Bakgrund och introduktion

Vi börjar äventyret med en totalt okristligt tidig morgon flight från Barcelona El Prata till Heathrow T5. Klockan är 05:30. Planen är att åka till Vancouver (via London och Dallas) och utforska staden och dess omgivningar. Efter mycket letande och research via forumet på Businessclass.se (tack!) så blir det British Airways som får äran att transportera mig över fiskdammen till andra sidan världen. Inte i first, inte i business utan längst bak i kärran… utan status. Redo? Då börjar vi.

 

På flygplatsen

Vid ankomst till Heathrow är klockan cirka 8 lokal tid. Passkontrollen på T5 är imponerande stor och trots en stadig ström av nyanlända passagerare så fungerar det fint. Efter några minuter så är jag igenom. Jag tar rulltrapporna upp till security check som också levererar ett positivt intryck. Det är nu dock cirka 3 timmar tills nästa flight. Vad gör man på T5 en tidig söndag morgon utan lounge access? Sätter sig i en stol och försöker sova, jag lyckas inget vidare utan bestämmer mig för att vandra runt lite och beundra den imponerande terminalen. Det går faktiskt alldeles utmärkt att få tiden att gå i T5 även utan status.

Jag flyger via Dallas och avgången till Dallas Fort Worth sker från en av satelliterna till T5. Jag tar hissen ner till Shuttle tåget, avgång från en B-gate som betyder avstigning vid första stoppet. Efter ännu flera rulltrappor (T5 älskar dom) så är vi äntligen framme och jag skådar en ståtlig kavalkad av uppradade 747r som blänker stolt i solskenet. British Airways har tydligen en av världens största flottor av denna flygplanstyp och det syns verkligen.

Ombordstigning och första intryck

Boarding sker genom enbart en port, trots detta funkar allt fint. Vi hälsas välkomna i dörren där vi blir dirigerade vidare. Jag hinner kasta ett öga upp för den legendariska trappan och avundas känslan av kliva upp där. Den här gången gäller dock vänstra gången och längst bak i boskapsvagnen. Vi passerar Business kabinen först, ser mycket trevligt ut men jag misstänker att detta är deras äldre kabin. Vi fortsätter vidare och går längst bak. De tre tre sista raderna i den här kärran har enbart två säten på höger- och vänstersidan vilket innebär mer utrymme för att sträcka ut benen längs kabinväggen (tack Seatguru). Kabinen känns allmänt sliten, stolsryggen flyttar på sig varje gång man lutar sig bakåt och jag ser hur lite tejp håller ihop en av armsstöden på raden till vänster om mig. Kan inte låta bli att bli lite nostalgisk då jag inser att Economy kabinen antagligen är orörd sedan leverans någon gång på det glada 90-talet. Jag försöker öppna upp mitt fönster och efter lite om-och-men så lyckas jag. Nej, det här inte i närheten av att flyga Business eller First. Till och med Ryanair har fräschare kabiner, men vad gör det… jag sitter ju längst bak i en klassisk 747:a omringad av konservativa britter och tjocka sydstatare. Kan det bli bättre?

Vårt “amenity kit” består av kudde, filt samt tandborste och hörlurar. Varken öronproppar eller skygglappar finns att tillgå, men jag har med mig egna enligt principen B-Y-O-S (bring your own shit).

Vi börjar taxa ut från gaten medans säkerhetsdemonstrationen rullar på våra IFE skärmar. Vi når banan redan efter några minuter (ingen kö här inte). Rolls Royce motorerna börjar sakta varva upp och jag känner hur förväntningarna stiger. Vi börja röra på oss och glider sakta ner för banan tills styrman inte kan hålla sig och trycker fram gasreglaget så mycket det går och vi pressas tillbaka i stolarna. Kraften från dessa fyra kärnkraftverk är enorm och slås nog enbart känslan att åka MD-80 kärrorna.

Stolen och underhållningssystemet

Stolen är hyfsat bekväm men sliten, jag gissar på att det är originalstolen från leverans som användes fortfarande. Jag blir inte heller särskilt imponerad av den lågupplösta skärmen på IFE:en, allt ser otroligt illa ut men utbudet av filmer är helt okej. Det finns även ett mindre utbud av tv-serier av blandad kvalitét samt några musikalbum. Till detta så finns även den klassiska kartan med GPS position och flyginformation.

 

Internet ombord

Internet erbjöds inte.

Måltider och Service

Direkt efter start serveras drinkar och jag frågar så klart efter en Bailey’s. Flygvärdinnan skrattar och tycker att det var det dummaste hon hört i hela sitt liv. Nu hade jag så klart inte förväntat mig att de skulle servera denna eminenta dryck, men det kostar inget att fråga. Jag nöjer mig istället med en Ginger Ale.

Lunch serveras efter cirka en timma. Vi får valet Pasta eller Kyckling. Jag väljer Kycklingen som idag består av nån slags Indisk chilimix och Kinesiskt ris. Till detta får vi någon slags bönsallad, bröd och en Brittisk citrondessert. Jag väljer ett glas Italiensk Shiraz för att vaska ner den förvirrande kulturkompotten. Under hela flygningen så är det fri bar och det är i stort sätt att ta för sig av det som erbjuds.

En timma innan touchdown serveras frukost. Engelsk muffin, kaffe, resten minns jag inte. Den långa flygningen i kombination med dålig sömn börjar ta ut sin rätt. Immigration blanketter delas ut och fylls i efter bästa förmåga.

Sömn

När man är lång och det inte finns tillräckligt benutrymme att känna sig bekväm är det svårt att somna. Flygtiden är 9 timmar och 50 minuter. Jag hinner plöja igenom en hel del saker på IFE:n och kommer igenom halva Sherlock Holmes 2 innan jag somnar in av utmattning. Vaknar upp till och från med saliv hängandes utanför mungipan. Ingen vacker syn, men helt i ordning med mentaliteten som råder “längst bak” i kärran.

 

Ankomst

Klockan är runt 16:30 lokal tid när vi landar vilket är enligt tidtabell som jag minns det.  Nu till immigration. Det är några hundra pers före mig och jag blir förvisade in i rätt kö. Väl där så blir vi underhållna (dock helt ofrivilligt) av en äldre dam i full cowboy-utstyrsel och “14 pieces of flare”. Jag blir mottagen av en man som antagligen jobbat i immigration 10 år för länge och blir frågad om vart min slutgiltiga destination är varpå jag blir påvisad att visa min itinerary. Efter detta så tas mina fingeravtryck och ett foto (inget vackert foto med tanke på att jag knappt fått någon sömn det senaste dygnet). Nåja, 1-0 till mig.

Slutsats

I det stora hela en bra flight, det går inte att ha allt för höga förväntningar när man åker monkeyclass. Servicen var okej, varken mer eller mindre. Inget speciellt gjordes för att gå utöver det vanliga. Däremot så vägs det mesta upp genom att flyga klassisk 747:a.

  • Förvänta dig inte att se fotomodeller hos British Airways
  • Bring your own shit
  • Sov med stängd mun
  • Byt aldrig flyg i USA efter en longhaul i monkey class