Jonas C
Medlem
Tisdag 25 Februari 2014
Klockan är fem på morgonen när jag vaknar upp i mitt hotellrum på Park Inn Shannon Airport. Efter en skön natts sömn hoppar jag snabbt in i duschen innan jag beger mig till restaurangen för en stadig irländsk frukost bestående sunny-side eggs, black pudding, cumberland sausages, back bacon, baked beans och hash browns. Mätt och belåten packas väskan ihop innan det är dags att checka ut och promenera över till flygplatsen. Hotellet ligger inom gångavstånd från terminalen på Shannons flygplats och inom loppet av två minuter har jag nått incheckningsdiskarna för den dagliga United avgången till Newark.
Framför incheckningskön har flygbolagets säkerhetspersonal satt upp en checkpoint och varje passagerare ställs ett antal säkerhetsfrågor innan man ges tillåtelse att checka in. Min något ovanliga resrutt väckte en del frågor hos säkerhetsagenten och det tog närmare tio minuter innan jag slutligen fick gå fram till incheckningsdisken. Sammanlagt fem incheckningsdiskar användes för morgonens flygning, tre för Ekonomiklass, en för United Premier Gold/Silver samt Star Alliance Guld/Silver, samt en Global Services disk för BusinessFirst, Global Services, Premier 1K och Premier Platinum.
Incheckningsagenten vid Global Services disken var trevlig och ställde inga konstiga frågor om min resrutt. Boardingkorten för alla tre flygningar skrevs ut snyggt och prydligt innan jag gavs instruktioner till lounge och US Pre-Clearance. Jag kikar lite närmare på mitt boardingkort och noterar att det har märkts med den fruktade SSSS markeringen. Detta står för Secondary Security Screening Selection och trots att jag reser i premiumkabin med guldkort så bör min märkliga resrutt ha satt igång en del varningsflaggor hos flygbolaget.
US Customs and Border Protection Pre-Clearance på Shannon
Trots SSSS markering går säkerhetskontrollen utan problem och jag befinner mig snabbt i airside delen av terminalen. Rihanna Suite Lounge finns till förfogandet för BusinessFirst passagerare så jag bestämmer mig genast för att utforska denna facilitet. Loungen är inget mer än ett fönsterlöst rum med ljusrörsbelysning, ett par fåtöljer och en kylskåpshörna med diverse drycker. Det är med andra ord inte mycket att hänga upp i julgranen så jag nöjer mig med att svepa en flaska mineralvatten innan jag rör mig vidare mot Pre-Clearance faciliteten.
Shannon och Dublin är de enda flygplatserna i Europa som har Pre-Clearance faciliteter där passagerarna tillåts genomföra alla pass och tullformaliteter innan man sätter sig på planet till USA. Detta underlättar stort vid ankomst då man ankommer som en inrikespassagerare och ej behöver ödsla tid åt långa köer i passkontrollen.
Pre-Clearance faciliteten används av en avgång i taget och passagerare på UA24 uppmanades att genomgå alla formaliteter senast en timme före avgångstid. Med lite drygt en halvtimme kvar innan deadline, har en lång kö redan bildats bakom den första säkerhetskontrollen. Väskor, skor och bälten söks igenom men märkligt nog finns varken metalldetektor eller kroppsscanner.
Agenten tar en snabb titt på mitt SSSS-markerade boardingkort innan hon signalerar till kollegan på andra sidan. När det var min tur att gå igenom blir jag tagen åt sidan för en extra kontroll av mitt handbagage. Agenten sveper igenom väskan med en tygbit för att söka efter eventuella spår av explosiva ämnen. Extrakontrollen gick fort och agenten var mycket trevlig.
Efter säkerhetskontrollen var det dags att passera passkontrollen, där både pass och boardingkort måste uppvisas för gränskontrollanten. Kontrollanten var aningen skeptisk till min resrutt, och efter bildtagning och fingeravtryck eskorteras jag in bakom väggen till Customs and Border Protection kontoret för en utförligare intervju med en gränsvakt, som visade sig vara en trevlig man i 30-årsåldern. Frågorna berörde mest mitt besök i Irland, samt vad jag hade för planer i New York. Efter en ytterligare genomsökning av handbagaget var det fastställt att jag inte utgjorde någon fara för den amerikanska säkerheten och jag fick tillslut min efterlängtade stämpel i passet. Gaten låg alldeles utanför kontoret och de flesta passagerare hade redan klivit ombord flygplanet. Boarding Group 1 var bara att glömma, så jag ställde mig i kön för Group 3 som rörde sig i en rask takt. Vid tillfällen som dessa är en röd lampa det sista man vill råka ut för, men tack och lov lyste lampan grönt och jag kunde med lättnad kliva ombord på planet.
United Airlines flight UA24 Shannon – New York Newark
Avgångstid: 09.00
Ankomsttid: 11.25
Varaktighet: 7h 25m
Datum: 25 Februari 2014
Flygplanstyp: Boeing 757-200 Winglets
Sittplats & Klass: 2F BusinessFirst
Ombordstigningen skedde från dörr 2L och vid dörren stod en yngre flygvärdinna och inspekterade boardingkorten. Med ett stort leende och en vänstersväng välkomnas jag in i BusinessFirst kabinen på United Airlines Boeing 757-200. Kabinen är liten och består endast av sexton stolar i en 2-2 konfiguration uppdelade på fyra rader i flygplanets främre sektion mellan dörr 1 och 2.
BusinessFirst stolarna på United Airlines B757-200.
Generöst med benutrymme.
Stolarna är mycket bekväma och erbjuder goda förvaringsmöjligheter, samt stora mängder personligt utrymme och avskildhet. Vid sidan om nackstödet finns en förvarings hylla där man kan få plats med både kamera och Bose hörlurar. I hyllan finns även ett litteraturfack, eluttag och USB-port, samt ett par hörlurar för de som ej har tagit med sina egna.
Stolskontrollerna består endast av fyra knappar och är enkla att förstå sig på, men trots de något få inställningsmöjligheterna så är det lätt att hitta en bekväm sitt och lounge position. Stolen är extremt bekväm i sitt såväl som lounge läge, och för den som tycker om att sträcka på benen finns en liten ottoman i stolsändan där man kan vila fötterna. I sovläget blir stolen horisontellt platt mot golvet och även om utrymmet för fötterna blev lite trångt, så var stolen mycket bekväm att ligga i.
De flesta av passagerarna har redan gjort sig bekväma i sina stolar, och så fort jag hunnit sätta mig kommer vår cabin service director Stacey och hälsar mig välkommen vid namn, samt delar ut ett amenity kit och ett exemplar av dagens meny. Efter en kort pratstund med Stacey visar det sig att han tidigare har bott i Stockholm och vi utbyter några fraser på svenska innan han överlämnar mig till sin kvinnliga kollega som har hand om BusinessFirst kabinen. Kollegan var en mycket trevlig dam i 40-årsåldern, slående lik skådespelerskan Cheryl Hines och då hon ej introducerade sig vid namn så kallar jag henne för enkelhetens skull Cheryl.
Amerikanska flygbolag erbjuder tillskillnad från Europeiska och Asiatiska en öppen bar på marken, och man kunde således beställa vilken dryck man önskade som pre-flight beverage. Av ren vana bad jag om ett glas Champagne som serverades i ett platsglas. Jag bad Cheryl att plocka fram den stora flaskan, men denna fanns tyvärr inte tillgänglig förrän efter start så jag misstänker att Champagnen som serverades bör ha varit ett mousserande vin av något slag.
Vi blir stående på marken drygt en halvtimme innan det blir dags för pushback. Avgång sker enligt tidtabell och efter en kort taxi till startbanan lyfter vår 757:a likt en raket upp i skyn. Starten bjuder på spektakulära vyer över det irländska kustlandskapet och de vackra molnformationerna.
Marschhöjd nås efter mindre än tjugo minuter.
Utan att låta någon tid gå tillspillo sätter jag igång underhållningssystemet på den 15,4 tum stora skärmen. Underhållningssystemet är av Audio Video On Demand typ och erbjuder ett generöst urval av filmer, TV-serier, musik och spel. På ett amerikanskt flygbolag förväntar man sig förstås ett generöst filmutbud och United lyckades bra med just detta. Ett hundratal filmer fanns att välja bland, både bioaktuella titlar och Hollywood klassiker, såväl som någon enstaka film från utlandet. Valen av film på denna flygning föll på Last Vegas med Morgan Freeman, Robert De Niro och Michael Douglas, samt The Internship med Owen Wilson och Vince Vaughn. Två mycket underhållande filmer.
Den högupplösta underhållningsskärmen.
Måltidsbeställningarna togs redan på marken och så fort skylten för säkerhetsbältet har släckts kommer Cheryl ut från Galley med en Champagneflaska i handen.
”-Mr. El Said today we are serving Pommery Brut Royal. I hope you will enjoy this Champagne.”
Utan att jag ens behövde fråga häller hon ett glass, som serveras med en skål varma nötter och ett glas vatten vid sidan om. Pommeryn föll mig väl i smaken då den var rik på fruktighet och mild i syrligheten med en lätt torr eftersmak. Cheryl såg till att både Champagne och vattenglas hölls påfyllda utan att jag behövde fråga. Detta är vad jag kallar mycket god service.
Måltidsserveringen inleds med ett glas Champagne och nötter.
Något som gjorde mig positivt överraskad var det faktum att United inte använder brickor på denna måltidsservering och bordet dukades istället individuellt med bestick, brödtallrik, smörskål och salt/pepparkar. I ärlighetens namn krävs det inte mycket ansträngning från besättningens sida att duka upp bordet och det skapar ett elegantare intryck av serveringen. Jag tycker definitivt att fler flygbolag bör efterfölja United när det kommer till dukning av bord.
Bordsuppsättning i United BusinessFirst. Mycket elegant.
Med bordet dukat och klart är det dags för förrätten. Serveringen sker från en vagn och all uppläggning sker direkt på fatet. Champagnen byts ut mot en fruktig Chablis, som visar sig vara mycket njutbar.
Förrätten består denna morgon av rökt laxfilé med gravlax, romansallad och wasabi majonäs.
Därefter serveras en grönsallad med spenat, ruccola, körsbärstomater, valnötter, krutonger och Balsamico vinägrett.
Trots den minimala portionen var förrätten mycket god, då laxen var färsk och lagom fet till konsistensen. Wasabi majonäsen tillförde en viss styrka i rätten samtidigt som den hjälpte till att tona ner en del av sältan frän gravlaxen. Salladen smakade utmärkt den också då den var mycket färsk och knaprig, med en lagom mängd valnötter och krutonger.
Cheryl håller ständigt ett öga på kabinen från galley och i samma ögonblick som jag lägger ifrån mig gaffeln på salladsfatet dyker hon upp med varmrätten.
Varmrätt bestående av tilapiafilé med sås av chili och kokosmjölk, gröna bönor, riven potatis och räkor, på en bädd av basmatiris.
Fisk är något som ter sig mycket väl i den hårda miljön i en flygplanskabin och denna tilapiafilé visade sig vara både mjuk, fuktig och smakrik. Såsen var kryddstark utan att maskera smaken av fisken och basmatiriset var perfekt kokt med en luftig och mjuk konsistens. Bönorna serverades kalla vid sidan om, och den rivna potatisen tillförde en knaprig men något udda textur till maträtten. Mängden räkor var något snål och jag misstänker att dessa enbart användes i dekorativt syfte, likaså kunde de ha skippat cocktailpinnen för att hålla fast citronklyftan i fisken. Överlag var detta en av de bättre fiskrätter jag har ätit ombord på ett flygplan och United lyckades väldigt bra både smak och presentationsmässigt.
Mina medpassagerare har redan hunnit börja på efterrätten vid det här laget och jag missade därmed ostbrickan som serverades från en vagn. Cheryl erbjuder att plocka ihop en osttallrik åt mig i galley och föreslår även ett glas portvin. Ett erbjudande som man inte kan tacka nej till.
Osttallrik bestående av Cheddar, Chèvre, Blue Cheese och Camembert.
Osten serverades rumstempererad och lagom mjuk. Mängden kex var något snål och det saknades fikonpasta vilket jag anser vara en viktig beståndsdel i ostbrickan, då sältan balanseras ut mycket väl från den kraftiga sötheten hos fikonen. Portvinet agerade dock utmärkt som den söta komponenten och överlag var detta en mycket njutbar osttallrik.
Osten lämnade mig proppmätt till den utsträckning att jag starkt övervägde att kasta in handduken och inta det horisontella läget, men Cheryl insisterade i att jag provade en av Uniteds världsberömda Ice Cream Sundaes. En vagn rullades fram med diverse toppings, men då jag tillskillnad från mina amerikanska medpassagerare är en novis inom området bad jag Cheryl plocka ihop de smaker som hon själv tyckte var godast. Resultatet blev denna vackra kreation:
Ice Cream Sundae med choklad och kolasås, hyvlade mandlar, jordgubbar, vispad grädde och ”cherries on top”.
Denna Sundae var en av de mer dekadenta desserter jag har kommit över ombord på ett flygplan, och trots faktumet att jag var proppmätt njöt jag från varje tugga av glassen. Då jag var något långsam i förtäringen av de tidigare rätterna så hade glassen hunnit stå ute en stund, men detta hjälpte till att mjukna upp glassen då den annars tenderar att vara stenhård från förvaringen i kolsyreis. Med lite ansträngning trycker jag i mig det sista av glassen innan stolen fälls platt för lite välbehövlig vila och avslappning.
Måltidsserveringen avslutas drygt tre timmar in i flygningen och resterande delen av tiden ägnas åt film och sömn. Vid mitten av flygningen känner jag en lätt bränd doft sprida sig i kabinen och jag blir genast lite lätt orolig. Ett par ögonblick senare dyker Cheryl upp med ett stort leende och placerar en nybakad Chocolate Chip Cookie och ett glas mjölk på mitt armstöd. Katastrof avvärjd
Milk & Cookies.
Flygningen flyter på i ett lugnt och bekvämt tempo, och innan jag vet ordet om det har vi passerat gränsen till kanadensiskt luftrum. Med drygt sextio minuter innan landning serveras en lättare måltid bestående av en kyckling tortilla wrap, sallad, fruktskål och ett par chokladpraliner från Lily O’Brien.
Pre-arrival snack på UA24.
Jag är fortfarande mätt efter den omfattande lunchserveringen och tänkte från början avstå från den andra måltiden tillförmån för en maximerad vila ombord, men i intresset av denna reserapport tar jag ”one for the team” och tvingar i mig lite mera mat. Kyckling wrapen var inte mycket att hänga i julgranen då en serverades halvt uppvärmd och soggy i konsistensen. Mängden kyckling var minimal och grönsaksfyllningen hade en märklig brun och geggig konsistens. Jag tar bara några tuggor innan jag får nog. Frukten var däremot riktigt färsk och chokladpralinerna åker ner i väskan för att ätas vid senare tillfälle. Salladsskålen förblir orörd. Pre-arrival måltiden kom som något av en besvikelse, men få flygtiden från Shannon är så pass kort så hade jag i ärlighetens namn inte räknat med att få en andra måltid serverad. En kall wrap eller Club Sandwich hade varit ett bättre pre-arrival snack i min mening.
Efter att brickorna plockats undan är det dags för inflygning och landning på Newark Liberty International Airport. Innan landning kommer vår Inflight Service Manager Shane och tackar varje passagerare i BusinessFirst för att vi valde att flyga med United Airlines. Jag passar på att tacka Shane och Cheryl för en underbar flygning. Shane passar på att ge mig en lite avskedsgåva i form av ett amenity kit med Washington DC motiv. Gåvan uppskattades starkt då jag sparar undan mina amenity kits åt min vän Daniel i Singapore, som samlar på dessa.
Då jag satt på högersidan av kabinen gick jag miste om utsikten av Manhattan vid inflygningen. Ankomst skedde vid Newark Terminal C och som domestic passagerare kunde jag på nolltid gå ut igenom den vanliga utgången och hoppa på Air Train till Penn Station på Manhattan. Från flygplansdörr till Times Square på mindre än en timme.
Ankomst i Newark.
Slutsatser
Amerikanska flygbolag har länge kritiserats för sin bristande servicenivå, både när det kommer till hårdvara, catering och besättning. Jag var i början lite skeptisk till United Airlines och valde att hålla mina förväntningar låga, men de lyckades tilltrots överträffa mina förväntningar och leverera en makalös flygning i BusinessFirst.
Stolen är en av de bättre Business Class stolar jag har testat och trots att dessa börjar visa tecken på slitage så var de mycket bekväma i alla ställningar. Fotutrymmet i fönsterplatsen var däremot trångt och har man stora fötter så föreslår jag att man antingen väljer ett gångsäte eller en plats vid bulkhead då fothålet är större vid dessa säten.
Maten var bättre än vad jag hade förväntat mig och jag misstänker att jag har gamla Continental att tacka för detta då catering koncepten tenderar att variera beroende på vilken rutt man flyger. Men det var besättningen som gjorde denna flygning exceptionellt bra, där Shane och Cheryl levererade en oöverträffad nivå av professionalism som är svår att hitta hos icke-Asiatiska flygbolag. Man kan således säga att United såväl som övriga amerikanska flygbolag jobbar hårt för att tvätta bort den negativa bild som har skapats runt dem. Står valet mellan SAS och United till Newark så tycker jag definitivt att United förtjänar en chans!
Bonusbilder Irland & New York
Tack för att ni tog tiden att läsa min reserapport. Har ni några frågor får ni gärna ställa dem i tråden.
Hälsningar
Jonas
Klockan är fem på morgonen när jag vaknar upp i mitt hotellrum på Park Inn Shannon Airport. Efter en skön natts sömn hoppar jag snabbt in i duschen innan jag beger mig till restaurangen för en stadig irländsk frukost bestående sunny-side eggs, black pudding, cumberland sausages, back bacon, baked beans och hash browns. Mätt och belåten packas väskan ihop innan det är dags att checka ut och promenera över till flygplatsen. Hotellet ligger inom gångavstånd från terminalen på Shannons flygplats och inom loppet av två minuter har jag nått incheckningsdiskarna för den dagliga United avgången till Newark.
Framför incheckningskön har flygbolagets säkerhetspersonal satt upp en checkpoint och varje passagerare ställs ett antal säkerhetsfrågor innan man ges tillåtelse att checka in. Min något ovanliga resrutt väckte en del frågor hos säkerhetsagenten och det tog närmare tio minuter innan jag slutligen fick gå fram till incheckningsdisken. Sammanlagt fem incheckningsdiskar användes för morgonens flygning, tre för Ekonomiklass, en för United Premier Gold/Silver samt Star Alliance Guld/Silver, samt en Global Services disk för BusinessFirst, Global Services, Premier 1K och Premier Platinum.
Incheckningsagenten vid Global Services disken var trevlig och ställde inga konstiga frågor om min resrutt. Boardingkorten för alla tre flygningar skrevs ut snyggt och prydligt innan jag gavs instruktioner till lounge och US Pre-Clearance. Jag kikar lite närmare på mitt boardingkort och noterar att det har märkts med den fruktade SSSS markeringen. Detta står för Secondary Security Screening Selection och trots att jag reser i premiumkabin med guldkort så bör min märkliga resrutt ha satt igång en del varningsflaggor hos flygbolaget.
US Customs and Border Protection Pre-Clearance på Shannon
Trots SSSS markering går säkerhetskontrollen utan problem och jag befinner mig snabbt i airside delen av terminalen. Rihanna Suite Lounge finns till förfogandet för BusinessFirst passagerare så jag bestämmer mig genast för att utforska denna facilitet. Loungen är inget mer än ett fönsterlöst rum med ljusrörsbelysning, ett par fåtöljer och en kylskåpshörna med diverse drycker. Det är med andra ord inte mycket att hänga upp i julgranen så jag nöjer mig med att svepa en flaska mineralvatten innan jag rör mig vidare mot Pre-Clearance faciliteten.
Shannon och Dublin är de enda flygplatserna i Europa som har Pre-Clearance faciliteter där passagerarna tillåts genomföra alla pass och tullformaliteter innan man sätter sig på planet till USA. Detta underlättar stort vid ankomst då man ankommer som en inrikespassagerare och ej behöver ödsla tid åt långa köer i passkontrollen.
Pre-Clearance faciliteten används av en avgång i taget och passagerare på UA24 uppmanades att genomgå alla formaliteter senast en timme före avgångstid. Med lite drygt en halvtimme kvar innan deadline, har en lång kö redan bildats bakom den första säkerhetskontrollen. Väskor, skor och bälten söks igenom men märkligt nog finns varken metalldetektor eller kroppsscanner.
Agenten tar en snabb titt på mitt SSSS-markerade boardingkort innan hon signalerar till kollegan på andra sidan. När det var min tur att gå igenom blir jag tagen åt sidan för en extra kontroll av mitt handbagage. Agenten sveper igenom väskan med en tygbit för att söka efter eventuella spår av explosiva ämnen. Extrakontrollen gick fort och agenten var mycket trevlig.
Efter säkerhetskontrollen var det dags att passera passkontrollen, där både pass och boardingkort måste uppvisas för gränskontrollanten. Kontrollanten var aningen skeptisk till min resrutt, och efter bildtagning och fingeravtryck eskorteras jag in bakom väggen till Customs and Border Protection kontoret för en utförligare intervju med en gränsvakt, som visade sig vara en trevlig man i 30-årsåldern. Frågorna berörde mest mitt besök i Irland, samt vad jag hade för planer i New York. Efter en ytterligare genomsökning av handbagaget var det fastställt att jag inte utgjorde någon fara för den amerikanska säkerheten och jag fick tillslut min efterlängtade stämpel i passet. Gaten låg alldeles utanför kontoret och de flesta passagerare hade redan klivit ombord flygplanet. Boarding Group 1 var bara att glömma, så jag ställde mig i kön för Group 3 som rörde sig i en rask takt. Vid tillfällen som dessa är en röd lampa det sista man vill råka ut för, men tack och lov lyste lampan grönt och jag kunde med lättnad kliva ombord på planet.
United Airlines flight UA24 Shannon – New York Newark
Avgångstid: 09.00
Ankomsttid: 11.25
Varaktighet: 7h 25m
Datum: 25 Februari 2014
Flygplanstyp: Boeing 757-200 Winglets
Sittplats & Klass: 2F BusinessFirst
Ombordstigningen skedde från dörr 2L och vid dörren stod en yngre flygvärdinna och inspekterade boardingkorten. Med ett stort leende och en vänstersväng välkomnas jag in i BusinessFirst kabinen på United Airlines Boeing 757-200. Kabinen är liten och består endast av sexton stolar i en 2-2 konfiguration uppdelade på fyra rader i flygplanets främre sektion mellan dörr 1 och 2.
BusinessFirst stolarna på United Airlines B757-200.
Generöst med benutrymme.
Stolarna är mycket bekväma och erbjuder goda förvaringsmöjligheter, samt stora mängder personligt utrymme och avskildhet. Vid sidan om nackstödet finns en förvarings hylla där man kan få plats med både kamera och Bose hörlurar. I hyllan finns även ett litteraturfack, eluttag och USB-port, samt ett par hörlurar för de som ej har tagit med sina egna.
Stolskontrollerna består endast av fyra knappar och är enkla att förstå sig på, men trots de något få inställningsmöjligheterna så är det lätt att hitta en bekväm sitt och lounge position. Stolen är extremt bekväm i sitt såväl som lounge läge, och för den som tycker om att sträcka på benen finns en liten ottoman i stolsändan där man kan vila fötterna. I sovläget blir stolen horisontellt platt mot golvet och även om utrymmet för fötterna blev lite trångt, så var stolen mycket bekväm att ligga i.
De flesta av passagerarna har redan gjort sig bekväma i sina stolar, och så fort jag hunnit sätta mig kommer vår cabin service director Stacey och hälsar mig välkommen vid namn, samt delar ut ett amenity kit och ett exemplar av dagens meny. Efter en kort pratstund med Stacey visar det sig att han tidigare har bott i Stockholm och vi utbyter några fraser på svenska innan han överlämnar mig till sin kvinnliga kollega som har hand om BusinessFirst kabinen. Kollegan var en mycket trevlig dam i 40-årsåldern, slående lik skådespelerskan Cheryl Hines och då hon ej introducerade sig vid namn så kallar jag henne för enkelhetens skull Cheryl.
Amerikanska flygbolag erbjuder tillskillnad från Europeiska och Asiatiska en öppen bar på marken, och man kunde således beställa vilken dryck man önskade som pre-flight beverage. Av ren vana bad jag om ett glas Champagne som serverades i ett platsglas. Jag bad Cheryl att plocka fram den stora flaskan, men denna fanns tyvärr inte tillgänglig förrän efter start så jag misstänker att Champagnen som serverades bör ha varit ett mousserande vin av något slag.
Vi blir stående på marken drygt en halvtimme innan det blir dags för pushback. Avgång sker enligt tidtabell och efter en kort taxi till startbanan lyfter vår 757:a likt en raket upp i skyn. Starten bjuder på spektakulära vyer över det irländska kustlandskapet och de vackra molnformationerna.
Marschhöjd nås efter mindre än tjugo minuter.
Utan att låta någon tid gå tillspillo sätter jag igång underhållningssystemet på den 15,4 tum stora skärmen. Underhållningssystemet är av Audio Video On Demand typ och erbjuder ett generöst urval av filmer, TV-serier, musik och spel. På ett amerikanskt flygbolag förväntar man sig förstås ett generöst filmutbud och United lyckades bra med just detta. Ett hundratal filmer fanns att välja bland, både bioaktuella titlar och Hollywood klassiker, såväl som någon enstaka film från utlandet. Valen av film på denna flygning föll på Last Vegas med Morgan Freeman, Robert De Niro och Michael Douglas, samt The Internship med Owen Wilson och Vince Vaughn. Två mycket underhållande filmer.
Den högupplösta underhållningsskärmen.
Måltidsbeställningarna togs redan på marken och så fort skylten för säkerhetsbältet har släckts kommer Cheryl ut från Galley med en Champagneflaska i handen.
”-Mr. El Said today we are serving Pommery Brut Royal. I hope you will enjoy this Champagne.”
Utan att jag ens behövde fråga häller hon ett glass, som serveras med en skål varma nötter och ett glas vatten vid sidan om. Pommeryn föll mig väl i smaken då den var rik på fruktighet och mild i syrligheten med en lätt torr eftersmak. Cheryl såg till att både Champagne och vattenglas hölls påfyllda utan att jag behövde fråga. Detta är vad jag kallar mycket god service.
Måltidsserveringen inleds med ett glas Champagne och nötter.
Något som gjorde mig positivt överraskad var det faktum att United inte använder brickor på denna måltidsservering och bordet dukades istället individuellt med bestick, brödtallrik, smörskål och salt/pepparkar. I ärlighetens namn krävs det inte mycket ansträngning från besättningens sida att duka upp bordet och det skapar ett elegantare intryck av serveringen. Jag tycker definitivt att fler flygbolag bör efterfölja United när det kommer till dukning av bord.
Bordsuppsättning i United BusinessFirst. Mycket elegant.
Med bordet dukat och klart är det dags för förrätten. Serveringen sker från en vagn och all uppläggning sker direkt på fatet. Champagnen byts ut mot en fruktig Chablis, som visar sig vara mycket njutbar.
Förrätten består denna morgon av rökt laxfilé med gravlax, romansallad och wasabi majonäs.
Därefter serveras en grönsallad med spenat, ruccola, körsbärstomater, valnötter, krutonger och Balsamico vinägrett.
Trots den minimala portionen var förrätten mycket god, då laxen var färsk och lagom fet till konsistensen. Wasabi majonäsen tillförde en viss styrka i rätten samtidigt som den hjälpte till att tona ner en del av sältan frän gravlaxen. Salladen smakade utmärkt den också då den var mycket färsk och knaprig, med en lagom mängd valnötter och krutonger.
Cheryl håller ständigt ett öga på kabinen från galley och i samma ögonblick som jag lägger ifrån mig gaffeln på salladsfatet dyker hon upp med varmrätten.
Varmrätt bestående av tilapiafilé med sås av chili och kokosmjölk, gröna bönor, riven potatis och räkor, på en bädd av basmatiris.
Fisk är något som ter sig mycket väl i den hårda miljön i en flygplanskabin och denna tilapiafilé visade sig vara både mjuk, fuktig och smakrik. Såsen var kryddstark utan att maskera smaken av fisken och basmatiriset var perfekt kokt med en luftig och mjuk konsistens. Bönorna serverades kalla vid sidan om, och den rivna potatisen tillförde en knaprig men något udda textur till maträtten. Mängden räkor var något snål och jag misstänker att dessa enbart användes i dekorativt syfte, likaså kunde de ha skippat cocktailpinnen för att hålla fast citronklyftan i fisken. Överlag var detta en av de bättre fiskrätter jag har ätit ombord på ett flygplan och United lyckades väldigt bra både smak och presentationsmässigt.
Mina medpassagerare har redan hunnit börja på efterrätten vid det här laget och jag missade därmed ostbrickan som serverades från en vagn. Cheryl erbjuder att plocka ihop en osttallrik åt mig i galley och föreslår även ett glas portvin. Ett erbjudande som man inte kan tacka nej till.
Osttallrik bestående av Cheddar, Chèvre, Blue Cheese och Camembert.
Osten serverades rumstempererad och lagom mjuk. Mängden kex var något snål och det saknades fikonpasta vilket jag anser vara en viktig beståndsdel i ostbrickan, då sältan balanseras ut mycket väl från den kraftiga sötheten hos fikonen. Portvinet agerade dock utmärkt som den söta komponenten och överlag var detta en mycket njutbar osttallrik.
Osten lämnade mig proppmätt till den utsträckning att jag starkt övervägde att kasta in handduken och inta det horisontella läget, men Cheryl insisterade i att jag provade en av Uniteds världsberömda Ice Cream Sundaes. En vagn rullades fram med diverse toppings, men då jag tillskillnad från mina amerikanska medpassagerare är en novis inom området bad jag Cheryl plocka ihop de smaker som hon själv tyckte var godast. Resultatet blev denna vackra kreation:
Ice Cream Sundae med choklad och kolasås, hyvlade mandlar, jordgubbar, vispad grädde och ”cherries on top”.
Denna Sundae var en av de mer dekadenta desserter jag har kommit över ombord på ett flygplan, och trots faktumet att jag var proppmätt njöt jag från varje tugga av glassen. Då jag var något långsam i förtäringen av de tidigare rätterna så hade glassen hunnit stå ute en stund, men detta hjälpte till att mjukna upp glassen då den annars tenderar att vara stenhård från förvaringen i kolsyreis. Med lite ansträngning trycker jag i mig det sista av glassen innan stolen fälls platt för lite välbehövlig vila och avslappning.
Måltidsserveringen avslutas drygt tre timmar in i flygningen och resterande delen av tiden ägnas åt film och sömn. Vid mitten av flygningen känner jag en lätt bränd doft sprida sig i kabinen och jag blir genast lite lätt orolig. Ett par ögonblick senare dyker Cheryl upp med ett stort leende och placerar en nybakad Chocolate Chip Cookie och ett glas mjölk på mitt armstöd. Katastrof avvärjd
Milk & Cookies.
Flygningen flyter på i ett lugnt och bekvämt tempo, och innan jag vet ordet om det har vi passerat gränsen till kanadensiskt luftrum. Med drygt sextio minuter innan landning serveras en lättare måltid bestående av en kyckling tortilla wrap, sallad, fruktskål och ett par chokladpraliner från Lily O’Brien.
Pre-arrival snack på UA24.
Jag är fortfarande mätt efter den omfattande lunchserveringen och tänkte från början avstå från den andra måltiden tillförmån för en maximerad vila ombord, men i intresset av denna reserapport tar jag ”one for the team” och tvingar i mig lite mera mat. Kyckling wrapen var inte mycket att hänga i julgranen då en serverades halvt uppvärmd och soggy i konsistensen. Mängden kyckling var minimal och grönsaksfyllningen hade en märklig brun och geggig konsistens. Jag tar bara några tuggor innan jag får nog. Frukten var däremot riktigt färsk och chokladpralinerna åker ner i väskan för att ätas vid senare tillfälle. Salladsskålen förblir orörd. Pre-arrival måltiden kom som något av en besvikelse, men få flygtiden från Shannon är så pass kort så hade jag i ärlighetens namn inte räknat med att få en andra måltid serverad. En kall wrap eller Club Sandwich hade varit ett bättre pre-arrival snack i min mening.
Efter att brickorna plockats undan är det dags för inflygning och landning på Newark Liberty International Airport. Innan landning kommer vår Inflight Service Manager Shane och tackar varje passagerare i BusinessFirst för att vi valde att flyga med United Airlines. Jag passar på att tacka Shane och Cheryl för en underbar flygning. Shane passar på att ge mig en lite avskedsgåva i form av ett amenity kit med Washington DC motiv. Gåvan uppskattades starkt då jag sparar undan mina amenity kits åt min vän Daniel i Singapore, som samlar på dessa.
Då jag satt på högersidan av kabinen gick jag miste om utsikten av Manhattan vid inflygningen. Ankomst skedde vid Newark Terminal C och som domestic passagerare kunde jag på nolltid gå ut igenom den vanliga utgången och hoppa på Air Train till Penn Station på Manhattan. Från flygplansdörr till Times Square på mindre än en timme.
Ankomst i Newark.
Slutsatser
Amerikanska flygbolag har länge kritiserats för sin bristande servicenivå, både när det kommer till hårdvara, catering och besättning. Jag var i början lite skeptisk till United Airlines och valde att hålla mina förväntningar låga, men de lyckades tilltrots överträffa mina förväntningar och leverera en makalös flygning i BusinessFirst.
Stolen är en av de bättre Business Class stolar jag har testat och trots att dessa börjar visa tecken på slitage så var de mycket bekväma i alla ställningar. Fotutrymmet i fönsterplatsen var däremot trångt och har man stora fötter så föreslår jag att man antingen väljer ett gångsäte eller en plats vid bulkhead då fothålet är större vid dessa säten.
Maten var bättre än vad jag hade förväntat mig och jag misstänker att jag har gamla Continental att tacka för detta då catering koncepten tenderar att variera beroende på vilken rutt man flyger. Men det var besättningen som gjorde denna flygning exceptionellt bra, där Shane och Cheryl levererade en oöverträffad nivå av professionalism som är svår att hitta hos icke-Asiatiska flygbolag. Man kan således säga att United såväl som övriga amerikanska flygbolag jobbar hårt för att tvätta bort den negativa bild som har skapats runt dem. Står valet mellan SAS och United till Newark så tycker jag definitivt att United förtjänar en chans!
Bonusbilder Irland & New York
Tack för att ni tog tiden att läsa min reserapport. Har ni några frågor får ni gärna ställa dem i tråden.
Hälsningar
Jonas
