Detta blir inte en traditionell reseberättelse i det hänseendet att fordonet jag åkte faktiskt inte flög. Men jag åkte business class iaf. Det är väl det viktiga tänker jag.
Hur som helst - jobbet förde mig till Kanada vilket var kul, och i den resan så ingick ett studiebesök i Ottawa. Resan dit gick med buss, och hem fick man ta sig bäst man ville. Jag valde tåget. Eftersom programmet blev klart så nära inpå var prisskillnaden inte särskilt stor på business class och vanlig class så tänkte det vore kul att prova, dessutom så ingick wifi så jag kunde snabbkolla mail och liknande.
Hur som helst, Ottawa är en trevlig stad tycker jag. Men om ni ska ha, se för bövelen till att ni tar boende i Ottawa och inte tvärs över floden i vad som ser ut att vara samma stad, men i själva verket är Gatineau dit det är krångligt att komma med både Uber, Taxi och buss. Inte bara en annan stad utan en helt annan provins. Men det var inte det som reseberättelsen skulle handla om.
Efter att mitt jobb var klart så var det dags att bege mig tillbaka till Montréal där jag hade min bas. Vi var några stycken som skulle åka med samma tåg, så i väntan på tåget bjöd de mig på öl och jag betalade ubern till tåget. Sagt och gjort. Beställde till Ottawa centralstation. Misstag. Det går inga tåg därifrån sedan ganska många decennier. Däremot går tågen från Ottawa station. Men det löste sig utan några problem.
Väl på stationen möts man av en rätt tråkig station. Det finns något café och så. För businessresenärer finns det en lounge man kan hänga i med förfriskningar.
Så ropades tåget ut, då ställer man sig i en lång rad till en fålla där en första avläsning av biljetten görs. Priority boarding finns för de som kvalificerar sig, men eftersom vi var ett blandat kul sällskap så valde jag att vänta med de andra.
Tillgängligheten lämnar väl en del att önska på stationerna (det fanns handikapphissar och liknande). Men inga fjantiga eltåg här, utan här är det mullerdiesel som gällde.
Väl på plats vid tåget hade jag fått plats i en 4-grupp. Var rädd att det skulle bli ont om plats, men det var inga problem. Dock hade jag resenärer på de andra två platserna i gruppen som jag försökte undvika att ta bild på, därför blir bilderna som de blir. Det fanns även singelplatser för de som tycker det är kul, men någon sådan lyckades jag inte få fatt på.
Komforten är god, alla stolar har fönster (inga "fönsterplatser" som har en vägg som utsikt) även om vagnen är rätt gammal. På vägen in tar man vägen genom galleyt och det finns inget incheckat bagage på denna avgång heller så man får bära själv. Värt att notera är att bagaget vägs innan man släpps iväg till tåget. Extra bagage får man betala för.
Platsen jag hamnade vid hade gott om arbetsutrymme, men det skulle även serveras mat. Menyerna fanns i fönsterkarmen, men det basunerades ut i högtalarna också vad som fanns att välja på. Tre varmrätter fanns som man kunde ta. Det var lax, något fläsk och vegetarisk pasta.
Men först blev det naturligtvis en välkomstdrink med snacks. Och jag måste säga att jag blev förvånad. Jag beställde en gin och tonic. Det var inte det lilla fjantglaset utan en hel SOLO-mugg och drinken var inte direkt svag om jag säger på. Ginsorten kommer jag inte ihåg men jag hade hört talas om märket iaf.
Den var riktigt god, och tätt följt av snacksen så delades det självfallet ut även en varm handduk.
Sedan var det dags för maten. Eftersom det var en kort resa kom allt på en gång. Jag valde att käka pastan som faktiskt var riktigt god. Det var det andra också. Jag gillar att få ost som mellanrätt faktiskt. Till maten serverades vin. Vitt eller rött fanns att välja på. Vilka sorter det var vet jag inte. Men det var helt klart drickbart. Personalen var också väldigt trevlig och familjär med passagerarna vilket jag uppskattar. Det bröt isen rätt bra när tågpersonalen glömde hälla upp mitt vin och vi skrattade åt det efteråt. Totalt var de två stycken som jobbade i den enda businessclassvagnen.
Efter maten blev det kaffe såklart, och påfyllning av vinet för de som var hugade. Chokladbit till. Sådär kaffe. Men det är ju som det är i Nordamerika.
Interiören i vagnarna var som jag rätt gammal och daterad, men hel och ren. Jag försökte efter maten att slappna av lite, men visste ni att tåget måste tuta minst tre gånger när det kommer till en vägkorsning även om det finns bommar. Och som den observanta sett på bilden ovan satt jag bakom loket.
Tuuuuuuuuut..... Tuuuuuuuuuuuut.... Tuuuuuuuuuuuuut. Jaja, tur det inte var så långt jag skulle åka iaf.
Den fina kanadensiska landsbygden susar förbi i full fart (som inte är så full fart egentligen, typ 120 km/h.
Bagagehyllor och tågpersonalen (till höger) hittar man i vagnsändan. Numret ovanför dörren visar tågnumret + vagn. Det är lite lustigt att tågpersonalen använder två platser som sin arbetsplats. Men det funkade bra, de var roliga.
Efter dryga 1,5 timmen så rullar vi in i Montréals förorter.
Rakt in i den underjordiska centralstationen. I sammanhanget kan nämnas att Montréal har ett stort sammanhängande tunnelnätverk som binder ihop husen och verksamheterna downtown med varandra och med metron. Vilket gör att det inte alls känns konstigt att komma in i underjorden.
AVslutar med den mindre bra bilden ovan. Kan sammanfatta upplevelsen av VIA Rail som mycket positiv och kan varmt rekommendera den för de som söker en lite annan upplevelse en inrikesflyg i Kanada.
Hur som helst - jobbet förde mig till Kanada vilket var kul, och i den resan så ingick ett studiebesök i Ottawa. Resan dit gick med buss, och hem fick man ta sig bäst man ville. Jag valde tåget. Eftersom programmet blev klart så nära inpå var prisskillnaden inte särskilt stor på business class och vanlig class så tänkte det vore kul att prova, dessutom så ingick wifi så jag kunde snabbkolla mail och liknande.
Hur som helst, Ottawa är en trevlig stad tycker jag. Men om ni ska ha, se för bövelen till att ni tar boende i Ottawa och inte tvärs över floden i vad som ser ut att vara samma stad, men i själva verket är Gatineau dit det är krångligt att komma med både Uber, Taxi och buss. Inte bara en annan stad utan en helt annan provins. Men det var inte det som reseberättelsen skulle handla om.
Efter att mitt jobb var klart så var det dags att bege mig tillbaka till Montréal där jag hade min bas. Vi var några stycken som skulle åka med samma tåg, så i väntan på tåget bjöd de mig på öl och jag betalade ubern till tåget. Sagt och gjort. Beställde till Ottawa centralstation. Misstag. Det går inga tåg därifrån sedan ganska många decennier. Däremot går tågen från Ottawa station. Men det löste sig utan några problem.
Väl på stationen möts man av en rätt tråkig station. Det finns något café och så. För businessresenärer finns det en lounge man kan hänga i med förfriskningar.
Så ropades tåget ut, då ställer man sig i en lång rad till en fålla där en första avläsning av biljetten görs. Priority boarding finns för de som kvalificerar sig, men eftersom vi var ett blandat kul sällskap så valde jag att vänta med de andra.
Tillgängligheten lämnar väl en del att önska på stationerna (det fanns handikapphissar och liknande). Men inga fjantiga eltåg här, utan här är det mullerdiesel som gällde.
Väl på plats vid tåget hade jag fått plats i en 4-grupp. Var rädd att det skulle bli ont om plats, men det var inga problem. Dock hade jag resenärer på de andra två platserna i gruppen som jag försökte undvika att ta bild på, därför blir bilderna som de blir. Det fanns även singelplatser för de som tycker det är kul, men någon sådan lyckades jag inte få fatt på.
Komforten är god, alla stolar har fönster (inga "fönsterplatser" som har en vägg som utsikt) även om vagnen är rätt gammal. På vägen in tar man vägen genom galleyt och det finns inget incheckat bagage på denna avgång heller så man får bära själv. Värt att notera är att bagaget vägs innan man släpps iväg till tåget. Extra bagage får man betala för.
Platsen jag hamnade vid hade gott om arbetsutrymme, men det skulle även serveras mat. Menyerna fanns i fönsterkarmen, men det basunerades ut i högtalarna också vad som fanns att välja på. Tre varmrätter fanns som man kunde ta. Det var lax, något fläsk och vegetarisk pasta.
Men först blev det naturligtvis en välkomstdrink med snacks. Och jag måste säga att jag blev förvånad. Jag beställde en gin och tonic. Det var inte det lilla fjantglaset utan en hel SOLO-mugg och drinken var inte direkt svag om jag säger på. Ginsorten kommer jag inte ihåg men jag hade hört talas om märket iaf.
Den var riktigt god, och tätt följt av snacksen så delades det självfallet ut även en varm handduk.
Sedan var det dags för maten. Eftersom det var en kort resa kom allt på en gång. Jag valde att käka pastan som faktiskt var riktigt god. Det var det andra också. Jag gillar att få ost som mellanrätt faktiskt. Till maten serverades vin. Vitt eller rött fanns att välja på. Vilka sorter det var vet jag inte. Men det var helt klart drickbart. Personalen var också väldigt trevlig och familjär med passagerarna vilket jag uppskattar. Det bröt isen rätt bra när tågpersonalen glömde hälla upp mitt vin och vi skrattade åt det efteråt. Totalt var de två stycken som jobbade i den enda businessclassvagnen.
Efter maten blev det kaffe såklart, och påfyllning av vinet för de som var hugade. Chokladbit till. Sådär kaffe. Men det är ju som det är i Nordamerika.
Interiören i vagnarna var som jag rätt gammal och daterad, men hel och ren. Jag försökte efter maten att slappna av lite, men visste ni att tåget måste tuta minst tre gånger när det kommer till en vägkorsning även om det finns bommar. Och som den observanta sett på bilden ovan satt jag bakom loket.
Tuuuuuuuuut..... Tuuuuuuuuuuuut.... Tuuuuuuuuuuuuut. Jaja, tur det inte var så långt jag skulle åka iaf.
Den fina kanadensiska landsbygden susar förbi i full fart (som inte är så full fart egentligen, typ 120 km/h.
Bagagehyllor och tågpersonalen (till höger) hittar man i vagnsändan. Numret ovanför dörren visar tågnumret + vagn. Det är lite lustigt att tågpersonalen använder två platser som sin arbetsplats. Men det funkade bra, de var roliga.
Efter dryga 1,5 timmen så rullar vi in i Montréals förorter.
Rakt in i den underjordiska centralstationen. I sammanhanget kan nämnas att Montréal har ett stort sammanhängande tunnelnätverk som binder ihop husen och verksamheterna downtown med varandra och med metron. Vilket gör att det inte alls känns konstigt att komma in i underjorden.
AVslutar med den mindre bra bilden ovan. Kan sammanfatta upplevelsen av VIA Rail som mycket positiv och kan varmt rekommendera den för de som söker en lite annan upplevelse en inrikesflyg i Kanada.
