Asien runt i ekonomiklass

[lnixon]

Hösten 1949. Efter två decennier av inbördeskrig segrar Mao Zedong över Chiang Kai-Shek. En flyktingvåg slår in över Taiwan och efterlämnar ett gytter av låga omålade betongbyggnader.

Under Chiangs auktoritära ledning inleds en snabb industrialisering och flodslätterna i norr fylls av fabriker och verkstäder.

Snabbspola sextio år framåt. Taipei är inte exakt en vacker stad. Labyrinter av gator och gränder inhägnas av ett nät av breda rätvinkliga avenyer. Skyskrapor med marmorfasader står bredvid ruckel med fördragna jalusier i rostig korrugerad plåt.



Utsikt från hotellrummet

Kontrasterna är slående. Men det är ändå en välmående stad. Det är rent överallt. Arbetslösheten är låg, och tiggare är ovanliga. Det är inte lika kaotiskt som i fastlands-Kina, men ändå mer avslappnat än Japan och Korea.



Typisk gränd - skotrar och småbutiker överallt

Som västerlänning bemöts man överallt vänligt och hjälpsamt. Utländska kontakter är värdefulla och vårdas omsorgsfullt. Kriminaliteten är låg, och man behöver inte oroa sig nämnvärt för vare sig bedragare, rånare eller ficktjuvar.

Och maten. Maten! Fastlandsflyktingarna tog med sig mattraditioner från hela Kina, och på en subtropisk ö mitt i havet finns alla råvaror man kan behöva. Det finns små restauranger och matstånd överallt, och skulle det inte räcka är det aldrig mer än några hundra meter till närmaste Family Mart med livets nödtorft och snabbmat.



Just den här skippade vi.

Vad gör man i Taipei, då? Tja, man åker upp i Taipei 101 och tittar på utsikten. Man går på en night market (eller varför inte en vanlig kvartersmarknad) och äter gatumat. Man handlar hårdvara i kvarteren runt Guang Hua Digital Plaza. Och man åker någonannanstans - det finns gott om utflyktsmål i bergen runt omkring. Kommunikationerna är goda och naturen är vacker.



Linbanan till Maokong.

 

[maba]

Väldigt underhållande och trevlig läsning såhär på fredagsmorgonen.

 

[Dr. Miles]

Bra introduktion av Taiwan och välskrivet. Tack!

 

[lnixon]

Tack, tack, allihopa.

 

[Mikael]

Hmm, har alltid velat besöka Taiwan och har ett gäng A3-poäng som behöver användas. Bra som inspiration!

 

[lnixon]

Utanför, ovanför; okända stjärnbilder. Kanske... Draco?

Utanför, nedanför; konstellationer av natriumljus. Norra Burma. Varifrån får de elektriciteten? Finns det ett kolkraftverk nånstans i närheten av Mandalay? Har de byggt ett distributionsnät genom djungeln? Eller är det lokala dieselkraftverk? Är inte det här gerillaland?

Om jag vore där nere nu, vad skulle jag hitta för mat?

Utanför, norrut; åskväder över vad som måste vara Himalayas östra utlöpare. Hela horisonten lyser upp. Blixt! Blinkar, bländad.

Hur? Jag menar, HUR, hur, hur, kan nån välja annat än fönsterplats?

---

Men, okej, vi börjar om från början.

"Taxi to the airport, please."

"And where are you going, sir?"

"Hahwwn-Kahwwng."

När jag känner mig världsvan återfaller jag i något slags släpig midwest-amerikanska. Hong Kong, dit jag velat åka i så många år. Inte för att jag kommer att se särskilt mycket av Hong Kong utöver flygplatsen, men i alla fall.

EVA Air 869. En gång räknade jag antalet dagliga wide-body flights mellan Taipei och Hong-Kong. Jag minns inte, men det var dussintals. Den här rutten ligger på topp fem över världens mest trafikerade. Fast jag får nöja mig med en vanlig A321. Det är inte ens en av EVAs Hello Kitty-flighter

Fönsterplats, naturligtvis. En och fyrtiofem i ekonomiplats med ett ledigt säte bredvid mig. Biffnudlar och apelsinjuice. Lite svårätet, vi får bara gaffel och kniv, och jag har liksom vant mig vid ätpinnar.

Flyger över Magong, en taiwanesisk ögrupp i Sydkinesiska sjön. Inte som Kinmen, som utsatts för dygnet-runt-artilleri från fastlandet, men det är lätt att föreställa sig PLA-kommandoenheter som smyger sig upp ur havet. En flygplats, som väl dubblar som flygvapenbas. Sandstränder som är turistmål just nu.

Kommer in över Pärlflodens delta, och hittar ett gigantiskt infrastrukturprojekt - ett system av broar och tunnlar ska binda ihop Macau, Hong Hong och Zhuhai. Hade ingen aning om att det var på gång.

Helst hade jag velat sick-sacka mellan skyskraporna och landa på Kai Tak medan Union Jack fortfarande flög över Victoria Harbour, men nu är det Hong Kong International Airport som gäller, på återvunnet land på säkert avstånd från centrum.

Jag letar runt efter Dumplingstället med stort D, men det visar sig ligga i terminal 2, och jag är i terminal 1. En wagyu-burgare får duga. Diners-kortet tar mig in i The Traveller's Lounge, där inbjudande mjuka fåtöljer lockar i halvdunklet. En glad ett-och-etthalvt-åring springer omkring och hämtar tidning efter tidning ur hyllan, och jag känner att det verkligen är dags att komma hem till barnen nu.

Återigen Qatar Airways, och återigen en lätt sliten A330. Stolen vill inte stanna i uppfällt läge, nudlarna är torra, men mediebiblioteket är fortfarande bra, och kabinbesättningen är omtänksam.

Vi lyfter i solnedgången, med de mörkgröna bergen runt Hong Kong som sticker upp och kvällsdimmorna som samlas i dalarna. Vi tävlar med terminatorn, men förlorar för att vi tar en omväg söderut över Hainan, och mörkret faller utanför. I gengäld får jag se fiskebåtarnas ljus ute över Tonkinbukten.

Vietnam, Laos, Burma, Bangladesh och Indien. Lucknow. Nånstans där nere finns regementet med garnisonen som stod mot Sepoy-upproret. Vi passerar Farrukhabad Cum Fategarh, enligt flygplanskartan. Är det ett musliskt eller gaeliskt namn?

Ser resten av The Day of the Jackal och en koreansk medeltida rifififars, The Great Heist.

Såsmåningom blir det kvällssnack/frukost (beroende på vilken tidszon man tycker sig befinna sig i); stekt ris med räkor och chili. Efter en vecka i Taipei känns de österländska rätterna på flyget ganska bleka, måste jag säga.

Efter lite frustrerande kretsande söder om Doha får vi till slut landa och bussas in till terminalen. Med lite dator-fu får jag igång loungens skrivare igen, dödar de enorma mängderna köade utskrifter, och lyckas skriva ut min tågbiljett. Pust. Fantastiskt nog smittar inte loungedatorn ner mitt USB-minne med virus. Lite synd; hade varit skoj att ha nåt att analysera i väntan på nästa plan. Efter femton timmar på resande fot känns det lite segt att behöva vänta mellan 23:30 och 01:50 lokal tid.

Men nu är det inte mer än fjorton timmar hem. Om allt går i lås.