Ingen mat,
ingen champagne, ja, faktiskt inte ens en stol. Men när regnet strilar
ner och man befinner sig i ett knähögt videsnår ute på fjället så är
ett par kvadratmeter torr golvyta en lyx som överträffar The Private
Room på SIN. Särskilt som vi inte ens behövde visa boardingkort för
att komma in.

Tid för avgång för Fiskflyg, men piloten lät oss stanna kvar i boden
om vi lovade att slå dörren i lås efter oss.

Vi tittade ut på regndropparna som föll i vattenpölarna på grusplanen.
Dripp-dropp.

Vi skulle till Staloluokta. Staloluokta, i hjärtat av Padjelanta,
eller Badjelánnda som det mer korrekt stavas – det samiska namnet som
betyder ”Det högre landet”.

Staloluokta ligger längst inne vid en vik av Virihaure, kanske
Sveriges vackraste sjö. Sten Selander, poet, botanikprofessor och
akademiledamot på stol nummer sex skrev en gång:

Plötsligt och otroligt som en uppenbarelse strålar Virihaure fram.

Den synen är så överväldigande skön, att hjärtat vill stanna i
bröstet. Ingen kamerabild och ingen målning med ord eller pensel kan
göra den rättvisa. De kan aldrig fånga det väsentliga: känslan av
gränslös vidd och salig frihet. Virihaure är stor som en havsfjärd och
har på samma sätt del i den klara oändligheten hos rymden som den
speglar. Men den är ändå inte större än att fjällen också på dess
andra strand har kvar sin majestätiska resning. Man kunde kalla detta
landskap klassiskt: det äger all den höga ro och det ädla jämnmått som
det ordet innebär. Det präglas främst av de mjuka, vilande linjerna
hos skifferbergen kring sjön. Men ändå undgår det monotonin hos en
lågfjällstrakt: de mäktiga högfjällen längre bort med sina vassa
tinnar och sin djärva skulptur ger tavlan kraft och dramatiskt liv.

Och, ja, så är det faktiskt. Jag längtar alltid tillbaka till
Virihaure.

Så småningom hörde vi det tyngre ljudet från en Bell 206 Jetranger
nalkas. Vi gick tillbaka till Lapplandsflygs landningsplats och
väntade på behörigt avstånd medan helikoptern landade och rotorn
stannade. Piloten klev ur och hälsade och hjälpte till att stuva in
oss och våra ryggsäckar. Vi två var de enda passagerarna – det är den
minsta load jag varit med om på en kommersiell flygning!

Jag fick sitta bredvid piloten. Trots att jag satt längst fram fick
jag varken pre-departure drink eller ens en varm handduk.
Bullerdämpande hörlurar ingick dock. Eller, ja, i alla fall ett fett
head-set, om man ska vara noga.

Och så dags för take-off.

Jag har respekt för helikoptrar. Jag vet hur svårt det är att flyga
helikopter. Och seriöst, smaka på ordet ”vortex-ring”. Hur många andra
färdmedel löper risk att råka ut för vortex-ringar?

Det var inte första gången jag flög helikopter, men när rotorn varvade
upp tills marken plötsligt föll iväg under oss och började luta
magpirrande får jag erkänna att pulsen steg och handflatorna blev
svettiga.

Någonting som gjorde dagens flygtur lite extra spännande var trängseln
i luften. Den här säsongen bedrev såväl Lapplandsflyg, Norrlandsflyg
som Kallaxflyg både charter- och linjetrafik från Ritsem, och när vi
lyfte blev vi den femte(!) helikoptern som rörde sig i området. Någon
flygtrafikledning finns naturligtvis inte här, utan piloterna får
själva samordna trafiken över radio.

Vår pilot: ”Ja, då lyfter Lapplandsflyg västerut från Ritsem.”

Annan pilot: ”*sprak* Och se upp, för Norrlandsflyg kommer in från
sydost.”

Vår pilot: ”Ja, jag ser ingenting, för nu immade huven igen.”

Nå, defrostern fick snabbt bort imman, och det var med skräckblandad
förtjusning jag såg hur vi flög över Akkajaure, över STFs Akka-stugor
och Kisuris-stugorna. (Utan att krocka med Göran, som vänligt nog lät
bli att svänga vänster.) Vi flög längs en vandringsled som jag
tidigare gått, och det kändes konstigt att färdas en hel dagsetapp på
bara några minuter.

Cateringen ombord var förresten under all kritik, inte ens BOB
erbjöds.

Färdens höjdpunkt, så att säga, var passet mellan Mulkka och Huornnásj
på 858 meter över havet. Molnen gick lågt, men det fanns en tunn
strimma klar luft mellan pasströskeln och underkanten av molnen. En
omöjligt tunn strimma, föreföll det när helikoptern flög upp mot
passet. I själva verket fanns det säkert ett par-tre hundra meter att
spela på, men det kändes som om medarna skulle skrapa i kråkbärsriset
och som om rotorn skulle vispa upp molnen när vi klämde oss genom.

På andra sidan passet var vädret en aning bättre, och vi fick se vår
första skymt av Virihaure blänka i fjärran. Vi kurvade runt Unna och
Stuor Dijdder och gick in för landning nedanför turiststationen i
Staloluokta. Vi klättrade ur helikoptern på skakiga ben och ersattes
av en ensam passagerare som skulle vidare till Kvikkjokk.

Helikoptern dundrade iväg och lämnade oss i en plötslig tystnad som
bara bröts av bruset från jåkken som rinner ner från Gieddávrre.

Vi axlade ryggsäckarna och gick ner för att slå upp tältet vid
Virihaures strand.


En helikopter från Lapplandsflyg vid Staloluokta, Foto: Wikipedia