När det Europeiska flyget blev verkligt kommersiellt under 1960-talet innebar det en kraftig tillbakagång för långväga tågresor – den långa restiderna kunde helt enkelt inte längre motiveras. De senaste åren har nya snabbtåg återigen vunnit mark mot flyget, och på vissa platser närmast konkurrerat ut densamma. Redaktör Rasmus Palazzi kommer under en artikelserie presentera vad Europeiskt snabbtåg har att erbjuda, och först ut är Italienska Italo

Text och bilder: Rasmus Palazzi

Inspirerad av reportage från såväl svenska som finska järnvägslinjer tänkte jag nu komplettera med en kort rapport över vad det italienska järnvägsnätet har att erbjuda.

Jag har varken Robert Capas fotokunskaper eller Dostojevskijs penna, men undertecknad har efter bästa förmåga försökt knåpa ihop något läsbart – Hoppas det smakar!

Min resa tar sin början söndag den 29 April 2012 och vädret är precis sådär otrevligt som man önska sig när man ska ut och resa (observera ironin). Regnet slår som piskrapp på balkongen när jag stiger upp i arla morgon, kl 05.30.

Jag ska den här dagen begivas nöjet att testa förstaklasskupén på Italiens nya uppstickare i tågbranschen, Italo. Italo ska vara Europas såväl modernaste som snabbaste tåg, med en toppfart på 575km/h. De italienska järnvägsreglerna begränsar tyvärr hastigheten till 360km/h, men det kommer nog kännas fullt tillräckligt.

När jag sjunker ner i Italos nymonterade lädersäten har supertåget bara varit i kommersiell trafik under ett enda dygn, så jag ber till högre makter om att potentiella barnsjukdomar inte helt ska punktera mina högt ställda förväntningar.

Italo är en seriös satsning, finansierat med miljardbelopp från privata investerare.
Förutom tjugofem nya tågset har det investerats i privata lounger, och försäljningskontor på alla betjänade tågstationer.

Italo-tågen är utrustade med tre kupéklasser: Ekonomiklass (Smart), Affärsklass (Prima) och första klass (Club).

Klockan 18.45 ackompanjeras artikelskribenten ombord på tågets förstaklass av en privat tågvärd för färd mellan historiska Florens och Italiens finansiella centrum, Milano.

För att skapa lite nyans till den annars flärdfulla tågresan kommer jag börja tågfärden på en helt annan plats:

Klockan är 06.45 och jag sitter på Italiens äldsta, fortfarande aktiva, tåglinje. Det är ett regionaltåg som tar sig från Bergamo i norr till staden Pisa, på den södra delen av Italienska Rivieran.
Att linjen fortfarande är aktiv vid dags dato beror inte på den höga beläggningen, utan på att linjen delfinansieras av privata intresseorganisationer i de kommuner som passeras – Idag finns bara två dagliga avgångar kvar, en i vardera riktning.

Min idé var att jämföra det mest moderna och lyxigaste som Italiensk järnväg har att erbjuda, med det äldsta och mest opretentiösa.

På linjen mellan Bergamo och Pisa finns inga lounger, ingen ombordservering, inget internet…..INGENTING.

Ibland kan jag känna att det finns en viss charm även det opretentiösa – Man får på något underligt vis en rogivande känsla när man puttrar fram genom det Italienska inlandet, när tåget sakta klättrar över den appeninska bergsryggen för att senare sakta plana ut mot medelhavets klarblå vatten.
Den 30 mil långa färdsträckan tar närmare sex timmar i anspråk, en tidtabell som får Statens Järnvägar att framstå som en vältränad geopard, jagandes en åldrad snigel. Som i ultrapid spelas majestätiska scener upp genom tågfönstret, likt en långfilm över det Italien som en gång var.

Vi färdas genom industristaden Brescia, vidare förbi ”Miniatyrvenedig” (Mantova), Stradivarus hemstad Cremona, innan vi närmar oss kusten och den gamla badorten Viareggio.


Mantova


Viareggio

Resan är obekväm och långsam, men samtidigt bedårande mångfaciterad.

När jag jag slutligen stiger av tåget i Pisa kl 12.25 och letar upp det tåg som ska ta mig den sista korta sträckan mot Florens känner jag mig ungefär lika välmående som en bakbunden motståndare till en ilsken Mike Tyson. Gissa om jag gläds när jag upptäcker att det tåg som ska ta mig de sista få milen mot Florens är i precis lika vedervärdigt skick som det tigare… Som om inte det vore tillräckligt så är tåget överfullt med förvirrade Ryanar-turister som ska ta sig från flygplatsen i Pisa till det Toscanska inlandet. Postiva tankar: Tågfärden tar bara 45min, så jag fick väl stå ut….

Väl framme i Florens hade tydligen vädret förbarmat sig över mig, och jag kunde nästan ana en strimma solljus som försökte bryta sig igenom molntäcket.

Florens är lika vackert som vanligt, som en blandning av det pittoreska Venedig och det storstadspulserande Milano. Tyvärr slutade inte likheterna med Venedig vid den bedårande inramningen, utan även turistkvoten från Venedig verkade efterlevd till fullo. De stora folkmassorna gjorde det närmast omöjligt att forcera sig fram, men det skulle inte få stoppa mitt goda humör!


Jag vandrade, fotograferandes, runt i några timmar innan jag beslutade mig för orientera mig till närmsta cafe. Förutom gott kaffe fick jag en ursäkt till att följa helgens Italienska fotboll på tv. Efter dryga timmen, med energi som bara en dubbel espresso kan erbjuda, så gav jag mig återigen ut på Florens gator. Ytterligare en timme senare var det sånär tid för hemresa.

Hemresan med Italo hade kunnat börja bättre. När jag stiger in i loungen på Florens central får jag meddelat att VIP-loungerna för första klass-resenärer är begränsade till Milano, Rom och Venedig…bittert.




(Bilder, Italo Press)

Istället för att våndas drog jag jag en djup suck och bestämde mig för att göra det bästa av situationen:
Jag tar upp datorn och ska ansluta mig till internet. Vad tror ni jag får för meddelande? ”För att ansluta dig till internet i loungerna behöver du vara medlem i vår kundklubb (Italo Piú)”
Jag frågar de som arbetar i loungen om jag kan registrera mig för kundklubben nu.
– Javisst kan du det!
Jag hinner precis tänka ”Åh vad skönt” innan nästa bakslag slår mig som en kofot i solarplexus.
– Du måste bara ta emot ett mail vi skickar till dig nu för att bekräfta.
Men jag har ju inget internet, så hur f**n ska jag kunna öppna mailet? Antiklimax.

Aningen naivt (och för en kort sekund drömmandes att jag befann mig i Sverige) tänkte jag att jag säkert kan få använda personalens arbetsdatorer för att logga in på mailet, för jag har ju ändå betalat 850kr för tågbiljetten.
Men såklart fungerar det inte så i Italien, utan jag ombeds ”Komma tillbaka när du svarat på mailet” Vad i hela h*lv*te hände med kundhantering!!!!???

Då var det bara att hoppas på att själva reseupplevelsen skulle bli bättre….
När klockan slår 18.45 glider den röda pilen, enligt tidtabell, in på perrongen. Det är ett långt tåg, med 13 vagnar. I dagens konfigurationen finns tre vagnar för affärsklass, och en för första klass. Jag rör mig ,i sakta gemak, mot förstaklassvagnen där jag vänligt tas emot av personalen.


Tågvärden tar en snabb titt på min tågbiljetten innan hon leder mig till sätet. Kupén kändes både lyxig och luftig, med högt i tak. Åtta av platserna i kupén låg i privata sviter, så kallade ”Italo Suites”. Sviterna, med fyra säten i vardera, köps till ett fast pris och blir således billigare för den enskilde resenären ju fler som befinner sig i dem.

Förutom undertecknad var det bara företagsresenärer i kupén. De flesta resenärerna skulle stiga av redan i Bologna, så under den andra halvan i resan kunde jag bedrivit sånglektioner utan klagomål (och jag sjunger inget vidare).

Fåtöljen var bland det skönaste jag någonsin testat, oavsett transportmedel. Den är tydligen anatomiskt framtagen i samarbete med naprapater, och sedan klädd i buffelskinn av den Italienska lyxmöbeltillverkaren ”Poltrona Frau”. Med en lätt knapptryckning på armstödet skjuts sitsen framåt och ryggstödet vinklas bakåt till ett bekvämt viloläge.

Jag hade inga problem att ha benen helt sträcka från min sits, trots nästan 190cm kroppslängd. Jag skulle rekommendera alla ensamresande att välja ”fristående säte” i bokningen. I konfigurationen för fristående säten slipper kriga om benutrymme med tåflörtande medresenärer.

I sätets vänstra armstöd kan man fälla ut en 10” monitor där man kan se på film, live-tv, läsa tidningar etc, men jag tyckte personligen att det fungerade smidigare att använda min egen dator. Internet fungerade smärtfritt under resan, förutom under de fem inledande minuterna när tåget skulle passera en riktigt lång tunnel.


Tåget gick såväl ljudlöst som utan vibrationer – har aldrig varit med om en liknande upplevelse i något fordon, men då har jag inte heller åkt ett japanskt Maglev-tåg.

Ombord-personalen var väldigt påpassande och trevliga. Vid ankomst fick man våtservetter och hörlurar till underhållningssystemet, och efter några minuters färd blev det mousserande vin och nötter (ingen äkta champagne, tyvärr).

Jag var tydligen den enda resenär som beställt mat ombord och fick detta serverat efter att den första timmens tågresa hade avverkats. Maten var mycket god, men kom i nästan retligt små portioner. Jag var faktiskt än mer hungrig efter det att maten förtärts än jag varit innan den blivit serverad. Vid nästa resa med Italo kommer jag troligen att avstå maten – för 200kr kan man bli serverad bättre mat på tågstationerna.


Efter maten bjöds det på kaffe och godbit (till alla resenärer).

När resan tagit slut, i Milano, kände jag att jag var tvungen att besöka första klass-loungen då den möjligheten inte fanns i Florens. Loungen var väldigt liten, med ungefär 10-15 fåtöljer (iofs fanns det bara 19 platser i first på tåget). Loungen upplevdes som lugn och bekvämt, och det bjöds på både kaffe, öl, och snacks – Utbudet var trots detta inte i närheten av det som normalt erbjuds i en flygplatslounge. Tyvärr rådde det strikt fotoförbud i loungen, med hänvisning till resenärernas integritet, så jag kan inte bjuda på några egna foton därifrån.


(Italo Press)

Slutsats
Förutom internetproblemen i Florens så upplevde jag min premiärtur med Italo som närmast exemplarisk. På de tåglinjer där Italo erbjuds känns det, för mig personligen, som om inrikesflyget helt spelat ut sin roll. Biljettpriset för tågresor i första klass är ungefär i paritet med flygresor i ekonomiklass, men sittkomforten mer lik vad som erbjuds i gängse vardagsrum. För den som väljer mellan lågprisflyget och tåg så har även Italo en prisvärd ekonomiklass.

För information om tåglinjer och priser, besök Italos engelska hemsida: http://www.italotreno.it/EN/Pages/default.aspx

Bristfällig bildkvalité hänvisas till fotande med mobilkamera.