Bakgrund och introduktion

Jag har hittills i mitt liv alltid flugit economy, men började för ett par år sedan bli intresserad av möjligheten att sitta i något större än en sardinburk på långflygningar och hittade så småningom fram till den finfina siten businessclass.se. Här fick jag mycket tips till den businessdebutresa jag redan för drygt ett år sedan hade i sikte, nämligen Sydafrika. Detta eftersom destinationen i princip alltid förutsätter nattflyg åt båda håll om man utgår från Europa.

Nåväl, det dök upp ett extremt bra (lite för bra faktiskt) pris genom ett tips här, och det blev så att vi bokade en enkelbiljett JNB-IST-ZRH för att kunna prova på business class till ett sensationellt lågt pris.

På flygplatsen

Vi hade blivit lite oroliga redan dagen före flygningen, eftersom vi aldrig fick något mail om att vi kunde checka in online, något vi numera vant oss vid att få oavsett bolag. Men vi kollade med bokningsnumret att vi var inbokade och till slut kunde vi även checka in online ca 10 timmar före avgång. Dock hade vi inte tillgång till skrivare, så det återstod lite incheckningsjobb på flygplatsen.

Väl framme på flygplatsen i Johannesburg gick vi direkt till självbetjäningsautomaterna, men kunde inte heller här skriva ut några boardingkort. Tre timmar före avgång öppnade dock den manuella incheckningen samt bagageinlämningen. Det blev en mycket trevlig överraskning att få boardingkorten – inte nog med att våra önskade platser bibehållits, utan bokningsklassen hade ändrats från J som det stått tidigare, till C! Detta var väldigt välkommet eftersom vi samlar miles till guldkort på Aegeans Miles&Bonus-program, där denna ändring av bokningsklass gav oss 50 % fler miles.

Efter en väldigt avslappnad, vänlig och smidig säkerhetskontroll, som vanligt i Sydafrika, hittade vi fram till loungen vi blivit hänvisade till, Menzies Shongololo Lounge,

http://www.menziesaviation.com/item/detail/p/4/id/186/ref/South-Africa—Shongololo-Lounge

Det var första gången jag besökte en lounge associerad med Star Alliance istället för Sky Team, där jag genom ett guldkort hade besökt ett dussin lounger under 2013. Shongololo är en trevligt utformad lounge med bra utbud av allt från varm mat till småkakor, vin, öl, fruktjuicer etc. Det fanns bland annat en hel uppsättning olika färdiga sushitallrikar att välja bland. Matutbudet var faktiskt betydligt större än i någon av de Skyteam-lounger jag hade varit i.

Det fanns även ett par duschar i anslutning till de fräscha toaletterna, en bra arbetshörna med snygga Mac-datorer med stora skärmar, men inget rökrum. Dock var loungen nästan överfylld vid vårt besök, tyvärr av mer eller mindre kraftigt berusade och högljudda sydafrikaner som verkade fira sin kommande semester i bästa charterstil.

 

Ombordstigning och första intryck

På boardingkorten stod boardingtiden 18.45 med avgång en timme senare. Vi brukar aldrig ta den där tiden så jättehårt, men här var det andra bullar – 19.00 blev resterande passagerare, dvs vi och några till, uppmanade att gå ombord omedelbart. Inga problem, efter scanningen av boardingkorten var det inte utan lite pirr i magen vi för första gången någonsin tog till vänster när vi kommit in i flygplanet. Det var lätt att känna sig som kusinerna från landet när vi stirrade på våra enorma säten och försökte förstå att det där var våra platser under den kommande flygningen! Vi hade plats 5J och 5K längst bak till höger i businesskabinen och eftersom planet var en A330 var de nya stolarna installerade i kabinen, som för övrigt var helt fullsatt. Före avgång fick vi passagerare en alkoholfri men god fruktdrink, med lite olika fruktsmaker att välja bland.

Stolen och underhållningssystemet

Vi upplevde stolarna som bra och hade absolut kunnat få ett antal timmars sömn i dem om inte en massa problem och strul uppstått under flygningen. Man fick en bekväm kudde och ett täcke som tillsammans med stolen gav en helt ok ”sängkänsla”. Benutrymmet var förstås makalöst bra för oss som bara rest economy tidigare, det var en härlig känsla att för första gången någonsin obehindrat kunna sträcka ut benen helt. Mitt underhållssystem fungerade inte förrän vi befann oss över Kenya någonstans, men vid det laget hade jag gärna velat sova istället. Då gjorde personalen efter flera förfrågningar tidigare under kvällen förfrågningar äntligen en reset av systemet. Min flickväns IFE slogs däremot på och av automatiskt hela natten – vi trodde först det berodde på att hon kanske kom emot fjärrkontrollen när hon försökte sova, men problemen fortsatte även sedan vi lagt undan kontrollen.

Annars var bildkvalitet och ljud bra – man fick var sitt låneexemplar av brusreducerande hörlurar som fungerade helt ok. Dock sändes korta informationsmeddelanden ut mycket ofta, som ”vi kommer strax att påbörja servering/landning” eller ”det här är kaptenen, vi befinner oss..”. Tyvärr snappade vi inte upp något meddelande om vad kaoset i businesskabinen berodde på.

En annan passagerares stol totalhavererade dock mitt i natten. Efter ett tag kom det faktiskt en tekniker och tittade på stolen och försökte fixa den, men den fortsatte strula under natten så det blev ingen sömn för henne heller.

Framåt tvåtiden får personalen för sig att en stor-reset ska genomföras av alla skärmar i kabinen, varpå följden blir att flera passagerare som precis lyckats somna vaknar av den närmast Las Vegas-artade belysningen från 28 skärmar som lyser och blinkar i takt. Notera att denna reset genomfördes när alla passagerare sedan länge stängt av (i vissa fall försökt stänga av) sina skärmar.

Internet ombord

Inget internet ombord. Däremot verkade IFE-systemet vara förberett för det rent tekniskt, som att det verkar vara på g.

Måltider och Service

Måltider och service funkade fint den första halvtimmen ungefär. Vi fick middags- och frukostmenyer samt vinlista, tillfrågades om vi ville ha något att dricka nu direkt, valde champagne och fick den serverad, tillsammans med en bit Godiva-choklad och en påse blandade nötter och mandlar. Sedan började mer eller mindre allt att haverera fullständigt, i en omfattning som nästan fick mig att tro att någon drev med oss. De båda flygvärdinnorna samt kocken sprang(!) upp och ner genom kabinen mer eller mindre natten igenom, och det är ett fullständigt mysterium för oss vad de gjorde. De servade i vart fall inte passagerarna.

Vi trodde vi skulle kryssa i val på menyerna och sedan lämna in dessa. Pennorna vi fick låna fick oss att tro detta…men först efter ungefär en timme kommer kocken och frågar vad vi vill ha. Inget händer. En halvtimme senare kommer en flygvärdinna med kanapéer och frågar vad vi vill ha och efter mycket om och men får vi faktiskt det vi valt. Min förrätt, en ”krämig broccollisoppa” var dock inte särskilt god. Man kunde välja mellan grillad nötstek och stekta havsräkor till huvudrätt och efter 3 veckor i köttparadiset Sydafrika kändes det helt rätt med lite räkor. Dock var inte heller de särskilt goda. Jag väntade också förgäves på mitt Chablis-vin, som jag valt för att jag både gillar Chablis generellt och för att jag tyckte det hade funkat finfint till rätterna jag valt. Det kom lagom till efterrätten dock, som i och för sig inte passade alls med Chablis. Jag började bli ganska irriterad på den stimmiga situationen i kabinen, i synnerhet som jag efter tre påkallanden inte fått någon hjälp med mitt IFE-system, och bad vänligt om att inte bli väckt vid frukost. Matserveringen drogs ut på i det oändliga och var inte helt avklarad förrän midnatt, med beräknad ankomsttid 04.55 i Istanbul. Det senare innebar att kabinen tändes upp helt vid 02.55 (dags för frukost även för oss som inte ville ha) varpå samtliga passagerare erbjöds fruktsallad. Jag kan inte minnas att någon av passagerarna såg ut som de hade beställt det, inte ens efter den förbryllade motfrågan från flygvärdinnorna ”Oh, you don’t like this breakfast?”. Jag snappade upp några muttrande ”I wanted hot breakfast..”. En hel timme senare, alltså strax före ankomst, sprang flygvärdinnorna runt med omeletter och korvtallrikar som de försökte pracka på diverse passagerare men som ingen längre ville ha eftersom de motvilligt ätit sig mätta på fruktsalladen. Jag tänkte att eftersom det ändå var för sent att försöka sova, kunde jag ju i alla fall prova lite lätt frukost, försökte beställa kaffe, juice och en croissant men av detta blev det bara en kaffe.

Sömn

Inte en blund för någon av oss.

Ankomst

Ankomst enligt tidtabell skulle vara 05.30 men vi landade 04.55. På Istanbuls flygplats fick vi gå igenom en säkerhetskontroll även för byte mellan två internationella flyg. Det fanns en business-genväg som ingen visade men som visserligen funkade för oss. Dock kändes det mer som om vi trängde oss före, för det var ingen som kollade boardingkorten.

Därefter kom vi till den jättelika CIP-loungen, som var klasser bättre än allt vi upplevt på själva flygningen.

Slutsats

Vi vågar inte ta risken att flyga Turkish någon mer gång. Vi hade alldeles säkert otur, men att det alls kan bli så här pass dåligt, det hade vi aldrig kunnat tro. Därför kommer vi inte heller att rekommendera bolaget till några vänner. Värst är som vanligt inte eventuella tekniska problem, de kan inträffa var som helst, utan hur de hanteras/förklaras/kompenseras/ursäktas av personalen. ”Inte alls” var svaret när det gäller vår resa. Jag hade inte tyckt det minsta illa om dem om de ursäktat eller förklarat vad som gått snett, men det enda jag hörde från dem var ifrågasättande av andra passagerare som naturligt nog inte ville ha sådant de inte beställt.

Sämsta resan någonsin, utan jämförelse.