Bakgrund och introduktion

Min första bokning genom Amex Companion Ticket. Reste ensam, vilket innebar 95 000 EB-poäng plus drygt 6000 i  ”skatter och avgifter” för t/r Skandinavien-Argentina i Business och First Class (Frankfurt-Buenos Aires-Frankfurt).

På flygplatsen

Incheckning skedde på avreseflygplats Bergen, men eftersom jag formellt lämnade flygplatsen i Frankfurt för att promenera till LH’s First Class Terminal, skedde ny i säkerhetskontroll där. Man känner sig som egalitärt uppfostrad puritansk nordskandinav nästan generad när tre über-hövliga säkerhetspersoner hanterar ens 250-kronors medhavda gamla gitarr i trasigt fodral som om det vore en antik samling Swarovski-föremål, medan ens personliga LH-assistent väntar på andra sidan slussen. Mitt första besök i FCT.

Lounge: Lufthansa First Class Terminal, Frankfurt Am Main International (FRA)

Loungen är recenserad separat från flygningen. Du kan läsa mer om loungen i loungerecensionen.

Läs mer om den besökta loungen »

Ombordstigning och första intryck

Det gör inte ont att bli hämtad ned till en väntande Porsche Cayenne när det är dags att bege sig till ombordstigning. Språkade litet med min utomordentligt sympatiska privatchaufför under färden och frågade om arbetsvillkor, etc. Kanske inte något Midas-yrke direkt, med runt €1000/mån för fulltidsjobb. Vi svängde in och parkerade vid D-ABYRs vingar, och Chaffis eskorterade mig upp, presenterade mig för stewards som tog hand om ytterjacka och alla mina problem de närmaste 14 timmarna. Purser kom till min 2A-stol och önskade välkommen. Av de åtta platserna var fyra upptagna denna afton– en direktsomnande asiatisk herre i stolen några meter framför mig i 1A, plus ett par i mitten bakom i 3DG. Champagne och nötter serverat sas momentant. Necessär, Kim-Il-Sung-style-pyjamas mm låg färdigt i förvaringsutrymmen.

Stolen och underhållningssystemet

Stolen i den ”nya” First-kabinen skiljer sig som bekant från den tidigare versionen vid att det inte längre är skild säng + fåtölj på varje plats; nu måste stolen göras om till säng. Min When You Wish Upon A Star-flygvärd tyckte inte heller att det var något framsteg; många passagerare föredrar att byta litet på att ta en tupplur och sitta uppe när flygtiden är så lång. På denna avgång löstes det smidigt eftersom det fanns en extra plats för alla närvarande. De som önskade fick en egen bädd på en ledig plats. Underhållningssystemet fungerade säkert som det skulle (jag använde det nästan inte), men jag tycket att LH’s positions/kart-loop är litet fånig; den innehåller endel vinklar/moment som för mig inte har något informationsvärde.
Själva stolen är intuitiv och bekväm, till och med jag klarade utan problem att betjäna den. 🙂 Benutrymmet lär inte vara något problem för andra än fullvuxna giraffer.

Internet ombord

Lufthansas FlyNet fungerade bra denna gång, god täckning så länge jag behövde använda det. Kanske var det någon skugga/glapp någonstans under färden, men det märkte jag inget av. Det var tillräcklig bandbredd för att jag skulle kunna ha ett video-sammanträde på Skype. Fast jag anser nog att internet på First kunde vara gratis! Nu var det €17 för 24 timmar.

Måltider och Service

Dios. Vad som serverades ombord, vilka valmöjligheter som fanns och hur det smakade? Jag ska försöka ladda upp menyn, jag har en version som PDF. Men den slutgiltiga menyn inkluderade även huvudrättsalternativet pumpa-och-ingefära-gryta som jag tog, efter att ha ätit mig igenom kaviaren och förrätterna. Jag vet att det finns olika åsikter om LHs mat, men jag tyckte den i allmänhet smakade mellan gott och utmärkt. Efter ostar och youghurt-och-lime-mousse var jag så mätt att jag, chokladjunkien, inte orkade mera än två konfektbitar till espresson. ”Oh, I am so full” ursäktade jag mig med. ”Good. That was my goal”, meddelade Steward Smygande Stephan nöjt.

Sömn

En fröjd att krypa ned bland lakanen. Det är inte ofta jag somnar med ett fånigt fnitter, men det antar jag att jag gjorde denna natt. Så går det när man åker F för första gången efter ett fyrsiffrigt antal flygresor i (ibland väldigt) icke-F. Jag är närmare 190, och kunde sträcka mig ut i den plana bädden.

Ankomst

Flyget landade tidtabellsenligt, och vi blev bemötta med namnskyltar och fick besked om att fortsätta ned i ankomsthallen. First först ut av flyget. Jag höll på att förstöra allt i hop genom att efter jet bridge fortsätta rakt fram o leda lämmeltåget nedför fel trappa (inga skyltar), men en snabb u-sväng minimerade prestigeförlusten. Men pole position i immigrationen gick förlorad. Nå, tre minuter senare var vi i ankomsthallen. Jag började orutinerat leta efter bagagevagn helt tills mina F-medresenärer påpekade att vår LH-mottagningskomité redan stod klara med var vår kärra vid bagagebandet och lastade våra Amerika-kappsäckar färdigt till oss eftersom de dök upp. Inte bara det– jag hade gått ifrån en hel bunt dokument jag jobbat med under färden när jag lämnade planet (hade glömt att kolla alla fack vid stolen), men dokumenten och mottagningskomitén hann fram före jag! ”Señor, estos son suyu?” Jo tack, de var mina. Efter utdelad bagage-stapel var det dags att försöka ta ansvar för egen tillvaro igen och rulla igenom tullen. Försökte deklarera in litet elektronik och presenter, men blev vänligt och uppgivet vinkad igenom och ut i Argentinas varma decembermorgon.

Slutsats

För mig antagligen en Once In A Lifetime-grej; många faktorer föll händelsevis på plats och gjorde First-resan möjlig. Men jag kan inte tänka mig en bättre användning av 95K Eurobonus-poäng än t/r med LH510/LH511 i First. Ett ljuvligt, dekadent minne.