Funcadelic
Medlem
Introduktion
Min far, min bror och jag tillbringade en vecka i de franska alperna i påsk. Det var en vecka som trots tidvis dis, moln och kramsnö var väldigt lyckad, men som höll på att sluta i moll. Jag tänkte här dela med mig av hur personalen på flygplatsen i Genève (GVA) hjälpte oss att komma hem i tid och enligt budget, istället för senare och dyrare.
Upptakt
Hemresan började runt 10:00, då vi satte oss i den bil vi hyrt av Avis på GVA, och lämnade Courchevel. Flyget skulle avgå först 17:20, varför vi inför hemresedagen bestämt oss för att ta en avstickare till Grenoble – en stad jag tillbringat en del tid i. Väl framme i Grenoble parkerade vi bilen vid Place Victor Hugo, promenerade en stund i staden och satte oss sedan på en klassisk fransk bistro. Det hade nämligen blivit lunchtid och jag var sugen på en steak haché men senap (den smakade mycket gott!). Efter lunchen promenerade vi i ytterligare en timme, innan det fina vädret och stämningen i staden tvingade oss att återvända till Place Victor Hugo, sätta oss på ett café och beställa in varsin kaffe och pain au chocolat. På detta café stannade vi till cirka 13:50, när vi beslutade oss för att det var bättre att ta det säkra före det osäkra och bege oss mot flygplatsen tio minuter tidigare än planerat. Under resan skulle, utan att vi då visste det, viktiga minuter ätas upp.
Vi kom fram till flygplatsen först 16:10, istället för 15:30 som planerat. Detta berodde dels på en del trafikstockningar, dels på att vi blev stoppade på gränsen för att vår hyrbil inte hade den obligatoriska dekalen för att få köra på schweiziska motorvägar. Förutom tiden kostade detta oss 40 CHF. Muttrande om att vi minsann skulle klaga hos Avis åkte vi vidare – gränspersonalen ville naturligtvis (och förståeligt) ingenting höra om huruvida det var vår bil eller inte. Nåväl, framme 16:10 för ett flygplan som avgår 17:20 var fortfarande problemfritt. Trodde vi. Nu skulle istället pulshöjande fas 1 inledas.
Pulshöjande fas 1 – Geografimissen
Bilen urlastad och dufflar på ryggen gick vi för att lämna nyckeln. Där fick vi reda på att bilen var på fel ställe – vi var på schweiziska sidan av flygplatsen och bilen var hyrd på franska sidan. Personalen, som uppenbarligen varit med om detta tidigare, gav oss en utskriven papperskopia anno 1995 med köranvisningar bestående av fotograferade vägskyltar och beskrivningar av var man såväl skulle som inte skulle svänga av. För att försöka förtydliga hur instruktionerna skulle läsas hade upphovsmannen/-kvinnan valt att rita på pappret med en bläckpenna vars bläck nästan var slut. Personalen på Avis försäkrade dock att det var väldigt enkelt att hitta, och att det skulle ta max tio minuter. Som tur var insåg vi att så nog inte var fallet, och vi anade att pulshöjande fas 2 skulle inledas.
Pulshöjande fas 2 – Bagageproblemet
Vi beslutade därför att min bror, som stod på uthyrningskontraktet för bilen, skulle åka till franska sidan för att lämna bilen. Min far och jag begav oss för att försöka checka in baggaget (tre duffelbagar). Klockan hade hunnit bli cirka 16:25, och det var ingen kö till incheckningsdiskarna. Vi lade fram våra tre pass, och förklarade vår situation (varför person tre inte var närvarande) för personen bakom disken. Diskpersonen förklarade att han, på grund av gällande regelverk, inte kunde checka in baggage för en person som inte var närvarande. Vi tydliggjorde då att min bror inte skulle hinna innan de skulle stänga incheckningen, och frågade om vi kunde lägga till baggage på våra bokningar istället. Detta skulle bli ett problem, menade han, eftersom han nu visste att det inte var vår väska och att vi därför inte kunde garantera att vi packat väskan och visste vad som var i den. Han var dock väldigt lösningsorienterad och när han såg att vi var tre med samma efternamn och hade en trovärdig story checkade han ändå in oss plus bagage. Väldigt lättade och efter omfattande tacksamheter från vår sida begav vi oss till security. Vi kunde såklart inte gå in, eftersom vi hade min brors pass. Plötsligt ringde det på min telefon, och pulshöjande fas 3 inleddes.
Pulshöjande fas 3 – Kartmissödet
I luren förklarade min bror hur lappen inte stämde, hur adressen vi fått på kvittot från biluthyrningen endast angav Rue de Genève (den är jättelång) och att Google Maps automatiskt dirigerade honom tillbaka till Schweiziska sidan. Han hade dessutom svängt fel och körde nu på motorvägen, till synes utan avfart i sikte. Vi kom överens om att jag skulle ta hans och mitt pass, bege mig till Avis garage (på franska sidan av flygplatsen) och möta honom där. Då skulle jag åtminstone veta hur vi skulle ta oss tillbaka till schweiziska sidan. Klockan tickade mot 16:40, och det började kännas stressigt men ändå hanterbart. Snart skulle pulshöjande fas 4 inledas.
Pulshöjande fas 4 – Nedräkningen
Jag fick ett litet smakprov av pulshöjande fas 4 när jag, i slussen mellan franska och schweiziska sidan, råkade ge personalen min brors pass, bad om ursäkt och gav fram mitt istället. Mycket riktigt undrade personalen varför jag bar runt på två pass, med samma person men med olika information. Min bror och jag uppfattas nämligen som mycket lika, våra fyra levnadsår i skillnad till trots. Jag instämmer inte i detta, men det gör man ju sällan. Återigen förklarade jag, om än något stressat, situationen. Personen såg att det trots allt var olika personer på bilderna, log och önskade mig lycka till. Väl i garaget pratade jag till och från med min bror i telefon, som återigen svängt fel några gånger. Stressen gjorde det inte enklare att hitta, men han verkade slutligen ha fått hyfsad koll på hur han skulle köra. Klockan var dock 16:55, så tiden var knapp. Jag ringde därför min far, och bad honom gå igenom securityn och i värsta fall ta flygplanet ensam. På så sätt skulle vi åtminstone bara behöva köpa två nya biljetter.
17:00 hörde jag hur en bil med på tok för högt varvtal kom slamrandes in på parkeringen. Jag lyfte luren till Avisdisken, och förklarade att vi hade en bil att återlämna men att vi hade extremt bråttom. Aviskvinnan förstod situationen, och bad oss bara komma förbi med nyckeln – ingen kontroll av bilen behövde göras om det var så bråttom. Min bror hamnade bakom en kvinna som uppenbarligen förväxlat gas- och bromspedal och när hon valde att försöka backa in i en parkeringslucka ställde jag mig helt sonika bakom hennes bil, och lät min bror svänga in i hennes lucka. Oerhört otrevligt, men i denna situation helgade målet medlet. En dålig parkering senare inledde vi den slutgiltiga pulshöjande fasen, även kallad spurtfasen.
Pulshöjande fas 5 – Spurten
Springandes som dårar tog vi oss igenom parkeringshuset, upp till Aviskvinnan som tog emot nyckeln och på ett mycket trevligt sätt gav oss minen ”Stick nu!”. Vi sprang vidare, och hörde hur hon glatt och genuint ropade ”Lycka till!” efter oss. Vägen tillbaka till schweiziska sidan var dessvärre inte densamma som jag tagit tidigare. Nu hamnade vi i en smal gång som ledde till baggagebanden för ankommande. Dessutom hamnade vi bakom två väktare i den smala gången, som dock vänligt makade på sig när vi kom springande i högsta hugg. Väl vid securityn tog vi oss före hela kön, förklarade att vi hade extremt bråttom (vilket nog såväl hördes på tonläget som syntes på svetten som nu börjat tränga fram i panna och tinningar) och lastade upp fickinnehåll och min brors handbagage på bandet. Personalen bad givetvis om boardingkort. Jag tog tillbaka min mobil från bandet men min brors jacka med utskrivet kort och hans mobiltelefon hade redan åkt in i röntgenapparaten. Som tur var hade jag även min brors boardingkort i Apple Wallet, varför personalen rådigt och utan att be om lov (men med kommentaren ”Ni var två va?”) swipade fram och scannade även hans boardingkort. Utan pip passerade vi bågen, rafsade ihop allt som var vårt och inledde ruschen till gate A8. Min far hade meddelat gatepersonalen att vi var på väg, och när vi kom fram möttes vi av en av de två som hjälpt oss med att checka in baggaget. Vi blev insläppta utan problem.
När vi kom på flygplanet applåderade hela planet åt oss. CC hade nämligen förklarat situationen. Nej, så slutade det såklart inte. Istället fick vi stå i kö från flygplatsdörren, hela planet var nämligen inte färdigboardat än, trots att klockan måste ha varit 17:10-17:15. Cirka 15 minuter efter utsatt tid lyfte vi – en försening som i slutändan inte berodde på oss och som, om vi vetat om den, kanske hade sparat in några hjärtslag.
Reflektion
Ibland träffar man på riktigt hjälpsam personal, som verkligen vill hjälpa en. Detta även om de bryter mot sina egna regler och allt var vårt eget fel från första början. Hade de varit hårdare på sina egna regler hade vi aldrig hunnit. Betänk också att detta var kort tid efter terrordåden i Bryssel, vilket än mer skulle ökat min förståelse för hårdare regelefterlevnad
Efter ovanstående pulshöjande faser smakar en Heineken på ett flygplan väldigt gott
Min far, min bror och jag tillbringade en vecka i de franska alperna i påsk. Det var en vecka som trots tidvis dis, moln och kramsnö var väldigt lyckad, men som höll på att sluta i moll. Jag tänkte här dela med mig av hur personalen på flygplatsen i Genève (GVA) hjälpte oss att komma hem i tid och enligt budget, istället för senare och dyrare.
Upptakt
Hemresan började runt 10:00, då vi satte oss i den bil vi hyrt av Avis på GVA, och lämnade Courchevel. Flyget skulle avgå först 17:20, varför vi inför hemresedagen bestämt oss för att ta en avstickare till Grenoble – en stad jag tillbringat en del tid i. Väl framme i Grenoble parkerade vi bilen vid Place Victor Hugo, promenerade en stund i staden och satte oss sedan på en klassisk fransk bistro. Det hade nämligen blivit lunchtid och jag var sugen på en steak haché men senap (den smakade mycket gott!). Efter lunchen promenerade vi i ytterligare en timme, innan det fina vädret och stämningen i staden tvingade oss att återvända till Place Victor Hugo, sätta oss på ett café och beställa in varsin kaffe och pain au chocolat. På detta café stannade vi till cirka 13:50, när vi beslutade oss för att det var bättre att ta det säkra före det osäkra och bege oss mot flygplatsen tio minuter tidigare än planerat. Under resan skulle, utan att vi då visste det, viktiga minuter ätas upp.
Vi kom fram till flygplatsen först 16:10, istället för 15:30 som planerat. Detta berodde dels på en del trafikstockningar, dels på att vi blev stoppade på gränsen för att vår hyrbil inte hade den obligatoriska dekalen för att få köra på schweiziska motorvägar. Förutom tiden kostade detta oss 40 CHF. Muttrande om att vi minsann skulle klaga hos Avis åkte vi vidare – gränspersonalen ville naturligtvis (och förståeligt) ingenting höra om huruvida det var vår bil eller inte. Nåväl, framme 16:10 för ett flygplan som avgår 17:20 var fortfarande problemfritt. Trodde vi. Nu skulle istället pulshöjande fas 1 inledas.
Pulshöjande fas 1 – Geografimissen
Bilen urlastad och dufflar på ryggen gick vi för att lämna nyckeln. Där fick vi reda på att bilen var på fel ställe – vi var på schweiziska sidan av flygplatsen och bilen var hyrd på franska sidan. Personalen, som uppenbarligen varit med om detta tidigare, gav oss en utskriven papperskopia anno 1995 med köranvisningar bestående av fotograferade vägskyltar och beskrivningar av var man såväl skulle som inte skulle svänga av. För att försöka förtydliga hur instruktionerna skulle läsas hade upphovsmannen/-kvinnan valt att rita på pappret med en bläckpenna vars bläck nästan var slut. Personalen på Avis försäkrade dock att det var väldigt enkelt att hitta, och att det skulle ta max tio minuter. Som tur var insåg vi att så nog inte var fallet, och vi anade att pulshöjande fas 2 skulle inledas.
Pulshöjande fas 2 – Bagageproblemet
Vi beslutade därför att min bror, som stod på uthyrningskontraktet för bilen, skulle åka till franska sidan för att lämna bilen. Min far och jag begav oss för att försöka checka in baggaget (tre duffelbagar). Klockan hade hunnit bli cirka 16:25, och det var ingen kö till incheckningsdiskarna. Vi lade fram våra tre pass, och förklarade vår situation (varför person tre inte var närvarande) för personen bakom disken. Diskpersonen förklarade att han, på grund av gällande regelverk, inte kunde checka in baggage för en person som inte var närvarande. Vi tydliggjorde då att min bror inte skulle hinna innan de skulle stänga incheckningen, och frågade om vi kunde lägga till baggage på våra bokningar istället. Detta skulle bli ett problem, menade han, eftersom han nu visste att det inte var vår väska och att vi därför inte kunde garantera att vi packat väskan och visste vad som var i den. Han var dock väldigt lösningsorienterad och när han såg att vi var tre med samma efternamn och hade en trovärdig story checkade han ändå in oss plus bagage. Väldigt lättade och efter omfattande tacksamheter från vår sida begav vi oss till security. Vi kunde såklart inte gå in, eftersom vi hade min brors pass. Plötsligt ringde det på min telefon, och pulshöjande fas 3 inleddes.
Pulshöjande fas 3 – Kartmissödet
I luren förklarade min bror hur lappen inte stämde, hur adressen vi fått på kvittot från biluthyrningen endast angav Rue de Genève (den är jättelång) och att Google Maps automatiskt dirigerade honom tillbaka till Schweiziska sidan. Han hade dessutom svängt fel och körde nu på motorvägen, till synes utan avfart i sikte. Vi kom överens om att jag skulle ta hans och mitt pass, bege mig till Avis garage (på franska sidan av flygplatsen) och möta honom där. Då skulle jag åtminstone veta hur vi skulle ta oss tillbaka till schweiziska sidan. Klockan tickade mot 16:40, och det började kännas stressigt men ändå hanterbart. Snart skulle pulshöjande fas 4 inledas.
Pulshöjande fas 4 – Nedräkningen
Jag fick ett litet smakprov av pulshöjande fas 4 när jag, i slussen mellan franska och schweiziska sidan, råkade ge personalen min brors pass, bad om ursäkt och gav fram mitt istället. Mycket riktigt undrade personalen varför jag bar runt på två pass, med samma person men med olika information. Min bror och jag uppfattas nämligen som mycket lika, våra fyra levnadsår i skillnad till trots. Jag instämmer inte i detta, men det gör man ju sällan. Återigen förklarade jag, om än något stressat, situationen. Personen såg att det trots allt var olika personer på bilderna, log och önskade mig lycka till. Väl i garaget pratade jag till och från med min bror i telefon, som återigen svängt fel några gånger. Stressen gjorde det inte enklare att hitta, men han verkade slutligen ha fått hyfsad koll på hur han skulle köra. Klockan var dock 16:55, så tiden var knapp. Jag ringde därför min far, och bad honom gå igenom securityn och i värsta fall ta flygplanet ensam. På så sätt skulle vi åtminstone bara behöva köpa två nya biljetter.
17:00 hörde jag hur en bil med på tok för högt varvtal kom slamrandes in på parkeringen. Jag lyfte luren till Avisdisken, och förklarade att vi hade en bil att återlämna men att vi hade extremt bråttom. Aviskvinnan förstod situationen, och bad oss bara komma förbi med nyckeln – ingen kontroll av bilen behövde göras om det var så bråttom. Min bror hamnade bakom en kvinna som uppenbarligen förväxlat gas- och bromspedal och när hon valde att försöka backa in i en parkeringslucka ställde jag mig helt sonika bakom hennes bil, och lät min bror svänga in i hennes lucka. Oerhört otrevligt, men i denna situation helgade målet medlet. En dålig parkering senare inledde vi den slutgiltiga pulshöjande fasen, även kallad spurtfasen.
Pulshöjande fas 5 – Spurten
Springandes som dårar tog vi oss igenom parkeringshuset, upp till Aviskvinnan som tog emot nyckeln och på ett mycket trevligt sätt gav oss minen ”Stick nu!”. Vi sprang vidare, och hörde hur hon glatt och genuint ropade ”Lycka till!” efter oss. Vägen tillbaka till schweiziska sidan var dessvärre inte densamma som jag tagit tidigare. Nu hamnade vi i en smal gång som ledde till baggagebanden för ankommande. Dessutom hamnade vi bakom två väktare i den smala gången, som dock vänligt makade på sig när vi kom springande i högsta hugg. Väl vid securityn tog vi oss före hela kön, förklarade att vi hade extremt bråttom (vilket nog såväl hördes på tonläget som syntes på svetten som nu börjat tränga fram i panna och tinningar) och lastade upp fickinnehåll och min brors handbagage på bandet. Personalen bad givetvis om boardingkort. Jag tog tillbaka min mobil från bandet men min brors jacka med utskrivet kort och hans mobiltelefon hade redan åkt in i röntgenapparaten. Som tur var hade jag även min brors boardingkort i Apple Wallet, varför personalen rådigt och utan att be om lov (men med kommentaren ”Ni var två va?”) swipade fram och scannade även hans boardingkort. Utan pip passerade vi bågen, rafsade ihop allt som var vårt och inledde ruschen till gate A8. Min far hade meddelat gatepersonalen att vi var på väg, och när vi kom fram möttes vi av en av de två som hjälpt oss med att checka in baggaget. Vi blev insläppta utan problem.
När vi kom på flygplanet applåderade hela planet åt oss. CC hade nämligen förklarat situationen. Nej, så slutade det såklart inte. Istället fick vi stå i kö från flygplatsdörren, hela planet var nämligen inte färdigboardat än, trots att klockan måste ha varit 17:10-17:15. Cirka 15 minuter efter utsatt tid lyfte vi – en försening som i slutändan inte berodde på oss och som, om vi vetat om den, kanske hade sparat in några hjärtslag.
Reflektion
Ibland träffar man på riktigt hjälpsam personal, som verkligen vill hjälpa en. Detta även om de bryter mot sina egna regler och allt var vårt eget fel från första början. Hade de varit hårdare på sina egna regler hade vi aldrig hunnit. Betänk också att detta var kort tid efter terrordåden i Bryssel, vilket än mer skulle ökat min förståelse för hårdare regelefterlevnad
Efter ovanstående pulshöjande faser smakar en Heineken på ett flygplan väldigt gott
