Norwegian är till för turister som inte behöver komma fram i tid och skiter i allt. Riktiga flygbolag är till för affärsresenärer som behöver komma till sitt möte i tid. Detta förstår flygbolagen och har därför ofta minimum stay-krav på sina billigaste biljetter. Detta gör att affärsresenärer som bara vill flyga in och sedan ut får betala ett mycket högre pris än turisten som stannar en vecka. Om man skulle sälja enkelbiljetter går inte detta att göra och därför är incitamentet från riktiga bolag lågt att ändra på detta.
Sedan är det inte att krångla till det, det är att se till att få betalt så man överlever.
Jag skulle nog tendera att hålla med
lars.dec8 att den "gamla" modellen att enbart sälja tur och retur på interkontinentala resor känns omodern och gammaldags. Om det var ett så pass stort problem skulle man nog inte ens erbjuda detta för bonusresor som många redan gör idag. Dock representerar den volymen en ganska liten del av trafiken.
Möjliga skäl till varför man håller kvar detta är:
Att få en rutt att vara bärande måste man se efterfråga båda håll, och den lokala marknaden kommer inte bära 50% av volymen.
Det kan finnas returbiljettskrav för att överhuvudtaget komma in i ett land (visum), och flygbolag har ett ansvar att se till att en resenär uppfyller kraven för inträdde i ett land. Nu talar min hypotes om returbiljett mot detta, men jag hade faktiskt ett problem med Flying Blue som behövde manuellt släppa IAD-CDG-ARN enkel då det inte fanns någon inresa i mitt namn.
Jag tror dock att inom ett decennium är denna modell borta. Något s.k. "LCC" kommer driva en radikal ändring inom detta, och "legacy bolagen" måste ändra detta också. "Adapt or die".