Jonas C
Medlem
Här följer en reserapport från min och @bnr ’s helg i Mexico City.
Introduktion
Lufthansa och jag har en lång historia tillsammans. I min barndom var Lufthansa förstahandsvalet för mina resor till Casablanca där varje sommar och jul spenderades hos min kära släkt. Att flyga som unaccompanied minor var på den tiden inte en helt olik upplevelse mot att resa som förstaklasspassagerare idag. Som UM passagerare möttes jag alltid av en personlig assistent som eskorterade mig från incheckning till en privat säkerhetskontroll, förbi köer i passkontroll och gate, med en priority boarding som de flesta av oss idag bara kan drömma om. Ombord överlämnades jag till besättningen långt innan ordinarie ombordstigning påbörjats, vilket alltid gav tillräckligt med tid för cockpitbesök och gåvor från besättningen. Servicen ombord var alltid uppmärksam, och som 11-åring var man mycket nöjd när cola glaset ständigt fylldes på (ja, Coca Cola för ett barn är ju som Champagne för oss vuxna).
Transfern i Frankfurt var en smärtfri process. Vid gaten blev jag överlämnad till en ny assistent som körde mig raka vägen i golfbil till anslutande gate, eller till UM Loungen om bytestiden var längre.
UM Loungen kan bäst beskrivas som en barnvariant av FCT. Här fanns det TV-spel på alla tänkbara konsoller, flygplansstolar för lekbruk, och en bufféhörna med gummibjörnar, chips och läsk.
När tiden för avgång började närma sig blev jag upphämtad av min assistent, som tog mig ner för hissen och ut till en väntande bil eller minibuss för vidare färd ut till planet. Tillskillnad från dagens limousinetransfer, så skedde utkörning även till SAS flyg, där en MD-80 stod färdig för att ta mig på den sista färden upp mot Arlanda.
Det är med andra ord inte så konstigt att Lufthansa är mitt näst mest flugna flygbolag efter SAS sett till antalet flygningar, och hade jag haft ett Miles&More Jetfriendskonto då (poängen har inget utgångsdatum för medlemmar under 18) så hade jag förmodligen suttit på en respektabel mängd Miles&More poäng idag.
Lufthansa är idag fortfarande ett flygbolag som jag beundrar och respekterar då de utgör ett föredöme i hur man korrekt driver ett flygbolag, i en bransch som präglas av allt för många fel. Denna korrekthet och funktionalitet är givetvis något som sätter käppar i hjulet för oss poängsamlare då Lufthansa på senare år har bedrivit en häxjakt mot oss som vill maximera antalet poäng till en så låg kostnad som möjligt.
Denna häxjakt har som följd skapat polariseringar och motsättningar där flygbolagets egna lojalister sätts på en piedestal, och där icke-Senatorer ses ner på och föraktas som "snyltare" när vi dricker "deras" Champagne i Senator Lounge. Kanske är det bara en inbillning från min sida, men som ett resultat av det dåliga blod som ligger mellan Lufthansa och vissa av deras konkurrenter, så har jag på senare tid försökt undvika dem i största möjliga mån.
När man väl blickar tillbaka på det hela, så känns det sorgligt att vad som då började som en blomstrande kärleksrelation idag har brutits ner till ett bittert förakt, där chanserna till försoning blir allt blekare för varje år som går.
Drömmen om Lufthansa First Class
Trots att jag idag inte hyser några större ambitioner att normalisera min relation med Lufthansa, så har drömmen om att uppleva Lufthansa i First Class fortfarande levt kvar.
Redan som 11-åring ägnade jag dagar åt att bläddra igenom Lufthansas fotogalleri, med bilder på allt som hör flygbolaget till. Vad som mest fångade min uppmärksamhet var de stora blåvita fåtöljerna på 747:ans övre däck, där den ikoniska röda rosen och en blå sammetspyjamas låg utlagda på ett av stolsparen som bäddats till en säng.
Att flyga Första Klass med Lufthansa betraktades som lika ouppnåeligt och aspirationellt då, som det har gjort idag då jag varken besitter de ekonomiska resurserna eller poängmöjligheterna som krävs för att uppleva produkten. Att få uppleva den mytomspunna terminalen, limousinetransfern och Caviar serveringen är ett livsmål som fortfarande stått högt på min lista, och lyckan som uppstår när man får veta att det snart kommer bli verklighet är näst intill obeskrivlig.
Planerna för min första resa i Lufthansa First Class smeds i San Francisco när @bnr föreslog det som vår andra resa tillsammans. Han erbjöd att stå för poängen och AMEX-vouchern, medan jag stod för avgifterna. En mycket överkomlig kompromiss för oss båda.
Nästa steg i processen blev valet av destination, där en rad kriterier behövde uppnås. Flygtiden måste vara lång, avgången måste ske sent för att möjliggöra tid i terminalen, och destinationen måste vara i Nordamerika zonen. Slutligen måste destinationen erbjuda god tillgänglighet på bonusplatser då datumet ej var flexibelt. Efter en lång utvärderingsprocess med många diskussioner fram och tillbaka, monitorering av tillgänglighet i ExpertFlyer och spekulation av bränsletillägg så föll valet av destination på Mexico City.
Mexico City var en fullträff på alla kriterier. För det första så är det den längsta rutten i Nordamerika zonen på cirka 6000 miles, med en flygtid på 12 timmar. För det andra var avgångstiden sen, med avgång kl 22 från München eller kl 13 från Frankfurt. Slutligen för det tredje så var tillgängligheten på bonusplatser mycket god, där dessa släpptes på i princip varje flygning vid 14-dagars markeringen. Tillgängligheten kunde lätt förutspås efter antalet sålda stolar i First kabinen, där F8 innebar störst chans att hitta lediga stolar. Upp till 4 bonusplatser släpptes på varje flygning, så även med en halvfull kabin var det inga problem att hitta två platser.
Bokningen genomfördes på fjortondagarsstrecket innan hemresan, efter ett långt samtal till Tallinn, med mycket av vad @bnr kallar för "käbbel". Denna universalterm är mycket användbar för att beskriva alla typer av situationer där problematik uppstår. I detta fall låg problematiken i bränsletilläggen, där SAS får för sig att ta ut betydligt mer än vad Lufthansa själva tar ut för samma flyg om man bokat via dem.
Det visade sig att SAS kalkylerar bränsletilläggen segmentvis, snarare än från startpunkt till slutpunkt vilket Lufthansa gör. Med andra ord blir läggs ett separat bränsletillägg på för varje flygning, och desto fler flygningar i resplanen, desto högre blir summan av bränsletilläggen. Vi hade ursprungligen tänkt boka utresan via Frankfurt för att få möjligheten att testa First Class på Boeing 747-8, men på grund av en schemakonflikt hos @bnr’s jobb så blev vi tvungna att skjuta fram på utresan till en dag där det inte fanns tillgänglighet från Frankfurt. Vårt enda alternativ var att välja en annan destination eller boka nattflyget från München på utresan. Personligen är jag inte så förtjust i nattflyg när man vill maximera upplevelsen, men om alternativet var att inte åka alls så kändes det som en rimlig kompromiss.
Totalsumman av skatter och bränsletillägg för denna resa landade på 11644kr för två personer. Något dyrare än beräknat, men fortfarande ett kap för min del då jag betalade motsvarande summa för en rabatterad Business Class biljett.
Vi var i slutändan mycket nöjda med resplanen, då den passade utmärkt för resans syfte vilket var att maximera First Class upplevelsen hos Lufthansa. Resan ser ut som följande:
Visa antal miles, tid och stor karta på Great Circle Mapper
Fredag 29 April 2016
Att få en full natts sömn inför en stor resa som denna är en bedrift som jag ännu inte lyckats bemästra. Jag vaknade upp klockan fyra på fredagsmorgonen, utan hjälp av väckarklockan som var ställd till en kvart senare. Med väskan packad redan kvällen innan, tar jag en snabbdusch följt av en halvtimmes promenad till Västerås Centralstation. Valet av transportmedel föll åter igen på Swebus, som tog mig till Arlanda bekvämt och i tid. Ankomst till Arlanda skedde strax efter halv åtta på morgonen, och det dröjde en liten stund innan @bnr dök upp i en Mercedes S-Class, då det hade uppstått trafikstörningar på Arlanda Express.
@bnr ankommer till Arlanda i stil.
Under tiden ställer jag mig i kö för incheckning bakom förstaklassdisken, som för en gångs skull tjänar sitt riktiga syfte. @bnr dyker så småningom upp, och vi checkas snabbt in av den vänliga SAS agenten. Boardingkorten skrivs ut på SAS-papper, och levereras i snygga röd-silvriga Lufthansa First Class biljettfodral. Säkerhetskontrollen var en smärtfri process, och vi infann oss snart i SAS Gold Lounge med varsitt glas juice och Espresso i hand. Mitt val av frukost föll på en skål med müsli, medan @bnr höll sig till vätskeföda då han hellre ville spara på aptiten. Vi spenderar drygt en timme i loungen, innan det var dags att röra sig mot gaten för dagens första flygning till Köpenhamn.
Vi parkerar oss på de två läderstolarna mot fönstret, där vi blev sittande närmare en timme.
Dagens frukost i loungen.
Scandinavian Airlines Flight SK403: Arlanda – Köpenhamn
Dagens första flygning var en högst ordinär ”bussresa” ner till Köpenhamn. Flygningen var ursprungligen schemalagd som en Airbus A319, som sedan ändrades till en A321, för att slutligen bli en A320. Detta resulterade i ett överbokat flyg, med alla sittplatser tagna. Boardingprocessen var en röra som vanligt, där personalen totalt struntade i att efterleva den utlovade prioriterade ombordstigningen. Vi infinner oss snart på våra bokade platser 1A och 1C, när en mittensätesryttare dyker upp i sista sekund. Snäll som jag är erbjuder jag honom fönsterplatsen, och hoppar in i mittensätet, vilket uppskattades. Avgång sker ett par minuter efter tidtabell, och en kort stund senare befinner vi oss i luften.
SAS definition av en morgonflygning är lite av en gråzon, då deadlinen för frukostservering är satt till kl 09.00 Vårt flyg avgick kl 09.10, vilket innebar att frukost vanligtvis inte serveras, men om man har tur så kan man få en frukostlåda från inkommande flyg. Då jag redan ätit müsli i loungen, så fick brödkomponenten i min frukost utgöras av en polarklämma med Västerbottensost och en kopp kaffe. Klämman smakade utmärkt och utgjorde ett lämpligt tilltugg för en flygning av denna längd. Jag avstod från att be om en till klämma, så jag ville spara aptiten för vad som komma skall.
Sen frukost i SAS PLUS: Polarklämma och vatten för @bnr, kaffe och juice för mig.
Efter landning i Köpenhamn satte vi rak fart mot loungen, där vi av ren slump träffade på @bossefin. Han kände nämligen igen min väska på en av bilderna som postats upp i liverapporten, och vi hade en trevlig pratstund innan det var dags för honom att röra sig vidare mot Berlin. Vi spenderade en dryg timme i loungen innan det var dags att röra sig mot gate B2 för dagens nästa flight till Frankfurt.
Lufthansa flight LH827: Köpenhamn – Frankfurt
Dagens flygning till Frankfurt visar sig bli ett par minuter försenad på grund av ett sent inkommande flyg. Boardingen börjar så småningom, och trots faktumet att SAS sköter Lufthansas ground handling på Kastrup så fungerade priority boarding någorlunda bra för oss. Våra röda First Class biljettfodral visade sig vara av stor nytta då gate agenten diskret vinkade fram oss till gaten för att gå ombord först. På väg ner till jetbryggan noterar vi att flygplanet har ändrats från en tråkig A320 till en Boeing 737-300, som det endast finns åtta kvar av i Lufthansas flotta. Trots flygplanets ålder på 25 år så var kabinen i förvånansvärt gott skick, och flygplanet kändes betydligt fräschare än SAS nyare 737or.
Vi lämnar gaten cirka tio minuter efter ordinarie tidtabell, och väl uppe i luften serveras en lättare lunch bestående av laxtartar, rökt lammfilé, potatissallad och hummus. Bortsett från den minimala portionsstorleken så smakade maten överlag bra. Servicen ombord på denna flygning upplevdes som något stressad och opersonlig.
Lättare lunch i Lufthansa Business Class.
Ankomst i Frankfurt skedde trots den korta förseningen enligt tidtabell, och till min och @bnr’s stora glädje parkerade flygplanet vid en apron position. Detta innebar givetvis limousinetransfer till terminalen, och som väntat stod en Mercedes S-Class parkerad vid trappan. Detta resulterade i en del blickar och kommentarer från medpassagerarna, och efter ett par obligatoriska bilder hoppar vi in i bilen för den korta resan till terminalen.
Limousinetransfer på Frankfurts flygplats.
Förstaklassupplevelsen med Lufthansa kunde inte ha fått en bättre start, och efter att ha blivit avsläppta vid ankomsthallen i A-piren, så sätter vi genast fart mot den mytomspunna terminalen.
Lufthansa First Class Terminal Frankfurt
First Class Terminal exteriör.
Limousinetransfern kunde bäst beskrivas som ett förspel på vad som komma skall, ett smakprov på vad det goda livet i första klass har att erbjuda. Vi går med ivriga steg ut i den verkliga världen, tvärs över en parkeringsplats, förbi taxichaufförernas rastplats, innan vi slutligen korsar gatan. Vi äntrar terminalen genom ”bakdörren” där vi möts av en obemannad foajé och en hiss som tar oss upp till huvudreceptionen. Det dröjer inte länge innan vi hälsas välkomna av vår personlige assistent som snabbt omhändertar våra boardingkort och leder oss genom den privata säkerhetskontrollen. @bnr påpekar att detta är den mest avslappnade säkerhetskontroll jag någonsin kommer att få uppleva, vilket visade sig vara inget annat än sant då processen sköttes effektivt och avslappnat.
”Bakdörren”.
Väl inne i terminalen slås jag över lugnet, atmosfären och intimiteten. Terminalen i sig är betydligt mindre än de flesta Business Class lounger, vilket må komma som en överraskning för de flesta. Då besökarantalet är relativt lågt jämfört med vanliga Business och Guldkortslounger så spelade storleken ingen större betydelse. Det fanns alltid tillräckligt med sittplatser, och varje besökare kunde sträcka ut sig vid varsin soffgrupp, eller inta en av de många rymligt utplacerade vilstolarna vid fönstret.
Då klockan vid det här laget hunnit passera lunchtid, så beger vi oss direkt till restaurangdelen för lite efterlängtad lunch. Magarna kurrade ordentligt då @bnr insisterade i att undvika kolhydrater för spara på aptiten. Restaurangdelen bjuder på ett omfattande utbud av varma och kalla maträtter. I buffén finns ett stort urval av förrätter, sallader, varmrätter, antipasti och efterrätter. I tillägg till buffén finns även en á la carte meny med ett tiotal rätter tillgängliga för beställning. Utöver ordinarie menyn erbjuds även en säsongsbaserad meny i Lufthansa First Class Lounger, där sparris var säsongens stjärna på menyn.
Ett generöst urval av varmrätter på buffén.
Förrätter.
Efterrätter.
Diverse antipasti.
Och givetvis skinkan, för den som tycker om mumifierad gris.
Som rutinerad FCT besökare bestämmer sig @bnr för att prova sparrisen, medan jag som relativ nykomling beställer den obligatoriska kalvschnitzeln. Han lyckas även trycka i sig en schnitzel efter sparrisen, vilket är ett konststycke i sig.
Lunchen inleds med lite småplock från buffén.
@bnr’s sparris med hollandaisesås, skinka och potatis.
Schnitzeln.
Schnitzeln var utan tvekan den godaste schnitzel jag någonsin smakat. Köttet var mört, smakrikt och väldigt tunt. Tunnheten spelar en stor betydelse för smakupplevelsen då en tunnare köttbit medför ett större ytområde för smaklökarna att täcka. Tillskillnad från @bnr avstod jag från att beställa en till varmrätt, då jag ville spara på aptiten till senare under dagen. Istället plockade jag ihop lite lax och parmesanost från buffén som gick utmärkt med Champagnen, medan jag väntade på efterrätten.
Lunchen rundades av med sorbettallriken som var makalöst god. @bnr skippade efterrätt.
Efter lunchen återstod det cirka tre timmar kvar innan det var dags för boarding. Större delen av denna tid ägnades åt att prova de olika Champagnesorterna, medan @bnr inmundigade ett glas Plantation Rum och Johnnie Walker Blue från den omfattande Whiskeybaren.
Den berömda Whiseybaren i FCT.
Jag är i normala fall inget större fan av brun alkohol, eller starksprit i allmänhet, men efter att ha hört mycket gott om Ron Zacapa, så bestämde jag mig för att prova ett glass. Tyvärr smakade även denna rom (i likhet med Whiskey och Konjak) som bränd skit, och den hann knappt nudda tungan innan glaset skickades tillbaka.
Då tröttheten började göra sig påmind, samt faktumet att vi hade en lång natt framför oss, så bestämde jag mig efter lite övertalan från @bnr för att att ta ett bad. Jag är i normala fall inget större fan av bad, då man allt för ofta känner sig slö och hängig efteråt, men då det inte är varje dag man besöker First Class Terminal så valde jag att göra ett undantag från regeln.
Badrummet i First Class Terminal.
Badet visade sig vara väldigt skönt och avslappnande till den utsträckning att jag knappt kunde ta mig ur badkaret. Efter en kall dusch vaknade jag åter igen till liv, och återförenades med @bnr i lagom tid för boarding till München.
Lufthansa flight LH116: Frankfurt – München
Då vi tidigare under eftermiddagen hade efterfrågat en sen ombordstigning, så hämtades vi upp av vår personlige assistent en kvart innan ordinarie avgångstid. I normala fall hade jag varit väldigt orolig för att missa flyget, men i detta fall kunde vi i godan ro gå ner mot den väntande Porschen som körde oss ut mot flygplanet.
Valet av bil föll idag på Porsche Cayenne.
Inte lika lyxig som Mercan, men bekvämt nog för den korta bilfärden till gate A16
Vid gate noterar vi till vår stora överraskning att kvällens flygning till München flygs av Lufthansas nya Airbus A320neo.
D-AINB, Lufthansas andra A320neo i flottan.
Massiva motorer på detta flygplan.
Tillskillnad från långdistansflygningar så skedde ingen eskort till flygplansdörren, och vi klev ombord flygplanet med övriga passagerare då boardingprocessen endast hunnit halvvägs. Väl ombord infinner vi oss på våra sittplatser 4A och C. Föga förvånande visade sig dagens flygning vara smockfull i alla klasser, och som anslutande passagerare i First Class gavs ingen extra recognition.
Bortsett från de massiva motorerna och den kraftfulla accelerationen vid start så upplevde vi inga större skillnader mellan A320neo och de nyare A320-Sharklets. Kabinen var i stort sett identisk med övriga A320 i Lufthansas flotta, och NEK stolarna var fräscha och hyfsat bekväma för en kort flygning som denna.
Trots en flygtid på strax över trettio minuter lyckas Lufthansa servera en lättare måltid ombord på denna fullsatta flygning vilket är ett konststycke i sig. Dagens måltid bestod av en räkcocktail, en brochette med kyckling, skinka med färskost, samt jordgubbspannacotta.
Lättare måltid ombord på Lufthansa flight LH116 från Frankfurt till München.
Bortsett från den välsmakande måltiden så var detta en händelselös flight. Ankomst till München skedde enligt tidtabell, och till viss besvikelse parkerade flygplanet vid den gamla G/H-Terminalen.
Lufthansa First Class Lounge München Terminal 2-K/L
Utan att låta någon tid gå tillspillo beger vi oss ner för rulltrappan till tåget som tar oss ut till den nyöppnade satellitterminalen på Münchens flygplats.
Förväntansfull @Jonas C påväg till den nya terminalen.
Tillskillnad från en viss @Senator som fick åka minibuss till nya terminalen, så var vi tvungna att ta tåget som alla andra. Förstaklasspassagerare har nämligen ingen rätt till limousine service mellan terminalerna vilket i detta fall inte medförde några större problem då transferprocessen var snabb, avslappnad och effektiv.
Tillskillnad från övriga First Class Lounger i systemet, så bestämde sig Lufthansa för att göra denna lounge mer undangömd. Någon flådig entré är det inte frågan om här, då ingången är tämligen svår att hitta såvida man inte följer skyltarna ordentligt.
Skyltning till loungen.
Skyltarna leder en till en diskret korridor med en hiss i bortre änden, och efter att ha åkt upp för hissen kan man nästan tro att man hamnat fel, då loungen slutligen nås genom en omärkt glasdörr. Huruvida Lufthansa avsiktligen gjort loungen undangömd för att hålla undan obehöriga låter jag dock vara osagt.
Hissen.
Vid receptionen hälsas vi välkomna av personalen, som efter en snabb inspektion av boardingkortet omhändertar våra pass. Loungen har likt övriga förstaklass lounger en egen passkontroll, där passet återlämnas i lagom tid för boarding. Personalen var märkbart stolta över den nya loungen och insisterade i att ge oss en rundtur av faciliteterna, ett erbjudande som vi med glädje accepterade.
Gott om bekväma sittgrupper utspridda i loungen.
Vilstolarna vid fönstret är identiska med de som finns i Frankfurt, med undantag för att dessa faktiskt bjuder på utsikt.
Unikt för denna lounge är uteterassen, något som uppskattas av besökarna under årets varmare årstider.
Restaurangdelen är även denna mycket lik övriga förstaklass lounger.
Whiskeybaren var dock inte lika omfattande som i Frankfurt.
…Och i cigarrloungen måste du ta med dig egna cigarrer.
Buffén var betydligt mer omfattande än den som fanns i Frankfurt.
På det stora hela var vi mycket imponerade av den nya loungen, och personligen känner jag mig ganska kluven kring huruvida den är bättre än Terminalen i Frankfurt. Den nya loungen i München är betydligt större än Terminalen, den erbjuder mer dagsljus och bättre utsikt, samt en lyxkänsla som jag inte riktigt upplevde i Terminalen. Servicen från personalen höll en mer avslappnad och informell karaktär, vilket på många sätt reflekterar den mer avslappnade mentaliteten hos München-bor. Rundturen av loungen avslutades med en Champagneprovning i baren, där värdinnan insisterade i att sätta våra smaklökar på test i en blindprovning.
De tre Champagnesorter som serveras i denna lounge är Duval Leroy Fleur de Champagne Brut, Pommery Cuvée Louise 2002 och Veuve Devaux Rosé.
Champagneprovning i First Class Lounge München.
Då jag sedan tidigare är väl bekant med Duval Leroy, som även råkar vara min favoritchampagne så var detta en tämligen lätt blindprovning. Enligt värdinnan och många andra som jag talat med så är Duval Leroy den stora favoriten bland de tre Champagnesorterna då många föredrog dess fruktiga smak över den mer brödiga Pommeryn.
Med cirka två timmar kvar innan boarding bestämmer sig @bnr för att hoppa in i duschen, medan jag förflyttar mig till en av soffgrupperna för lite mer Champagne. En nyduschad @bnr gör mig så småningom sällskap, och det dröjer inte länge innan en av värdinnorna övertalar oss till lite mer dryck av alkoholkaraktär. Jag tackade vänligt nej till påfyllning av Champagneglaset och höll mig till isvatten under resten av kvällen, medan @bnr föll för lockelsen av en whiskeyprovning. Värdinnan som jag misstänker var av skotskt påbrå väljer ut tre av loungens bästa whiskeysorter för @bnr att smaka.
Whiskeyprovning.
Som aspirerandre whiskeyfantast ödslar @bnr stor tid åt att surrpla och skvalpa runt whiskyn, innan en slutgiltig dom ges till den ivrigt väntande värdinnan. Erbjudande om whiskey tackas vänligt men bestämt nej till, efter att jag klargjort mina åsikter om brun alkohol. @bnr skakar på huvudet, suckar och mumlar något om mina osofistikerade smaklökar till värdinnan, som nickar förståeligt.
Tiden flyger när man har det kul, och med en halvtimme kvar till avgång säger vi adjö till den trevliga personalen, plockar upp våra pass och beger oss ner för trappen till gate L13 för ombordstigning.
Lufthansa flight LH520: München – Mexico City
Den fantastiska markupplevelsen på Münchens flygplats faller kort på boardingen då Lufthansa inte erbjuder någon eskort till flygplanet. Som förstaklasspassagerare tvingas man gå ombord tillsammans med övriga passagerare, vilket inte är speciellt avslappnande då man tvingas tränga sig förbi 300 övriga passagerare på en fullsatt Airbus A340-600. På denna flygning fungerade ombordstigningen smärtfritt, och med våra röda biljettfodral synliga vinkas vi snabbt fram till podiet av värdinnan. Ett starkt irritationsmoment med ombordstigningen från München är att Business Class passagerare tillåts gå ombord från dörr 1L vilket skapar en hel del fottrafik genom Förstaklass kabinen.
Lufthansa bör överväga att ändra skyltningen i jetbryggan så att Business Class passagerare går ombord genom dörr 2L.
Väl ombord hälsas vi välkomna av den trevliga besättningen, som efter en snabb inspektion av boardingkorten visar oss vägen till våra sittplatser 1A och 2A.
Förstaklass kabinen på Lufthansas Airbus A340-600.
@bnr’s Seat 1A.
…Och jag på Seat 2A.
Fösta intrycken av Lufthansas Förstaklass kabin var helt klart positiva. Avsaknaden av hatthyllor på mittenraden skapar en näst intill oöverträffad rymlighetskänsla. Kabinen är inredd i jordnära färger, med högkvalitativa material så som mocka på väggarna, ullmattor på golvet, paneler av körsbärsträd, samt stolsytor klädda i samma nappaläder som man hittar på tillvalslistan för en dyrare Mercedes. Stolarna var mycket bekväma och erbjöd betydligt fler inställningsmöjligheter än vad man är van att hitta på de flesta Business Class stolar.
Likt en stolt förälder på ett studentfirande insisterade @bnr i att fotografera hela kabinen, vilket föga förvånande drog till sig en del blickar från de passerande Business Class resenärerna. På något vänster lyckas han även försvinna in i cockpit en stund, dock utan kameran då kaptenen tillämpade en strikt no-photo policy där framme. Under tiden serveras ett glas Champagne och en skål macadamianötter.
Flygningen inleds med ett glas Laurent Perrier Grand Siècle och en skål macadamianötter.
Två glada dårar i Lufthansa First Class.
Två medelålders herrar vid namnet Paul och Thomas ansvarade för servicen i First Class på denna flygning, bägge herrar veteraner på Lufthansa med drygt tjugo års erfarenhet vardera. Tillskillnad från mina tidigare Lufthansa flygningar där servicen har varit formell och korrekt, så var servicen i Förstaklass betydligt mer avslappnad. Tilltal vid namn skedde ytterst ytterst sällan, vilket jag som skandinav faktiskt uppskattade. Servicen i Förstaklass tenderar ofta att vara av en helt annan karaktär en den man får i Business Class, där man som Förstaklassresenär sällan blir tillsagd vad man får och inte får göra. @bnr kunde exempelvis vandra runt obehindrat i kabinen strax efter pushback, och en annan passagerare passade till och med på att ta ett snabbt toalettbesök påväg ut mot startbanan utan någon som helst tillsägelse från besättningen. Strikta kontroller av säkerhetsbälten och stolsryggar skedde aldrig, utan det existerade istället en ömsesidig tillit mellan besättning och resenär där alla säkerhetskriterier förväntades vara uppfyllda. Kort och gott kan servicen sammanfattas som att man som förstaklassresenär mer eller mindre ”äger” flygplanet, där besättningen gör sitt yttersta för att tillgodose ens förfrågningar.
På kvällens flygning var fem av åtta stolar upptagna i Förstaklasskabinen. Jag och @bnr på 1A och 2A, ett ryskt par på 1D och 1G, samt en Mexikansk herre som vi misstänkte var HON Circle på 2K. Avgång sker enligt tidtabell, och väl uppe i luften dröjer det inte länge innan servicen påbörjas.
Det är en lång väg kvar till Mexico City.
@bnr som är ett språkgeni bestämde sig för att praktisera skoltyskan på besättningen, vilket slutade i att nästan all interaktion skedde på tyska. Som många andra tidigare har poängterat så håller servicen hos Lufthansa en helt annan karaktär om den sker på tyska, vilket bevisligen var sant i detta fall. Med hänvisning till den sena avgångstiden så var besättningen snabba med att påbörja middagsserveringen, och då mittenstolarna 2D och 2G var lediga, så erbjöd Thomas att duka upp våra middagsbord där.
Bordsuppsättning i Lufthansa First Class, samt den makalöst goda olivoljan som vi valde istället för smör.
Middagen påbörjades med en amuse boche bestående av varmrökt lax med dill, päron och vattenmelonssalsa. Till detta dracks get givetvis ett glas väl kyld Champagne.
Amuse bouche.
Munsbiten visade sig vara god, om än en något udda smakkombination då jag upplevde att päron inte riktigt kompletterade lax speciellt väl. Med glastallrikarna undandukade så var det äntligen dags för det riktiga spektaklet nämligen Caviarservicen, något som vi båda längtat länge till.
Generösa portioner Caviar i Lufthansa First Class. Som vanligt serverades den med tärnad lök, malet ägg, rostat bröd och gräddfil.
För de som ännu inte haft haft privilegiet att smaka på äkta Caviar än, så kan smaken bäst beskrivas som lätt salt, len och fet, med en svag eftersmak av fisk. Denna ädla delikatess föll mig väl i smaken, och jag hade inte tackat nej till en ytterligare portion. Näst på tur stod trion av förrätter.
Förrätter bestående av pilgrimsmussla, vit sparris och oxfilé.
Förrätterna beskrevs på menyn som ”Miso flavoured Scallop with pine nuts, carrot and ponzu”, ”Marinated tenderloin of beef with horn of plenty mushrooms and Topinambur” och ”Asparagus salad with egg white cream and Camelina vinaigrette”. En något eufemistisk och omfattande beskrivning för tre relativt simpla rätter. Jag började med pilgrimsmusslan som var väldigt mjuk i konsistensen och smakrik. Den söta morotspurén kompletterade sältan hos pilgrimsmusslan väl. Näst på tur var den vita sparrisen, som tyvärr inte höll samma klass som den vi åt (jag smakade) i FCT. Sista rätten var oxfilén som vi båda tyckte smakade väldigt japanskt, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Köttet var dessvärre aningen segt och för magert för att falla mig i smaken, men å andra sidan är oxfilén sällan känd för sin marmorering.
Vi båda skippade erbjudandet om sallad och soppa för att istället gå direkt på varmrätten. @bnr som är en stor köttfantast valde kalvfilén med benmärgssås, kronärtskocka och potatis, medan jag valde fiskalternativet som idag var en Bouillabaisse.
@bnr’s kalvfilé som serverades medium.
Mitt val av varmrätt föll på Bouillabaisse av marulk med musslor och aioli.
Något udda för denna Bouillabaisse var faktumet att den inte var en riktig soppa, utan snarare en halv-”soppig" varmrätt där soppbasen reducerats ner till en tjock sås. Marulken var generöst tilltagen till storleken, och på toppen av det hela låg en bit crostini med aioli. Rätten smakade helt utmärkt. @bnr var även han mycket nöjd med sin kalvfilé. Valet av dryck till fisken föll på det Sydafrikanska vita vinet som visade sig vara makalöst gott och lättdrucket. Så gott att en flaska med lätthet kan slinka ner likt ett glas vatten.
Efter varmrätten rullades dessertvagnen fram. Jag valde osttallriken, medan @bnr tog desserten som såg riktigt, riktigt god ut. Till dessa serverades ett glas dessertvin från Österrike som var himmelskt gott.
@bnr’s dessert som var en kaffemousse med vaniljglass och hallon.
Det goda dessertvinet.
Middagsserveringen avslutas cirka tre timmar in i flygningen och all mat i kombination med tröttheten gjorde det näst intill omöjligt att hålla sig vaken. Thomas erbjöd att bädda i ordning våra sängar, vilket vi givetvis tackade ja till.
Läggdags i Lufthansa First Class.
Tillskillnad från i Business Class där man ofta får nöja sig med en filt och kudde från hatthyllan, så erbjuder Lufthansa en ordentlig turndown service i First Class, där stolen omvandlas till en riktig säng med bäddmadrass, täcke, kuddar och lakan. Sängen var otvivelaktigt den skönaste säng jag sovit i ombord på ett flygplan, och jag lyckades få sex timmars ostörd nattsömn.
Jag vaknar upp någonstans över den amerikanska mellanvästern av en kraftig turbulens som våldsamt skakar om hela flygplanet. Turbulensen bör inte komma som en överraskning då denna del av världen är hem till några av världens kraftigaste orkanvindar. Enligt Thomas så beror turbulensen i denna region till en stor del på klimatförändringarna som har skett under de senaste decennierna, och den väntas bara förvärras i takt med att planeten blir allt varmare.
Med cirka tre timmar kvar av flygningen beställer jag in en kopp kaffe för att vakna upp ordentligt innan det är dags att utforska underhållningssystemet. Lufthansa erbjuder ett generöst utbud av filmer, varav en handfull bioaktuella titlar. Mitt val av film denna morgon föll på The Big Short, en film som jag starkt rekommenderar.
Halvvägs genom filmen började magen kurra, och det var dags för frukost. Lufthansa erbjuder en omfattande frukostmeny i Förstaklass, där man kan välja mellan en lättare kontinental frukost eller en ordentlig äggfrukost. Som flitig äggätare valde jag givetvis äggen som stektes sunny side up, och serverades med rökt lax. Äggen stektes ombord och smakade förvånansvärt bra för att ha tillagats i ett flygplanskök. Laxen var däremot ingen större hit. Till frukosten dracks det svart bryggkaffe och apelsinjuice.
Frukost i Lufthansa First Class.
Med frukosten undandukad så var det dags att förbereda sig inför ankomst i Mexico. Jag passade på att byta om till sommarkläder på toaletten, borsta tänderna och fräscha upp mig inför ankomst. Flygplanet landade enligt tidtabell i Mexico City.
Två dagar i Mexico City
Ankomstupplevelsen i Mexico City var långt ifrån den bästa. Till att börja med så hade gaten endast en jetbrygga som dockades till dörr 2L och som ett resultat av detta hamnade vi bakom ett 50-tal Business Class resenärer. Lufthansa erbjuder som nämnt ankomstservice på många internationella destinationer i form av en personlig assistent som eskorterar förstaklasspassagerare genom passkontroll och tull. I jetbryggan möts vi upp av en representant från Lufthansa hållandes en skylt med våra namn, och vi förväntade oss en smidig eskort genom diplomatkön i passkontrollen. I själva verket var mannen endast där för att berätta att någon fasttrack ej fanns tillgänglig och att vi var tvungna att gå igenom ordinarie passkontroll. Både @bnr och jag var mycket frustrerade av detta då man i princip spelar på folks förväntningar och inte levererar den tjänst som utlovas. Ännu värre var faktumet att besättningen inte delade ut ankomstformulär ombord, och vi var tvungna att fylla i dessa i ett folkhav av 300 människor i kön till passkontrollen, där det dessutom rådde brist på pennor. Att stämplas in i landet tog mindre än en minut, men väl i ankomsthallen var vi tvungna att fylla i ett ytterligare tullformulär innan vi kunde släppas in i landet. Huruvida besättningen hade glömt att dela ut ankomst och tullformulär ombord, eller om de helt enkelt inte fanns tillgängliga förblev oklart, men vi var minst sagt besvikna över ankomstupplevelsen i Mexico City.
Veckan innan avresa hade @bnr bokat transfer från hotellet, men någon chaufför syntes inte till i ankomsthallen. Efter närmare en timmes väntan och flera samtal till hotellet så dyker chauffören slutligen upp i en Audi A6 och kör oss raka vägen till hotellet. Närområdet kring flygplatsen kan bäst beskrivas som ett ghetto, och det är ingen plats man vill befinna sig på klockan fem på morgonen.
Ankomst till hotellet Hilton Mexico City Reforma skedde strax innan klockan sex på morgonen, och som Hilton Honors Diamond blev vi uppgraderade till ett stort Executive Room på 26:e våningen. Tidig incheckning erbjöds mot en kostnad på $60, vilket kan ses som en en rimlig kompromiss då vi praktiskt taget fick oss en extra natts sömn. Då det inte var någon idé att utforska staden vid denna tid på dygnet så bestämmer vi oss för att ta en tupplur… Det slutar med att @bnr sover till tolv på förmiddagen, medan jag vaknade runt klockan tio.
Vårt Executive Room på Hilton Mexico City Reforma.
Fin utsikt från 26:e våningen.
Resterande delen av dagen ägnas åt sightseeing i staden, innan det var dags att ta en Uber till Quintonil. Restaurangen rankas i år som nummer 35 på San Pellegrinos lista över världens top 50 bästa restauranger. Avsmakningsmenyn kostade cirka 550kr vilket kan ses som prisvärt då en motsvarande middag i Stockholm hade kostat minst tre gånger så mycket. Jag låter bilderna tala för sig själva.
Restaurangens exteriör.
Mycket trevlig 11-rätters avsmakningsmeny.
Resterande tid av vår korta vistelse i Mexico City ägnades åt sightseeing, äta frukt på gatan, långa promenader och att slappa i solen med kalla drinkar.
Måndag 2 Maj 2016
Efter en kort men trevlig helg i den Mexikanska huvudstaden så var det dags för den långa resan hemåt. @bnr vaknade för ovanlighetens skull före mig, och bestämde sig dessutom för att skrämma livet ur mig när jag kom ut från duschen. För att inte riskera att missa flyget på grund av måndagstrafiken, så bestämmer vi oss för att lämna hotellet så tidigt som möjligt. Dagen börjades med en stadig frukost i Executive Lounge. Dagen innan fick vi reda på att Diamond i Executive Room ej har tillgång till den stora buffén i restaurangen vilket gjorde @bnr väldigt besviken.
Frukostutbudet i Executive Lounge. Något begränsat, men betydligt lugnare än i stora restaurangen.
Efter frukost plockar vi upp våra väskor från rummet, och går ner till receptionen för att checka ut och beställa en Uber till flygplatsen. Vi lämnar hotellet strax efter klockan sju på morgonen, och vi lyckas med näppe klara oss undan trafikstockningarna som staden har gjort sig ökänd för. Resan till flygplatsen gick förvånansvärt fort, och chauffören släpper av oss precis utanför incheckningsområdet där Lufthansa håller till.
Lufthansas markservice var betydligt bättre som avgående passagerare då vi efter incheckning blir tilldelade en personlig assistent som eskorterar oss genom säkerhetskontroll till loungen. Lufthansa använder American Airlines Admirals Club åt sina Förstaklassresenärer på Mexico City, och trots faktumet att United har en lounge på flygplatsen så används Admirals Club för att den ät betydligt lugnare vid denna tid på dygnet.
American Airlines Admirals Club Mexico City.
Loungen var som väntat väldigt tom på morgonen, och det fanns gott om lediga sittplatser att välja bland. För att vara en Amerikansk inrikeslounge (tjaa Mexico räknas på sätt och vis som inrikes enligt många Amerikanska flygbolag) så var utbudet av mat överraskande bra. Det fanns ett urval av smörgåsar och varma smårätter, samt en bemannad bar i loungen. Baren erbjöd ett generöst urval av starksprit, en kaffemaskin, vin och Champagne. Huruvida Champagnen var gratis för Lufthansa passagerare framgick inte, men då klockan fortfarande var tidigt på morgonen så avstod jag från att fråga.
Vi spenderar två och en halv timme i loungen innan det var dags för boarding. I loungen möts vi upp av vår personlige assistent som leder oss ner för trapporna till en väntande golfbil som kör oss bort till gate G22.
Lufthansa flight LH521: Mexico City – München
Priority boarding är ett populärt klagoämne på forumet, där SAS ständigt får utstå kritik för sin dåliga hantering av priority boarding, och där Lufthansa lyfts fram som ett föredöme. På Mexico City genomförde Lufthansa den mest organiserade och effektiva priority boarding vi någonsin beskådat. I gaten fanns det fyra avrepade fållor för respektive kabinklass, samt en fålla för barnfamiljer och äldre. Vår assistent leder oss till förstaklass fållan där vi möts upp av de övriga förstaklass resenärerna. Vi lämnar över boardingkorten till vår assistent som river bort huvuddelen med avgångsformuläret fasthäftat, och lämnar över stubben. Inga utrop gjordes i gaten, och när det väl var dags för ombordstigning så fick förstaklass passagerare gå ombord långt före övriga passagerare.
Vid dörren hälsas vi välkomna av samma besättning som på utresan, och efter den berömda vänstersvängen är vi åter tillbaka i förstaklass kabinen där vi får ett kärt återseende av Paul och Thomas.
Ah, skönt att vara tillbaka…
På dagens flygning till München gick förstaklass kabinen halvfull. Jag och @bnr på 1K och 2K, samt ett schweiziskt par på 1A och 1D, som @bnr passade på att konversera med. Medan vi gjorde oss hemstadda i kabinen serverades Champagne och macadamianötter, följt av RIMOWA amenity kits.
RIMOWA Amenity kit och Laurent Perrier Grand Siècle.
Avgång sker enligt tidtabell, men det dröjer en stund innan vi får tillåtelse att taxa ut mot banan då det råder köbildning på taxibanorna. Under tiden passar jag på att dricka upp Champagneglaset och utforska underhållningsutbudet.
I väntan på takeoff.
Efter cirka tjugo minuters köande är det äntligen får tur att lyfta. Väl uppe i luften passar @bnr på att underrätta Paul och Thomas om den bristfälliga markservicen, samt om avsaknaden av ankomstformulär. Det visade sig att det hade skett en miss från besättningens sida, och de var mycket ledsna för vad som hade inträffat. Som plåster på såren fick @bnr några småflaskor Tequila att ta hem, samt ett extra RIMOWA Amenity kit.
Då avgångstiden för dagens flygning var schemalagd till strax före lunchtid, eller middagstid i Europa så såg vi det som högst lämpligt att få lunchen serverad cirka en timme in i flygningen. Likt utresan så var mittenstolarna på rad två lediga, och vi tackade båda ja till Thomas erbjudande om att duka upp våra lunchbord där.
Dags för lunch.
Servicen inleds med ytterligare ett glas Champagne, samt en Amuse Bouche bestående av torkade aprikoser fyllda med blåmögelost och balsamico dressing.
Amuse Bouche.
Kombinationen av söta aprikoser och kraftig blåmögelost föll mig väl i smaken, och tillsammans med Champagnen var detta en utmärkt munsbit att påbörja måltiden. Med glastallrikarna bortplockade så rullas Caviarvagnen fram. Det visade sig att det Schweiziska paret inte var så förtjusta i Caviar, vilket till vår stora glädje resulterade i två väldigt generösa portioner av det svarta guldet.
Väldigt generös portion Caviar i Lufthansa First Class.
Thomas insisterade i att föreviga ögonblicket ombord.
Caviaren smakade makalöst gott som vanligt, och vodkan skippades tillförmån för Champagne. I ärlighetens namn är jag inte så förtjust i gräddfil och ägg till Caviaren, då jag upplever att den tar död på smaken hos fiskäggen. Löken och brödet passar däremot utmärkt för att förhöja smaken hos de ädla äggen, men detta är ju som sagt en smaksak.
Näst på tur stod förrätterna som idag bestod av sallad med tigerräkor, mozzarellaost med tomat, pesto och olivolja, samt rostbiff. Med undantag för de något sega tigerräkorna så smakade förrätterna utmärkt, men tyvärr måste jag säga att Turkish Airlines förrättsvagn i Business Class slår Lufthansas med hästlängder.
Förrätterna.
Både @bnr och jag tackade nej till erbjudandet om sallad och soppa då vi inte ville riskera att bli för mätta. Vi gick istället direkt på varmrätten där fyra val fanns tillgängliga, och trots faktumet att @bnr är en hängiven köttälskare så valde han fisken. Jag däremot valde oxfilén med pico de gallo sås, poblano och schalottenlök.
@bnr’s havsabborre som han var nöjd med.
Min oxfilé.
Som väntat var oxfilén genomstekt och något seg. Detta berodde i huvudsak inte på den tuffa miljön i kabinen, utan snarare för faktumet att kött i Latinamerika lagas genomstekt. Köttet i sig var någorlunda smakrikt och passade utmärkt med såsen, men överlag var denna varmrätt ingen större höjdare då de gärna hade kunnat servera köttbiten med potatis istället för ris.
Med tallrikarna bortplockade rullades dessertvagnen fram, och då vi inte var helt proppmätta så valde vi båda att prova ostbrickan och desserten. Ostarna var betydligt tråkigare än från München då ostbrickan bestod av brie, edamer, Cheddarost och chèvre. Till ostarna drack @bnr portvin, medan jag valde samma goda dessertvin som fanns på utresan.
Medioker ostbricka.
Desserterna som erbjöds på denna flygning var en Limepaj med maräng eller en rispudding med mango. Då både jag och @bnr är förtjusta i mango sticky rice så föll valet på rispuddingen som visade sig vara gudomligt god. Mangon var mogen till perfektion och riset var lagom sött, med en något underkokt konsistens.
Rispudding med passionsfrukt och mango.
Måltiden rundas av med kaffe, the och praliner.
Pepparmintste åt @bnr.
Praliner.
Mätta och belåtna efter lunchen förflyttar vi oss tillbaka till våra respektive säten för lite filmtittande och avslappning. Jag försätter min stol i en bekväm loungeposition innan jag börjar utforska filmutbudet. Mina val av filmer på denna flygning föll på The Intern med Robert De Niro och Leonardo DiCaprios Oscarsvinnande The Revenant. Den sistnämnda föll mig tyvärr inte i smaken, då filmer som utspelar sig i skogen och involverar hästar går fetbort i min värld. Tre värdefulla timmar av flygningen slösades bort åt den filmen, som kunde ha ägnats åt en bättre film.
Filmmys.
Halvvägs genom filmen bestämmer sig jag och @bnr för att ta en tur genom flygmaskinen då vi var nyfikna på att provsitta Lufthansas ”nya” Business Class. Stolarna i sig var aningen trånga för att sova i, men mycket bekväma i loungepositionen.
Väl tillbaka i Förstaklass kabinen började solen gå ner, vilket sågs som ett bra tillfälle att få stolen omvandlad till en säng. Trots faktumet att vi bara hade spenderat två dagar i Mexico City så gjorde vi misstaget att anpassa oss till den lokala tiden, vilket i sin tur gjorde det svårt för oss att sova. Det slutar med att jag ligger i sängen och kollar på film, innan det så småningom blev dags för frukost.
Frukosten inleds med en god frukttallrik.
Följt av nylagad äggröra. @bnr valde bacon, medan jag valde rökt lax.
@bnr sköljde ner sin äggröra med en Cappuccino, medan jag valde bryggkaffe.
I samband med denna fantastiska flygning börjar närma sig sitt slut så passar vi på att tacka Paul och Thomas för deras utmärkta service under helgens flygningar, och de var mer än glada att ställa upp på ett gruppfoto.
Thomas, @bnr, Jonas och Paul.
En nöjd @Jonas C efter två fantastiska flygningar i Lufthansa First Class.
Vid ankomst i München ges förstaklass passagerare prioriterad avstigning från flygplanet, där Business Class passagerarna hölls kvar i flygplanet en liten stund för att ge oss tillräckligt med tid för att nå passkontrollen utan köer. I dörren hälsar vi adjö till Paul, Thomas och Pursern. Vi tackar dem för deras utmärkta jobb under helgen, innan vi lämnar flygplanet.
Hemresan till Arlanda via Frankfurt förblev hyfsat händelselös. Då flygplanet parkerade vid den gamla terminalen i München så valde vi att besöka den gamla First Class Lounge, som i ärlighetens nämn kändes väldigt trång och nedgången. Jag sov igenom hela vårt fem timmar långa besök i ett av dagrummen, innan det var dags att flyga vidare till Frankfurt. I Frankfurt hämtar jag upp min jacka i ankomsthallen, innan vi går över gatan till First Class Terminal.
I terminalen passar jag på att ta en dusch, innan vi intar ett bord i restaurangen för lite lunch. Denna gång beställde vi båda oxfilén som var väldigt mör och god. Måltiden rundades av med lite sorbet, och en kopp kaffe. Resterande del av eftermiddagen spenderades i de sköna fåtöljerna med lite Champagne för dagens sista flygning upp till Arlanda.
Oxfilé till lunch i First Class Terminal.
Transfern till planet skedde i en Mercedes S-Class, och väl ute på plattan erbjöd chauffören att ta en sista bild som en avslutning på detta äventyr.
Det råder ingen tvekan om vem som är Kung i Frankfurt.
Flygningen upp till Arlanda kan bäst beskrivas som ett antiklimax, en påminnelse att man åter igen var tillbaka i den verkliga världen. Flygningen i sig var väldigt händelselös, men bjöd på vackra utsikter över Stockholms skärgård vid ankomst, och givetvis serverades en god charktallrik ombord.
Lättare mellanmål i Lufthansa Business Class från Frankfurt till Stockholm.
På Arlanda säger jag adjö till @bnr som tar Arlanda Expressen hem, medan jag sätter mig på bussen hem till Västerås.
Slutsatser
Efter denna resa måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag har börjat se Lufthansa med helt andra ögon. Att få uppleva det bästa som flygbolaget har att erbjuda fick mig från att gå från Lufthansa skeptiker till att bli helt frälst. Som @agehall en gång sade ”Den enda likheten som finns mellan Business Class och First Class på Lufthansa är att de delar samma kapten och styrman”, ett citat som bäst beskriver situationen. Personligen betraktar jag Lufthansa First Class som ett helt annat flygbolag än det Lufthansa som finns representerat i övriga kabiner. Jag ser redan fram emot nästa resa i First Class som förhoppningsvis kommer att ske inom en snar framtid.
Tack för att ni läste.
Vänliga hälsningar
Jonas
Introduktion
Lufthansa och jag har en lång historia tillsammans. I min barndom var Lufthansa förstahandsvalet för mina resor till Casablanca där varje sommar och jul spenderades hos min kära släkt. Att flyga som unaccompanied minor var på den tiden inte en helt olik upplevelse mot att resa som förstaklasspassagerare idag. Som UM passagerare möttes jag alltid av en personlig assistent som eskorterade mig från incheckning till en privat säkerhetskontroll, förbi köer i passkontroll och gate, med en priority boarding som de flesta av oss idag bara kan drömma om. Ombord överlämnades jag till besättningen långt innan ordinarie ombordstigning påbörjats, vilket alltid gav tillräckligt med tid för cockpitbesök och gåvor från besättningen. Servicen ombord var alltid uppmärksam, och som 11-åring var man mycket nöjd när cola glaset ständigt fylldes på (ja, Coca Cola för ett barn är ju som Champagne för oss vuxna).
Transfern i Frankfurt var en smärtfri process. Vid gaten blev jag överlämnad till en ny assistent som körde mig raka vägen i golfbil till anslutande gate, eller till UM Loungen om bytestiden var längre.
UM Loungen kan bäst beskrivas som en barnvariant av FCT. Här fanns det TV-spel på alla tänkbara konsoller, flygplansstolar för lekbruk, och en bufféhörna med gummibjörnar, chips och läsk.
När tiden för avgång började närma sig blev jag upphämtad av min assistent, som tog mig ner för hissen och ut till en väntande bil eller minibuss för vidare färd ut till planet. Tillskillnad från dagens limousinetransfer, så skedde utkörning även till SAS flyg, där en MD-80 stod färdig för att ta mig på den sista färden upp mot Arlanda.
Det är med andra ord inte så konstigt att Lufthansa är mitt näst mest flugna flygbolag efter SAS sett till antalet flygningar, och hade jag haft ett Miles&More Jetfriendskonto då (poängen har inget utgångsdatum för medlemmar under 18) så hade jag förmodligen suttit på en respektabel mängd Miles&More poäng idag.
Lufthansa är idag fortfarande ett flygbolag som jag beundrar och respekterar då de utgör ett föredöme i hur man korrekt driver ett flygbolag, i en bransch som präglas av allt för många fel. Denna korrekthet och funktionalitet är givetvis något som sätter käppar i hjulet för oss poängsamlare då Lufthansa på senare år har bedrivit en häxjakt mot oss som vill maximera antalet poäng till en så låg kostnad som möjligt.
Denna häxjakt har som följd skapat polariseringar och motsättningar där flygbolagets egna lojalister sätts på en piedestal, och där icke-Senatorer ses ner på och föraktas som "snyltare" när vi dricker "deras" Champagne i Senator Lounge. Kanske är det bara en inbillning från min sida, men som ett resultat av det dåliga blod som ligger mellan Lufthansa och vissa av deras konkurrenter, så har jag på senare tid försökt undvika dem i största möjliga mån.
När man väl blickar tillbaka på det hela, så känns det sorgligt att vad som då började som en blomstrande kärleksrelation idag har brutits ner till ett bittert förakt, där chanserna till försoning blir allt blekare för varje år som går.
Drömmen om Lufthansa First Class
Trots att jag idag inte hyser några större ambitioner att normalisera min relation med Lufthansa, så har drömmen om att uppleva Lufthansa i First Class fortfarande levt kvar.
Redan som 11-åring ägnade jag dagar åt att bläddra igenom Lufthansas fotogalleri, med bilder på allt som hör flygbolaget till. Vad som mest fångade min uppmärksamhet var de stora blåvita fåtöljerna på 747:ans övre däck, där den ikoniska röda rosen och en blå sammetspyjamas låg utlagda på ett av stolsparen som bäddats till en säng.
Att flyga Första Klass med Lufthansa betraktades som lika ouppnåeligt och aspirationellt då, som det har gjort idag då jag varken besitter de ekonomiska resurserna eller poängmöjligheterna som krävs för att uppleva produkten. Att få uppleva den mytomspunna terminalen, limousinetransfern och Caviar serveringen är ett livsmål som fortfarande stått högt på min lista, och lyckan som uppstår när man får veta att det snart kommer bli verklighet är näst intill obeskrivlig.
Planerna för min första resa i Lufthansa First Class smeds i San Francisco när @bnr föreslog det som vår andra resa tillsammans. Han erbjöd att stå för poängen och AMEX-vouchern, medan jag stod för avgifterna. En mycket överkomlig kompromiss för oss båda.
Nästa steg i processen blev valet av destination, där en rad kriterier behövde uppnås. Flygtiden måste vara lång, avgången måste ske sent för att möjliggöra tid i terminalen, och destinationen måste vara i Nordamerika zonen. Slutligen måste destinationen erbjuda god tillgänglighet på bonusplatser då datumet ej var flexibelt. Efter en lång utvärderingsprocess med många diskussioner fram och tillbaka, monitorering av tillgänglighet i ExpertFlyer och spekulation av bränsletillägg så föll valet av destination på Mexico City.
Mexico City var en fullträff på alla kriterier. För det första så är det den längsta rutten i Nordamerika zonen på cirka 6000 miles, med en flygtid på 12 timmar. För det andra var avgångstiden sen, med avgång kl 22 från München eller kl 13 från Frankfurt. Slutligen för det tredje så var tillgängligheten på bonusplatser mycket god, där dessa släpptes på i princip varje flygning vid 14-dagars markeringen. Tillgängligheten kunde lätt förutspås efter antalet sålda stolar i First kabinen, där F8 innebar störst chans att hitta lediga stolar. Upp till 4 bonusplatser släpptes på varje flygning, så även med en halvfull kabin var det inga problem att hitta två platser.
Bokningen genomfördes på fjortondagarsstrecket innan hemresan, efter ett långt samtal till Tallinn, med mycket av vad @bnr kallar för "käbbel". Denna universalterm är mycket användbar för att beskriva alla typer av situationer där problematik uppstår. I detta fall låg problematiken i bränsletilläggen, där SAS får för sig att ta ut betydligt mer än vad Lufthansa själva tar ut för samma flyg om man bokat via dem.
Det visade sig att SAS kalkylerar bränsletilläggen segmentvis, snarare än från startpunkt till slutpunkt vilket Lufthansa gör. Med andra ord blir läggs ett separat bränsletillägg på för varje flygning, och desto fler flygningar i resplanen, desto högre blir summan av bränsletilläggen. Vi hade ursprungligen tänkt boka utresan via Frankfurt för att få möjligheten att testa First Class på Boeing 747-8, men på grund av en schemakonflikt hos @bnr’s jobb så blev vi tvungna att skjuta fram på utresan till en dag där det inte fanns tillgänglighet från Frankfurt. Vårt enda alternativ var att välja en annan destination eller boka nattflyget från München på utresan. Personligen är jag inte så förtjust i nattflyg när man vill maximera upplevelsen, men om alternativet var att inte åka alls så kändes det som en rimlig kompromiss.
Totalsumman av skatter och bränsletillägg för denna resa landade på 11644kr för två personer. Något dyrare än beräknat, men fortfarande ett kap för min del då jag betalade motsvarande summa för en rabatterad Business Class biljett.
Vi var i slutändan mycket nöjda med resplanen, då den passade utmärkt för resans syfte vilket var att maximera First Class upplevelsen hos Lufthansa. Resan ser ut som följande:
Visa antal miles, tid och stor karta på Great Circle Mapper
Fredag 29 April 2016
Att få en full natts sömn inför en stor resa som denna är en bedrift som jag ännu inte lyckats bemästra. Jag vaknade upp klockan fyra på fredagsmorgonen, utan hjälp av väckarklockan som var ställd till en kvart senare. Med väskan packad redan kvällen innan, tar jag en snabbdusch följt av en halvtimmes promenad till Västerås Centralstation. Valet av transportmedel föll åter igen på Swebus, som tog mig till Arlanda bekvämt och i tid. Ankomst till Arlanda skedde strax efter halv åtta på morgonen, och det dröjde en liten stund innan @bnr dök upp i en Mercedes S-Class, då det hade uppstått trafikstörningar på Arlanda Express.
@bnr ankommer till Arlanda i stil.
Under tiden ställer jag mig i kö för incheckning bakom förstaklassdisken, som för en gångs skull tjänar sitt riktiga syfte. @bnr dyker så småningom upp, och vi checkas snabbt in av den vänliga SAS agenten. Boardingkorten skrivs ut på SAS-papper, och levereras i snygga röd-silvriga Lufthansa First Class biljettfodral. Säkerhetskontrollen var en smärtfri process, och vi infann oss snart i SAS Gold Lounge med varsitt glas juice och Espresso i hand. Mitt val av frukost föll på en skål med müsli, medan @bnr höll sig till vätskeföda då han hellre ville spara på aptiten. Vi spenderar drygt en timme i loungen, innan det var dags att röra sig mot gaten för dagens första flygning till Köpenhamn.
Vi parkerar oss på de två läderstolarna mot fönstret, där vi blev sittande närmare en timme.
Dagens frukost i loungen.
Scandinavian Airlines Flight SK403: Arlanda – Köpenhamn
Dagens första flygning var en högst ordinär ”bussresa” ner till Köpenhamn. Flygningen var ursprungligen schemalagd som en Airbus A319, som sedan ändrades till en A321, för att slutligen bli en A320. Detta resulterade i ett överbokat flyg, med alla sittplatser tagna. Boardingprocessen var en röra som vanligt, där personalen totalt struntade i att efterleva den utlovade prioriterade ombordstigningen. Vi infinner oss snart på våra bokade platser 1A och 1C, när en mittensätesryttare dyker upp i sista sekund. Snäll som jag är erbjuder jag honom fönsterplatsen, och hoppar in i mittensätet, vilket uppskattades. Avgång sker ett par minuter efter tidtabell, och en kort stund senare befinner vi oss i luften.
SAS definition av en morgonflygning är lite av en gråzon, då deadlinen för frukostservering är satt till kl 09.00 Vårt flyg avgick kl 09.10, vilket innebar att frukost vanligtvis inte serveras, men om man har tur så kan man få en frukostlåda från inkommande flyg. Då jag redan ätit müsli i loungen, så fick brödkomponenten i min frukost utgöras av en polarklämma med Västerbottensost och en kopp kaffe. Klämman smakade utmärkt och utgjorde ett lämpligt tilltugg för en flygning av denna längd. Jag avstod från att be om en till klämma, så jag ville spara aptiten för vad som komma skall.
Sen frukost i SAS PLUS: Polarklämma och vatten för @bnr, kaffe och juice för mig.
Efter landning i Köpenhamn satte vi rak fart mot loungen, där vi av ren slump träffade på @bossefin. Han kände nämligen igen min väska på en av bilderna som postats upp i liverapporten, och vi hade en trevlig pratstund innan det var dags för honom att röra sig vidare mot Berlin. Vi spenderade en dryg timme i loungen innan det var dags att röra sig mot gate B2 för dagens nästa flight till Frankfurt.
Lufthansa flight LH827: Köpenhamn – Frankfurt
Dagens flygning till Frankfurt visar sig bli ett par minuter försenad på grund av ett sent inkommande flyg. Boardingen börjar så småningom, och trots faktumet att SAS sköter Lufthansas ground handling på Kastrup så fungerade priority boarding någorlunda bra för oss. Våra röda First Class biljettfodral visade sig vara av stor nytta då gate agenten diskret vinkade fram oss till gaten för att gå ombord först. På väg ner till jetbryggan noterar vi att flygplanet har ändrats från en tråkig A320 till en Boeing 737-300, som det endast finns åtta kvar av i Lufthansas flotta. Trots flygplanets ålder på 25 år så var kabinen i förvånansvärt gott skick, och flygplanet kändes betydligt fräschare än SAS nyare 737or.
Vi lämnar gaten cirka tio minuter efter ordinarie tidtabell, och väl uppe i luften serveras en lättare lunch bestående av laxtartar, rökt lammfilé, potatissallad och hummus. Bortsett från den minimala portionsstorleken så smakade maten överlag bra. Servicen ombord på denna flygning upplevdes som något stressad och opersonlig.
Lättare lunch i Lufthansa Business Class.
Ankomst i Frankfurt skedde trots den korta förseningen enligt tidtabell, och till min och @bnr’s stora glädje parkerade flygplanet vid en apron position. Detta innebar givetvis limousinetransfer till terminalen, och som väntat stod en Mercedes S-Class parkerad vid trappan. Detta resulterade i en del blickar och kommentarer från medpassagerarna, och efter ett par obligatoriska bilder hoppar vi in i bilen för den korta resan till terminalen.
Limousinetransfer på Frankfurts flygplats.
Förstaklassupplevelsen med Lufthansa kunde inte ha fått en bättre start, och efter att ha blivit avsläppta vid ankomsthallen i A-piren, så sätter vi genast fart mot den mytomspunna terminalen.
Lufthansa First Class Terminal Frankfurt
First Class Terminal exteriör.
Limousinetransfern kunde bäst beskrivas som ett förspel på vad som komma skall, ett smakprov på vad det goda livet i första klass har att erbjuda. Vi går med ivriga steg ut i den verkliga världen, tvärs över en parkeringsplats, förbi taxichaufförernas rastplats, innan vi slutligen korsar gatan. Vi äntrar terminalen genom ”bakdörren” där vi möts av en obemannad foajé och en hiss som tar oss upp till huvudreceptionen. Det dröjer inte länge innan vi hälsas välkomna av vår personlige assistent som snabbt omhändertar våra boardingkort och leder oss genom den privata säkerhetskontrollen. @bnr påpekar att detta är den mest avslappnade säkerhetskontroll jag någonsin kommer att få uppleva, vilket visade sig vara inget annat än sant då processen sköttes effektivt och avslappnat.
”Bakdörren”.
Väl inne i terminalen slås jag över lugnet, atmosfären och intimiteten. Terminalen i sig är betydligt mindre än de flesta Business Class lounger, vilket må komma som en överraskning för de flesta. Då besökarantalet är relativt lågt jämfört med vanliga Business och Guldkortslounger så spelade storleken ingen större betydelse. Det fanns alltid tillräckligt med sittplatser, och varje besökare kunde sträcka ut sig vid varsin soffgrupp, eller inta en av de många rymligt utplacerade vilstolarna vid fönstret.
Då klockan vid det här laget hunnit passera lunchtid, så beger vi oss direkt till restaurangdelen för lite efterlängtad lunch. Magarna kurrade ordentligt då @bnr insisterade i att undvika kolhydrater för spara på aptiten. Restaurangdelen bjuder på ett omfattande utbud av varma och kalla maträtter. I buffén finns ett stort urval av förrätter, sallader, varmrätter, antipasti och efterrätter. I tillägg till buffén finns även en á la carte meny med ett tiotal rätter tillgängliga för beställning. Utöver ordinarie menyn erbjuds även en säsongsbaserad meny i Lufthansa First Class Lounger, där sparris var säsongens stjärna på menyn.
Ett generöst urval av varmrätter på buffén.
Förrätter.
Efterrätter.
Diverse antipasti.
Och givetvis skinkan, för den som tycker om mumifierad gris.
Som rutinerad FCT besökare bestämmer sig @bnr för att prova sparrisen, medan jag som relativ nykomling beställer den obligatoriska kalvschnitzeln. Han lyckas även trycka i sig en schnitzel efter sparrisen, vilket är ett konststycke i sig.
Lunchen inleds med lite småplock från buffén.
@bnr’s sparris med hollandaisesås, skinka och potatis.
Schnitzeln.
Schnitzeln var utan tvekan den godaste schnitzel jag någonsin smakat. Köttet var mört, smakrikt och väldigt tunt. Tunnheten spelar en stor betydelse för smakupplevelsen då en tunnare köttbit medför ett större ytområde för smaklökarna att täcka. Tillskillnad från @bnr avstod jag från att beställa en till varmrätt, då jag ville spara på aptiten till senare under dagen. Istället plockade jag ihop lite lax och parmesanost från buffén som gick utmärkt med Champagnen, medan jag väntade på efterrätten.
Lunchen rundades av med sorbettallriken som var makalöst god. @bnr skippade efterrätt.
Efter lunchen återstod det cirka tre timmar kvar innan det var dags för boarding. Större delen av denna tid ägnades åt att prova de olika Champagnesorterna, medan @bnr inmundigade ett glas Plantation Rum och Johnnie Walker Blue från den omfattande Whiskeybaren.
Den berömda Whiseybaren i FCT.
Jag är i normala fall inget större fan av brun alkohol, eller starksprit i allmänhet, men efter att ha hört mycket gott om Ron Zacapa, så bestämde jag mig för att prova ett glass. Tyvärr smakade även denna rom (i likhet med Whiskey och Konjak) som bränd skit, och den hann knappt nudda tungan innan glaset skickades tillbaka.
Då tröttheten började göra sig påmind, samt faktumet att vi hade en lång natt framför oss, så bestämde jag mig efter lite övertalan från @bnr för att att ta ett bad. Jag är i normala fall inget större fan av bad, då man allt för ofta känner sig slö och hängig efteråt, men då det inte är varje dag man besöker First Class Terminal så valde jag att göra ett undantag från regeln.
Badrummet i First Class Terminal.
Badet visade sig vara väldigt skönt och avslappnande till den utsträckning att jag knappt kunde ta mig ur badkaret. Efter en kall dusch vaknade jag åter igen till liv, och återförenades med @bnr i lagom tid för boarding till München.
Lufthansa flight LH116: Frankfurt – München
Då vi tidigare under eftermiddagen hade efterfrågat en sen ombordstigning, så hämtades vi upp av vår personlige assistent en kvart innan ordinarie avgångstid. I normala fall hade jag varit väldigt orolig för att missa flyget, men i detta fall kunde vi i godan ro gå ner mot den väntande Porschen som körde oss ut mot flygplanet.
Valet av bil föll idag på Porsche Cayenne.
Inte lika lyxig som Mercan, men bekvämt nog för den korta bilfärden till gate A16
Vid gate noterar vi till vår stora överraskning att kvällens flygning till München flygs av Lufthansas nya Airbus A320neo.
D-AINB, Lufthansas andra A320neo i flottan.
Massiva motorer på detta flygplan.
Tillskillnad från långdistansflygningar så skedde ingen eskort till flygplansdörren, och vi klev ombord flygplanet med övriga passagerare då boardingprocessen endast hunnit halvvägs. Väl ombord infinner vi oss på våra sittplatser 4A och C. Föga förvånande visade sig dagens flygning vara smockfull i alla klasser, och som anslutande passagerare i First Class gavs ingen extra recognition.
Bortsett från de massiva motorerna och den kraftfulla accelerationen vid start så upplevde vi inga större skillnader mellan A320neo och de nyare A320-Sharklets. Kabinen var i stort sett identisk med övriga A320 i Lufthansas flotta, och NEK stolarna var fräscha och hyfsat bekväma för en kort flygning som denna.
Trots en flygtid på strax över trettio minuter lyckas Lufthansa servera en lättare måltid ombord på denna fullsatta flygning vilket är ett konststycke i sig. Dagens måltid bestod av en räkcocktail, en brochette med kyckling, skinka med färskost, samt jordgubbspannacotta.
Lättare måltid ombord på Lufthansa flight LH116 från Frankfurt till München.
Bortsett från den välsmakande måltiden så var detta en händelselös flight. Ankomst till München skedde enligt tidtabell, och till viss besvikelse parkerade flygplanet vid den gamla G/H-Terminalen.
Lufthansa First Class Lounge München Terminal 2-K/L
Utan att låta någon tid gå tillspillo beger vi oss ner för rulltrappan till tåget som tar oss ut till den nyöppnade satellitterminalen på Münchens flygplats.
Förväntansfull @Jonas C påväg till den nya terminalen.
Tillskillnad från en viss @Senator som fick åka minibuss till nya terminalen, så var vi tvungna att ta tåget som alla andra. Förstaklasspassagerare har nämligen ingen rätt till limousine service mellan terminalerna vilket i detta fall inte medförde några större problem då transferprocessen var snabb, avslappnad och effektiv.
Tillskillnad från övriga First Class Lounger i systemet, så bestämde sig Lufthansa för att göra denna lounge mer undangömd. Någon flådig entré är det inte frågan om här, då ingången är tämligen svår att hitta såvida man inte följer skyltarna ordentligt.
Skyltning till loungen.
Skyltarna leder en till en diskret korridor med en hiss i bortre änden, och efter att ha åkt upp för hissen kan man nästan tro att man hamnat fel, då loungen slutligen nås genom en omärkt glasdörr. Huruvida Lufthansa avsiktligen gjort loungen undangömd för att hålla undan obehöriga låter jag dock vara osagt.
Hissen.
Vid receptionen hälsas vi välkomna av personalen, som efter en snabb inspektion av boardingkortet omhändertar våra pass. Loungen har likt övriga förstaklass lounger en egen passkontroll, där passet återlämnas i lagom tid för boarding. Personalen var märkbart stolta över den nya loungen och insisterade i att ge oss en rundtur av faciliteterna, ett erbjudande som vi med glädje accepterade.
Gott om bekväma sittgrupper utspridda i loungen.
Vilstolarna vid fönstret är identiska med de som finns i Frankfurt, med undantag för att dessa faktiskt bjuder på utsikt.
Unikt för denna lounge är uteterassen, något som uppskattas av besökarna under årets varmare årstider.
Restaurangdelen är även denna mycket lik övriga förstaklass lounger.
Whiskeybaren var dock inte lika omfattande som i Frankfurt.
…Och i cigarrloungen måste du ta med dig egna cigarrer.
Buffén var betydligt mer omfattande än den som fanns i Frankfurt.
På det stora hela var vi mycket imponerade av den nya loungen, och personligen känner jag mig ganska kluven kring huruvida den är bättre än Terminalen i Frankfurt. Den nya loungen i München är betydligt större än Terminalen, den erbjuder mer dagsljus och bättre utsikt, samt en lyxkänsla som jag inte riktigt upplevde i Terminalen. Servicen från personalen höll en mer avslappnad och informell karaktär, vilket på många sätt reflekterar den mer avslappnade mentaliteten hos München-bor. Rundturen av loungen avslutades med en Champagneprovning i baren, där värdinnan insisterade i att sätta våra smaklökar på test i en blindprovning.
De tre Champagnesorter som serveras i denna lounge är Duval Leroy Fleur de Champagne Brut, Pommery Cuvée Louise 2002 och Veuve Devaux Rosé.
Champagneprovning i First Class Lounge München.
Då jag sedan tidigare är väl bekant med Duval Leroy, som även råkar vara min favoritchampagne så var detta en tämligen lätt blindprovning. Enligt värdinnan och många andra som jag talat med så är Duval Leroy den stora favoriten bland de tre Champagnesorterna då många föredrog dess fruktiga smak över den mer brödiga Pommeryn.
Med cirka två timmar kvar innan boarding bestämmer sig @bnr för att hoppa in i duschen, medan jag förflyttar mig till en av soffgrupperna för lite mer Champagne. En nyduschad @bnr gör mig så småningom sällskap, och det dröjer inte länge innan en av värdinnorna övertalar oss till lite mer dryck av alkoholkaraktär. Jag tackade vänligt nej till påfyllning av Champagneglaset och höll mig till isvatten under resten av kvällen, medan @bnr föll för lockelsen av en whiskeyprovning. Värdinnan som jag misstänker var av skotskt påbrå väljer ut tre av loungens bästa whiskeysorter för @bnr att smaka.
Whiskeyprovning.
Som aspirerandre whiskeyfantast ödslar @bnr stor tid åt att surrpla och skvalpa runt whiskyn, innan en slutgiltig dom ges till den ivrigt väntande värdinnan. Erbjudande om whiskey tackas vänligt men bestämt nej till, efter att jag klargjort mina åsikter om brun alkohol. @bnr skakar på huvudet, suckar och mumlar något om mina osofistikerade smaklökar till värdinnan, som nickar förståeligt.
Tiden flyger när man har det kul, och med en halvtimme kvar till avgång säger vi adjö till den trevliga personalen, plockar upp våra pass och beger oss ner för trappen till gate L13 för ombordstigning.
Lufthansa flight LH520: München – Mexico City
Den fantastiska markupplevelsen på Münchens flygplats faller kort på boardingen då Lufthansa inte erbjuder någon eskort till flygplanet. Som förstaklasspassagerare tvingas man gå ombord tillsammans med övriga passagerare, vilket inte är speciellt avslappnande då man tvingas tränga sig förbi 300 övriga passagerare på en fullsatt Airbus A340-600. På denna flygning fungerade ombordstigningen smärtfritt, och med våra röda biljettfodral synliga vinkas vi snabbt fram till podiet av värdinnan. Ett starkt irritationsmoment med ombordstigningen från München är att Business Class passagerare tillåts gå ombord från dörr 1L vilket skapar en hel del fottrafik genom Förstaklass kabinen.
Lufthansa bör överväga att ändra skyltningen i jetbryggan så att Business Class passagerare går ombord genom dörr 2L.
Väl ombord hälsas vi välkomna av den trevliga besättningen, som efter en snabb inspektion av boardingkorten visar oss vägen till våra sittplatser 1A och 2A.
Förstaklass kabinen på Lufthansas Airbus A340-600.
@bnr’s Seat 1A.
…Och jag på Seat 2A.
Fösta intrycken av Lufthansas Förstaklass kabin var helt klart positiva. Avsaknaden av hatthyllor på mittenraden skapar en näst intill oöverträffad rymlighetskänsla. Kabinen är inredd i jordnära färger, med högkvalitativa material så som mocka på väggarna, ullmattor på golvet, paneler av körsbärsträd, samt stolsytor klädda i samma nappaläder som man hittar på tillvalslistan för en dyrare Mercedes. Stolarna var mycket bekväma och erbjöd betydligt fler inställningsmöjligheter än vad man är van att hitta på de flesta Business Class stolar.
Likt en stolt förälder på ett studentfirande insisterade @bnr i att fotografera hela kabinen, vilket föga förvånande drog till sig en del blickar från de passerande Business Class resenärerna. På något vänster lyckas han även försvinna in i cockpit en stund, dock utan kameran då kaptenen tillämpade en strikt no-photo policy där framme. Under tiden serveras ett glas Champagne och en skål macadamianötter.
Flygningen inleds med ett glas Laurent Perrier Grand Siècle och en skål macadamianötter.
Två glada dårar i Lufthansa First Class.
Två medelålders herrar vid namnet Paul och Thomas ansvarade för servicen i First Class på denna flygning, bägge herrar veteraner på Lufthansa med drygt tjugo års erfarenhet vardera. Tillskillnad från mina tidigare Lufthansa flygningar där servicen har varit formell och korrekt, så var servicen i Förstaklass betydligt mer avslappnad. Tilltal vid namn skedde ytterst ytterst sällan, vilket jag som skandinav faktiskt uppskattade. Servicen i Förstaklass tenderar ofta att vara av en helt annan karaktär en den man får i Business Class, där man som Förstaklassresenär sällan blir tillsagd vad man får och inte får göra. @bnr kunde exempelvis vandra runt obehindrat i kabinen strax efter pushback, och en annan passagerare passade till och med på att ta ett snabbt toalettbesök påväg ut mot startbanan utan någon som helst tillsägelse från besättningen. Strikta kontroller av säkerhetsbälten och stolsryggar skedde aldrig, utan det existerade istället en ömsesidig tillit mellan besättning och resenär där alla säkerhetskriterier förväntades vara uppfyllda. Kort och gott kan servicen sammanfattas som att man som förstaklassresenär mer eller mindre ”äger” flygplanet, där besättningen gör sitt yttersta för att tillgodose ens förfrågningar.
På kvällens flygning var fem av åtta stolar upptagna i Förstaklasskabinen. Jag och @bnr på 1A och 2A, ett ryskt par på 1D och 1G, samt en Mexikansk herre som vi misstänkte var HON Circle på 2K. Avgång sker enligt tidtabell, och väl uppe i luften dröjer det inte länge innan servicen påbörjas.
Det är en lång väg kvar till Mexico City.
@bnr som är ett språkgeni bestämde sig för att praktisera skoltyskan på besättningen, vilket slutade i att nästan all interaktion skedde på tyska. Som många andra tidigare har poängterat så håller servicen hos Lufthansa en helt annan karaktär om den sker på tyska, vilket bevisligen var sant i detta fall. Med hänvisning till den sena avgångstiden så var besättningen snabba med att påbörja middagsserveringen, och då mittenstolarna 2D och 2G var lediga, så erbjöd Thomas att duka upp våra middagsbord där.
Bordsuppsättning i Lufthansa First Class, samt den makalöst goda olivoljan som vi valde istället för smör.
Middagen påbörjades med en amuse boche bestående av varmrökt lax med dill, päron och vattenmelonssalsa. Till detta dracks get givetvis ett glas väl kyld Champagne.
Amuse bouche.
Munsbiten visade sig vara god, om än en något udda smakkombination då jag upplevde att päron inte riktigt kompletterade lax speciellt väl. Med glastallrikarna undandukade så var det äntligen dags för det riktiga spektaklet nämligen Caviarservicen, något som vi båda längtat länge till.
Generösa portioner Caviar i Lufthansa First Class. Som vanligt serverades den med tärnad lök, malet ägg, rostat bröd och gräddfil.
För de som ännu inte haft haft privilegiet att smaka på äkta Caviar än, så kan smaken bäst beskrivas som lätt salt, len och fet, med en svag eftersmak av fisk. Denna ädla delikatess föll mig väl i smaken, och jag hade inte tackat nej till en ytterligare portion. Näst på tur stod trion av förrätter.
Förrätter bestående av pilgrimsmussla, vit sparris och oxfilé.
Förrätterna beskrevs på menyn som ”Miso flavoured Scallop with pine nuts, carrot and ponzu”, ”Marinated tenderloin of beef with horn of plenty mushrooms and Topinambur” och ”Asparagus salad with egg white cream and Camelina vinaigrette”. En något eufemistisk och omfattande beskrivning för tre relativt simpla rätter. Jag började med pilgrimsmusslan som var väldigt mjuk i konsistensen och smakrik. Den söta morotspurén kompletterade sältan hos pilgrimsmusslan väl. Näst på tur var den vita sparrisen, som tyvärr inte höll samma klass som den vi åt (jag smakade) i FCT. Sista rätten var oxfilén som vi båda tyckte smakade väldigt japanskt, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför. Köttet var dessvärre aningen segt och för magert för att falla mig i smaken, men å andra sidan är oxfilén sällan känd för sin marmorering.
Vi båda skippade erbjudandet om sallad och soppa för att istället gå direkt på varmrätten. @bnr som är en stor köttfantast valde kalvfilén med benmärgssås, kronärtskocka och potatis, medan jag valde fiskalternativet som idag var en Bouillabaisse.
@bnr’s kalvfilé som serverades medium.
Mitt val av varmrätt föll på Bouillabaisse av marulk med musslor och aioli.
Något udda för denna Bouillabaisse var faktumet att den inte var en riktig soppa, utan snarare en halv-”soppig" varmrätt där soppbasen reducerats ner till en tjock sås. Marulken var generöst tilltagen till storleken, och på toppen av det hela låg en bit crostini med aioli. Rätten smakade helt utmärkt. @bnr var även han mycket nöjd med sin kalvfilé. Valet av dryck till fisken föll på det Sydafrikanska vita vinet som visade sig vara makalöst gott och lättdrucket. Så gott att en flaska med lätthet kan slinka ner likt ett glas vatten.
Efter varmrätten rullades dessertvagnen fram. Jag valde osttallriken, medan @bnr tog desserten som såg riktigt, riktigt god ut. Till dessa serverades ett glas dessertvin från Österrike som var himmelskt gott.
@bnr’s dessert som var en kaffemousse med vaniljglass och hallon.
Det goda dessertvinet.
Middagsserveringen avslutas cirka tre timmar in i flygningen och all mat i kombination med tröttheten gjorde det näst intill omöjligt att hålla sig vaken. Thomas erbjöd att bädda i ordning våra sängar, vilket vi givetvis tackade ja till.
Läggdags i Lufthansa First Class.
Tillskillnad från i Business Class där man ofta får nöja sig med en filt och kudde från hatthyllan, så erbjuder Lufthansa en ordentlig turndown service i First Class, där stolen omvandlas till en riktig säng med bäddmadrass, täcke, kuddar och lakan. Sängen var otvivelaktigt den skönaste säng jag sovit i ombord på ett flygplan, och jag lyckades få sex timmars ostörd nattsömn.
Jag vaknar upp någonstans över den amerikanska mellanvästern av en kraftig turbulens som våldsamt skakar om hela flygplanet. Turbulensen bör inte komma som en överraskning då denna del av världen är hem till några av världens kraftigaste orkanvindar. Enligt Thomas så beror turbulensen i denna region till en stor del på klimatförändringarna som har skett under de senaste decennierna, och den väntas bara förvärras i takt med att planeten blir allt varmare.
Med cirka tre timmar kvar av flygningen beställer jag in en kopp kaffe för att vakna upp ordentligt innan det är dags att utforska underhållningssystemet. Lufthansa erbjuder ett generöst utbud av filmer, varav en handfull bioaktuella titlar. Mitt val av film denna morgon föll på The Big Short, en film som jag starkt rekommenderar.
Halvvägs genom filmen började magen kurra, och det var dags för frukost. Lufthansa erbjuder en omfattande frukostmeny i Förstaklass, där man kan välja mellan en lättare kontinental frukost eller en ordentlig äggfrukost. Som flitig äggätare valde jag givetvis äggen som stektes sunny side up, och serverades med rökt lax. Äggen stektes ombord och smakade förvånansvärt bra för att ha tillagats i ett flygplanskök. Laxen var däremot ingen större hit. Till frukosten dracks det svart bryggkaffe och apelsinjuice.
Frukost i Lufthansa First Class.
Med frukosten undandukad så var det dags att förbereda sig inför ankomst i Mexico. Jag passade på att byta om till sommarkläder på toaletten, borsta tänderna och fräscha upp mig inför ankomst. Flygplanet landade enligt tidtabell i Mexico City.
Två dagar i Mexico City
Ankomstupplevelsen i Mexico City var långt ifrån den bästa. Till att börja med så hade gaten endast en jetbrygga som dockades till dörr 2L och som ett resultat av detta hamnade vi bakom ett 50-tal Business Class resenärer. Lufthansa erbjuder som nämnt ankomstservice på många internationella destinationer i form av en personlig assistent som eskorterar förstaklasspassagerare genom passkontroll och tull. I jetbryggan möts vi upp av en representant från Lufthansa hållandes en skylt med våra namn, och vi förväntade oss en smidig eskort genom diplomatkön i passkontrollen. I själva verket var mannen endast där för att berätta att någon fasttrack ej fanns tillgänglig och att vi var tvungna att gå igenom ordinarie passkontroll. Både @bnr och jag var mycket frustrerade av detta då man i princip spelar på folks förväntningar och inte levererar den tjänst som utlovas. Ännu värre var faktumet att besättningen inte delade ut ankomstformulär ombord, och vi var tvungna att fylla i dessa i ett folkhav av 300 människor i kön till passkontrollen, där det dessutom rådde brist på pennor. Att stämplas in i landet tog mindre än en minut, men väl i ankomsthallen var vi tvungna att fylla i ett ytterligare tullformulär innan vi kunde släppas in i landet. Huruvida besättningen hade glömt att dela ut ankomst och tullformulär ombord, eller om de helt enkelt inte fanns tillgängliga förblev oklart, men vi var minst sagt besvikna över ankomstupplevelsen i Mexico City.
Veckan innan avresa hade @bnr bokat transfer från hotellet, men någon chaufför syntes inte till i ankomsthallen. Efter närmare en timmes väntan och flera samtal till hotellet så dyker chauffören slutligen upp i en Audi A6 och kör oss raka vägen till hotellet. Närområdet kring flygplatsen kan bäst beskrivas som ett ghetto, och det är ingen plats man vill befinna sig på klockan fem på morgonen.
Ankomst till hotellet Hilton Mexico City Reforma skedde strax innan klockan sex på morgonen, och som Hilton Honors Diamond blev vi uppgraderade till ett stort Executive Room på 26:e våningen. Tidig incheckning erbjöds mot en kostnad på $60, vilket kan ses som en en rimlig kompromiss då vi praktiskt taget fick oss en extra natts sömn. Då det inte var någon idé att utforska staden vid denna tid på dygnet så bestämmer vi oss för att ta en tupplur… Det slutar med att @bnr sover till tolv på förmiddagen, medan jag vaknade runt klockan tio.
Vårt Executive Room på Hilton Mexico City Reforma.
Fin utsikt från 26:e våningen.
Resterande delen av dagen ägnas åt sightseeing i staden, innan det var dags att ta en Uber till Quintonil. Restaurangen rankas i år som nummer 35 på San Pellegrinos lista över världens top 50 bästa restauranger. Avsmakningsmenyn kostade cirka 550kr vilket kan ses som prisvärt då en motsvarande middag i Stockholm hade kostat minst tre gånger så mycket. Jag låter bilderna tala för sig själva.
Restaurangens exteriör.
Mycket trevlig 11-rätters avsmakningsmeny.
Resterande tid av vår korta vistelse i Mexico City ägnades åt sightseeing, äta frukt på gatan, långa promenader och att slappa i solen med kalla drinkar.
Måndag 2 Maj 2016
Efter en kort men trevlig helg i den Mexikanska huvudstaden så var det dags för den långa resan hemåt. @bnr vaknade för ovanlighetens skull före mig, och bestämde sig dessutom för att skrämma livet ur mig när jag kom ut från duschen. För att inte riskera att missa flyget på grund av måndagstrafiken, så bestämmer vi oss för att lämna hotellet så tidigt som möjligt. Dagen börjades med en stadig frukost i Executive Lounge. Dagen innan fick vi reda på att Diamond i Executive Room ej har tillgång till den stora buffén i restaurangen vilket gjorde @bnr väldigt besviken.
Frukostutbudet i Executive Lounge. Något begränsat, men betydligt lugnare än i stora restaurangen.
Efter frukost plockar vi upp våra väskor från rummet, och går ner till receptionen för att checka ut och beställa en Uber till flygplatsen. Vi lämnar hotellet strax efter klockan sju på morgonen, och vi lyckas med näppe klara oss undan trafikstockningarna som staden har gjort sig ökänd för. Resan till flygplatsen gick förvånansvärt fort, och chauffören släpper av oss precis utanför incheckningsområdet där Lufthansa håller till.
Lufthansas markservice var betydligt bättre som avgående passagerare då vi efter incheckning blir tilldelade en personlig assistent som eskorterar oss genom säkerhetskontroll till loungen. Lufthansa använder American Airlines Admirals Club åt sina Förstaklassresenärer på Mexico City, och trots faktumet att United har en lounge på flygplatsen så används Admirals Club för att den ät betydligt lugnare vid denna tid på dygnet.
American Airlines Admirals Club Mexico City.
Loungen var som väntat väldigt tom på morgonen, och det fanns gott om lediga sittplatser att välja bland. För att vara en Amerikansk inrikeslounge (tjaa Mexico räknas på sätt och vis som inrikes enligt många Amerikanska flygbolag) så var utbudet av mat överraskande bra. Det fanns ett urval av smörgåsar och varma smårätter, samt en bemannad bar i loungen. Baren erbjöd ett generöst urval av starksprit, en kaffemaskin, vin och Champagne. Huruvida Champagnen var gratis för Lufthansa passagerare framgick inte, men då klockan fortfarande var tidigt på morgonen så avstod jag från att fråga.
Vi spenderar två och en halv timme i loungen innan det var dags för boarding. I loungen möts vi upp av vår personlige assistent som leder oss ner för trapporna till en väntande golfbil som kör oss bort till gate G22.
Lufthansa flight LH521: Mexico City – München
Priority boarding är ett populärt klagoämne på forumet, där SAS ständigt får utstå kritik för sin dåliga hantering av priority boarding, och där Lufthansa lyfts fram som ett föredöme. På Mexico City genomförde Lufthansa den mest organiserade och effektiva priority boarding vi någonsin beskådat. I gaten fanns det fyra avrepade fållor för respektive kabinklass, samt en fålla för barnfamiljer och äldre. Vår assistent leder oss till förstaklass fållan där vi möts upp av de övriga förstaklass resenärerna. Vi lämnar över boardingkorten till vår assistent som river bort huvuddelen med avgångsformuläret fasthäftat, och lämnar över stubben. Inga utrop gjordes i gaten, och när det väl var dags för ombordstigning så fick förstaklass passagerare gå ombord långt före övriga passagerare.
Vid dörren hälsas vi välkomna av samma besättning som på utresan, och efter den berömda vänstersvängen är vi åter tillbaka i förstaklass kabinen där vi får ett kärt återseende av Paul och Thomas.
Ah, skönt att vara tillbaka…
På dagens flygning till München gick förstaklass kabinen halvfull. Jag och @bnr på 1K och 2K, samt ett schweiziskt par på 1A och 1D, som @bnr passade på att konversera med. Medan vi gjorde oss hemstadda i kabinen serverades Champagne och macadamianötter, följt av RIMOWA amenity kits.
RIMOWA Amenity kit och Laurent Perrier Grand Siècle.
Avgång sker enligt tidtabell, men det dröjer en stund innan vi får tillåtelse att taxa ut mot banan då det råder köbildning på taxibanorna. Under tiden passar jag på att dricka upp Champagneglaset och utforska underhållningsutbudet.
I väntan på takeoff.
Efter cirka tjugo minuters köande är det äntligen får tur att lyfta. Väl uppe i luften passar @bnr på att underrätta Paul och Thomas om den bristfälliga markservicen, samt om avsaknaden av ankomstformulär. Det visade sig att det hade skett en miss från besättningens sida, och de var mycket ledsna för vad som hade inträffat. Som plåster på såren fick @bnr några småflaskor Tequila att ta hem, samt ett extra RIMOWA Amenity kit.
Då avgångstiden för dagens flygning var schemalagd till strax före lunchtid, eller middagstid i Europa så såg vi det som högst lämpligt att få lunchen serverad cirka en timme in i flygningen. Likt utresan så var mittenstolarna på rad två lediga, och vi tackade båda ja till Thomas erbjudande om att duka upp våra lunchbord där.
Dags för lunch.
Servicen inleds med ytterligare ett glas Champagne, samt en Amuse Bouche bestående av torkade aprikoser fyllda med blåmögelost och balsamico dressing.
Amuse Bouche.
Kombinationen av söta aprikoser och kraftig blåmögelost föll mig väl i smaken, och tillsammans med Champagnen var detta en utmärkt munsbit att påbörja måltiden. Med glastallrikarna bortplockade så rullas Caviarvagnen fram. Det visade sig att det Schweiziska paret inte var så förtjusta i Caviar, vilket till vår stora glädje resulterade i två väldigt generösa portioner av det svarta guldet.
Väldigt generös portion Caviar i Lufthansa First Class.
Thomas insisterade i att föreviga ögonblicket ombord.
Caviaren smakade makalöst gott som vanligt, och vodkan skippades tillförmån för Champagne. I ärlighetens namn är jag inte så förtjust i gräddfil och ägg till Caviaren, då jag upplever att den tar död på smaken hos fiskäggen. Löken och brödet passar däremot utmärkt för att förhöja smaken hos de ädla äggen, men detta är ju som sagt en smaksak.
Näst på tur stod förrätterna som idag bestod av sallad med tigerräkor, mozzarellaost med tomat, pesto och olivolja, samt rostbiff. Med undantag för de något sega tigerräkorna så smakade förrätterna utmärkt, men tyvärr måste jag säga att Turkish Airlines förrättsvagn i Business Class slår Lufthansas med hästlängder.
Förrätterna.
Både @bnr och jag tackade nej till erbjudandet om sallad och soppa då vi inte ville riskera att bli för mätta. Vi gick istället direkt på varmrätten där fyra val fanns tillgängliga, och trots faktumet att @bnr är en hängiven köttälskare så valde han fisken. Jag däremot valde oxfilén med pico de gallo sås, poblano och schalottenlök.
@bnr’s havsabborre som han var nöjd med.
Min oxfilé.
Som väntat var oxfilén genomstekt och något seg. Detta berodde i huvudsak inte på den tuffa miljön i kabinen, utan snarare för faktumet att kött i Latinamerika lagas genomstekt. Köttet i sig var någorlunda smakrikt och passade utmärkt med såsen, men överlag var denna varmrätt ingen större höjdare då de gärna hade kunnat servera köttbiten med potatis istället för ris.
Med tallrikarna bortplockade rullades dessertvagnen fram, och då vi inte var helt proppmätta så valde vi båda att prova ostbrickan och desserten. Ostarna var betydligt tråkigare än från München då ostbrickan bestod av brie, edamer, Cheddarost och chèvre. Till ostarna drack @bnr portvin, medan jag valde samma goda dessertvin som fanns på utresan.
Medioker ostbricka.
Desserterna som erbjöds på denna flygning var en Limepaj med maräng eller en rispudding med mango. Då både jag och @bnr är förtjusta i mango sticky rice så föll valet på rispuddingen som visade sig vara gudomligt god. Mangon var mogen till perfektion och riset var lagom sött, med en något underkokt konsistens.
Rispudding med passionsfrukt och mango.
Måltiden rundas av med kaffe, the och praliner.
Pepparmintste åt @bnr.
Praliner.
Mätta och belåtna efter lunchen förflyttar vi oss tillbaka till våra respektive säten för lite filmtittande och avslappning. Jag försätter min stol i en bekväm loungeposition innan jag börjar utforska filmutbudet. Mina val av filmer på denna flygning föll på The Intern med Robert De Niro och Leonardo DiCaprios Oscarsvinnande The Revenant. Den sistnämnda föll mig tyvärr inte i smaken, då filmer som utspelar sig i skogen och involverar hästar går fetbort i min värld. Tre värdefulla timmar av flygningen slösades bort åt den filmen, som kunde ha ägnats åt en bättre film.
Filmmys.
Halvvägs genom filmen bestämmer sig jag och @bnr för att ta en tur genom flygmaskinen då vi var nyfikna på att provsitta Lufthansas ”nya” Business Class. Stolarna i sig var aningen trånga för att sova i, men mycket bekväma i loungepositionen.
Väl tillbaka i Förstaklass kabinen började solen gå ner, vilket sågs som ett bra tillfälle att få stolen omvandlad till en säng. Trots faktumet att vi bara hade spenderat två dagar i Mexico City så gjorde vi misstaget att anpassa oss till den lokala tiden, vilket i sin tur gjorde det svårt för oss att sova. Det slutar med att jag ligger i sängen och kollar på film, innan det så småningom blev dags för frukost.
Frukosten inleds med en god frukttallrik.
Följt av nylagad äggröra. @bnr valde bacon, medan jag valde rökt lax.
@bnr sköljde ner sin äggröra med en Cappuccino, medan jag valde bryggkaffe.
I samband med denna fantastiska flygning börjar närma sig sitt slut så passar vi på att tacka Paul och Thomas för deras utmärkta service under helgens flygningar, och de var mer än glada att ställa upp på ett gruppfoto.
Thomas, @bnr, Jonas och Paul.
En nöjd @Jonas C efter två fantastiska flygningar i Lufthansa First Class.
Vid ankomst i München ges förstaklass passagerare prioriterad avstigning från flygplanet, där Business Class passagerarna hölls kvar i flygplanet en liten stund för att ge oss tillräckligt med tid för att nå passkontrollen utan köer. I dörren hälsar vi adjö till Paul, Thomas och Pursern. Vi tackar dem för deras utmärkta jobb under helgen, innan vi lämnar flygplanet.
Hemresan till Arlanda via Frankfurt förblev hyfsat händelselös. Då flygplanet parkerade vid den gamla terminalen i München så valde vi att besöka den gamla First Class Lounge, som i ärlighetens nämn kändes väldigt trång och nedgången. Jag sov igenom hela vårt fem timmar långa besök i ett av dagrummen, innan det var dags att flyga vidare till Frankfurt. I Frankfurt hämtar jag upp min jacka i ankomsthallen, innan vi går över gatan till First Class Terminal.
I terminalen passar jag på att ta en dusch, innan vi intar ett bord i restaurangen för lite lunch. Denna gång beställde vi båda oxfilén som var väldigt mör och god. Måltiden rundades av med lite sorbet, och en kopp kaffe. Resterande del av eftermiddagen spenderades i de sköna fåtöljerna med lite Champagne för dagens sista flygning upp till Arlanda.
Oxfilé till lunch i First Class Terminal.
Transfern till planet skedde i en Mercedes S-Class, och väl ute på plattan erbjöd chauffören att ta en sista bild som en avslutning på detta äventyr.
Det råder ingen tvekan om vem som är Kung i Frankfurt.
Flygningen upp till Arlanda kan bäst beskrivas som ett antiklimax, en påminnelse att man åter igen var tillbaka i den verkliga världen. Flygningen i sig var väldigt händelselös, men bjöd på vackra utsikter över Stockholms skärgård vid ankomst, och givetvis serverades en god charktallrik ombord.
Lättare mellanmål i Lufthansa Business Class från Frankfurt till Stockholm.
På Arlanda säger jag adjö till @bnr som tar Arlanda Expressen hem, medan jag sätter mig på bussen hem till Västerås.
Slutsatser
Efter denna resa måste jag i ärlighetens namn erkänna att jag har börjat se Lufthansa med helt andra ögon. Att få uppleva det bästa som flygbolaget har att erbjuda fick mig från att gå från Lufthansa skeptiker till att bli helt frälst. Som @agehall en gång sade ”Den enda likheten som finns mellan Business Class och First Class på Lufthansa är att de delar samma kapten och styrman”, ett citat som bäst beskriver situationen. Personligen betraktar jag Lufthansa First Class som ett helt annat flygbolag än det Lufthansa som finns representerat i övriga kabiner. Jag ser redan fram emot nästa resa i First Class som förhoppningsvis kommer att ske inom en snar framtid.
Tack för att ni läste.
Vänliga hälsningar
Jonas
. Själv hade jag nog kreverat efter sådan frosseri. Men underhållande läsning. Tack!
