Jonas C
Medlem
INTRODUKTION
Som vi alla vet är McDonnell Douglas MD-80 serien ett döende släkte. Eskalerande oljepriser och höga underhållskostnader har tvingat flygbolagen att fasa ut planen till förmån för bränslesnålare alternativ. SAS är ett av få flygbolag i Europa som har valt att behålla typen i sin flotta trots de höga oljepriserna. I och med att de flesta av planen MD-80 i flottan är av bolagets ägo, menar SAS att vinsten av att köpa nya plan inte är stor nog, varvid man beslutade för att behålla planen.
MD-80, tillsammans med den äldre DC-9:an har under snart fem decennier utgjort bakbenet i SAS kortdistans flotta. Älskat av resenärerna, hatat av skeptiker och miljöaktivister, har MD-80 blivit en kontroversiell ikon runtom storflygplatserna i Skandinavien. Det var med stor sorg som beskedet kom, när SAS tillslut bestämde sig för att pensionera denna arbetshäst. 2014 ska det sista av de 27 planen ha lämnat flottan, och utfasningen är planerad att börja redan mot slutet av detta år.
4 av de 27 planen i MD flottan är av den mindre och mest sällsynta varianten MD-87. Jag har under många år haft målet att fånga -87:an, dock utan större framgång. Flygplansbyten i sista sekund, brist på tid, ork och pengar har tyvärr satt käppar i hjulet för mina planer. Det var dock under en spontansökning häromveckan som jag fick reda på att MD-87:an trafikerade rutten CPH-BRU, som jag utan tvekan bestämde mig för att boka biljetter på.
Lördag 10 Mars 2012
Jag landade på Kastrup kl 13.30 efter en trång och händelselös B737-600 flygning från ARN. En överbokad flight med många leisure pax som fyllt upp hatthyllorna med sina oversized handbaggage tvingade mig att förvara min stora (dock i godkända dimensioner för handbaggage) kameraryggsäck vid benen. Med halvt domnade ben haltade jag mig ut från flygmaskinen, och iväg mot Loungen för lite lunch.
Den praktfulla entrén till SAS Lounge komplex.
Som alltid möts jag av suspekta blickar från personalen som till en början vägrar hälsa mig välkommen. Motvilligt scannas mitt boardingkort, och den gröna lampan lyser. Värdinnans ansikte antar en förvånad och smått generad min när hon välkomnar mig upp för trappan. Jo visst, vi skandinaver är ju fulla av fördomar... Å andra sidan en helt naturlig reaktion då jag, skitunge som jag är dyker upp i jeans, röda Converse, sportjacka och ryggsäck avviker ganska kraftigt från den stereotypa besökaren.
Home away from home för de flesta av er… Det är verkligen lätt att göra sig hemstad här!
Denna lördag eftermiddag var lounge halvfull, mestadels Tokyo resenärer. Inga suspekta blickar då de flesta antagit att jag måste ha kommit in som någons gäst. Jag dumpade väskan vid ett av borden innan jag begav mig över till den kalla buffén.
F&B Sektionen.
Matutbudet i CPH Loungen får ARN Loungen att framstå som skamlig!
Idag bjöds det som vanligt på två kalla alternativ. Antingen kall currykryddad kycklingfilé med cous-cous, sallad och cesardressing. Eller D-I-Y räkmacka med diverse tillbehör. Jag valde det förstnämnda.
Väldigt god kyckling, bra mycket bättre än det industriella skräp som serveras på ARN.
Mätt och belåten förflyttade jag mig till TV rummet för lite kaffe, dessert och Bailey's innan det var dags att bege sig mot gaten.
Avslutar måltiden med färskmalt nybryggt kaffe med mandedkaka och en Bailey's on the rocks.
Klockan 15.20 sade jag adjö till damen i receptionen innan jag begav mig mot Gate D4 som låg ett stenkast bort från loungen. När jag kom dit var boardingen redan i full gång, och som vanligt på SAS ingen priority lane for *G medlemmar. En minut senare nådde jag änden vid jet-bryggan som ledde till en trappa ut på plattan, där vi sedan skulle gå ombord planet via främre trapporna.
Här har vi skönheten som ska ta mig ner till Bryssel. Så synd att hon snart är ett minne blott.
Härligt vårväder för denna boarding.
Vid dörren möttes jag av en tämligen otrevlig dansk purser. En äldre kvinna i 60-års åldern, som vägrade hälsa oss välkomna när vi klev ombord. Istället stod hon bara där och såg bitter ut. Tyvärr tillhörde hon kategorin flygvärdinnor som tycks skada SAS goda servicerykte, och visst jag ser ingen mening med varför såna som hon ska få jobba kvar på bolaget. SAS positionerar sig som ett flygbolag med "friendly image", där kunderna på bekostnad av LCC service koncept i Economy och förlegade produkter på långdistans (undermåliga stolar i C och 90-tals IFE i M) alltid kan förvänta sig ett konsistent och genuint vänligt bemötande från personalen. De tjänar ju trots allt motsvarande årslön som VD:n i ett mindre aktiebolag, så då f*nimej förväntar man sig ett leende vid dörren.
Bra legroom på rad 8, as always. Stolarna var lika sköna och mjuka de också.
Kort efter att jag satt mig var det dags för avgång. En manuell safety demo pågick medan vi taxade mot startbanan. Kort därefter började planet rulla för att sedan skjuta upp i luften som en raket. Starten är alltid det roligaste när man flyger MD-80, bra mycket roligare än på en B737:a. Några minuter senare nådde vi marschhöjd på 11 000 meter.
Takeoff!
Cruise.
Efter att bältesskylten släckts kom den fräcka danska värdinnan ut från främre galley för att servera mat till passagerarna i Economy Extra. Likt pizzakartonger bar hon ut boxarna som hon bryskt "kastade" ut till passagerarna. Därefter rullade hon ut dryckesvagnen, och med ett bisarrt påtvingat leende serverade vatten, apelsinjuice och diverse annat till de som ville ha. Därefter rullade hon ut BOB vagnen till oss "dödliga" i M kabinen. Inga falska leenden för oss inte, utan bara genuin dansk fräckhet. En kaffe serverades motvilligt till mig, och min önskan om påtår blev bittert nekad då hon istället slet koppen ur handen på mig och slängde den i soporna. Ännu en gång, usel och inkonsistent service från SAS!
Det berömda gratiskaffet i Economy Minus (eller Monkey om man som vissa vill vara fräck)
Allt kaffe och cola light från planet och loungen gjorde mig kissnödig, så en vända ner till toan fick det bli. På vägen tillbaka tog jag en sedvanlig bild av kabinen. Ingen större skillnad mot MD-82:an bortsett från avsaknaden av bakre galley.
Kabinen.
Snart var det dags för landning, och värdinnorna kom som vanligt ut från sina gömställen bakom det röda skynket för att plocka ihop allt skräp och se till att allt är till sin rätt. Kort därefter dök den lilla MD-87:an ner genom molnen och gjorde en mjuk landning på bana 25R.
Final approach.
Slutsatser
SAS levererade som alltid en medioker serviceupplevelse. Lyckligtvis nog var flyget i tid, stolarna sköna och kabinen ren. Trots den fräcka personalen är jag åtminstone glad att äntligen ha fått flyga MD-87:an för en första och troligtvis sista gång innan de förvandlas till cola-burkar eller reservdelar. Loungen i CPH var som alltid en trevlig upplevelse, och jag ser fram emot många besök framöver. Jag bär tyvärr ingen BC tagg, men får jag syn på nån så kommer jag fram och hälsar
Tack för att ni läste!
//Jonas
Som vi alla vet är McDonnell Douglas MD-80 serien ett döende släkte. Eskalerande oljepriser och höga underhållskostnader har tvingat flygbolagen att fasa ut planen till förmån för bränslesnålare alternativ. SAS är ett av få flygbolag i Europa som har valt att behålla typen i sin flotta trots de höga oljepriserna. I och med att de flesta av planen MD-80 i flottan är av bolagets ägo, menar SAS att vinsten av att köpa nya plan inte är stor nog, varvid man beslutade för att behålla planen.
MD-80, tillsammans med den äldre DC-9:an har under snart fem decennier utgjort bakbenet i SAS kortdistans flotta. Älskat av resenärerna, hatat av skeptiker och miljöaktivister, har MD-80 blivit en kontroversiell ikon runtom storflygplatserna i Skandinavien. Det var med stor sorg som beskedet kom, när SAS tillslut bestämde sig för att pensionera denna arbetshäst. 2014 ska det sista av de 27 planen ha lämnat flottan, och utfasningen är planerad att börja redan mot slutet av detta år.
4 av de 27 planen i MD flottan är av den mindre och mest sällsynta varianten MD-87. Jag har under många år haft målet att fånga -87:an, dock utan större framgång. Flygplansbyten i sista sekund, brist på tid, ork och pengar har tyvärr satt käppar i hjulet för mina planer. Det var dock under en spontansökning häromveckan som jag fick reda på att MD-87:an trafikerade rutten CPH-BRU, som jag utan tvekan bestämde mig för att boka biljetter på.
Lördag 10 Mars 2012
Jag landade på Kastrup kl 13.30 efter en trång och händelselös B737-600 flygning från ARN. En överbokad flight med många leisure pax som fyllt upp hatthyllorna med sina oversized handbaggage tvingade mig att förvara min stora (dock i godkända dimensioner för handbaggage) kameraryggsäck vid benen. Med halvt domnade ben haltade jag mig ut från flygmaskinen, och iväg mot Loungen för lite lunch.
Den praktfulla entrén till SAS Lounge komplex.
Som alltid möts jag av suspekta blickar från personalen som till en början vägrar hälsa mig välkommen. Motvilligt scannas mitt boardingkort, och den gröna lampan lyser. Värdinnans ansikte antar en förvånad och smått generad min när hon välkomnar mig upp för trappan. Jo visst, vi skandinaver är ju fulla av fördomar... Å andra sidan en helt naturlig reaktion då jag, skitunge som jag är dyker upp i jeans, röda Converse, sportjacka och ryggsäck avviker ganska kraftigt från den stereotypa besökaren.
Home away from home för de flesta av er… Det är verkligen lätt att göra sig hemstad här!
Denna lördag eftermiddag var lounge halvfull, mestadels Tokyo resenärer. Inga suspekta blickar då de flesta antagit att jag måste ha kommit in som någons gäst. Jag dumpade väskan vid ett av borden innan jag begav mig över till den kalla buffén.
F&B Sektionen.
Matutbudet i CPH Loungen får ARN Loungen att framstå som skamlig!
Idag bjöds det som vanligt på två kalla alternativ. Antingen kall currykryddad kycklingfilé med cous-cous, sallad och cesardressing. Eller D-I-Y räkmacka med diverse tillbehör. Jag valde det förstnämnda.
Väldigt god kyckling, bra mycket bättre än det industriella skräp som serveras på ARN.
Mätt och belåten förflyttade jag mig till TV rummet för lite kaffe, dessert och Bailey's innan det var dags att bege sig mot gaten.
Avslutar måltiden med färskmalt nybryggt kaffe med mandedkaka och en Bailey's on the rocks.
Klockan 15.20 sade jag adjö till damen i receptionen innan jag begav mig mot Gate D4 som låg ett stenkast bort från loungen. När jag kom dit var boardingen redan i full gång, och som vanligt på SAS ingen priority lane for *G medlemmar. En minut senare nådde jag änden vid jet-bryggan som ledde till en trappa ut på plattan, där vi sedan skulle gå ombord planet via främre trapporna.
Här har vi skönheten som ska ta mig ner till Bryssel. Så synd att hon snart är ett minne blott.
Härligt vårväder för denna boarding.
Vid dörren möttes jag av en tämligen otrevlig dansk purser. En äldre kvinna i 60-års åldern, som vägrade hälsa oss välkomna när vi klev ombord. Istället stod hon bara där och såg bitter ut. Tyvärr tillhörde hon kategorin flygvärdinnor som tycks skada SAS goda servicerykte, och visst jag ser ingen mening med varför såna som hon ska få jobba kvar på bolaget. SAS positionerar sig som ett flygbolag med "friendly image", där kunderna på bekostnad av LCC service koncept i Economy och förlegade produkter på långdistans (undermåliga stolar i C och 90-tals IFE i M) alltid kan förvänta sig ett konsistent och genuint vänligt bemötande från personalen. De tjänar ju trots allt motsvarande årslön som VD:n i ett mindre aktiebolag, så då f*nimej förväntar man sig ett leende vid dörren.
Bra legroom på rad 8, as always. Stolarna var lika sköna och mjuka de också.
Kort efter att jag satt mig var det dags för avgång. En manuell safety demo pågick medan vi taxade mot startbanan. Kort därefter började planet rulla för att sedan skjuta upp i luften som en raket. Starten är alltid det roligaste när man flyger MD-80, bra mycket roligare än på en B737:a. Några minuter senare nådde vi marschhöjd på 11 000 meter.
Takeoff!
Cruise.
Efter att bältesskylten släckts kom den fräcka danska värdinnan ut från främre galley för att servera mat till passagerarna i Economy Extra. Likt pizzakartonger bar hon ut boxarna som hon bryskt "kastade" ut till passagerarna. Därefter rullade hon ut dryckesvagnen, och med ett bisarrt påtvingat leende serverade vatten, apelsinjuice och diverse annat till de som ville ha. Därefter rullade hon ut BOB vagnen till oss "dödliga" i M kabinen. Inga falska leenden för oss inte, utan bara genuin dansk fräckhet. En kaffe serverades motvilligt till mig, och min önskan om påtår blev bittert nekad då hon istället slet koppen ur handen på mig och slängde den i soporna. Ännu en gång, usel och inkonsistent service från SAS!
Det berömda gratiskaffet i Economy Minus (eller Monkey om man som vissa vill vara fräck)
Allt kaffe och cola light från planet och loungen gjorde mig kissnödig, så en vända ner till toan fick det bli. På vägen tillbaka tog jag en sedvanlig bild av kabinen. Ingen större skillnad mot MD-82:an bortsett från avsaknaden av bakre galley.
Kabinen.
Snart var det dags för landning, och värdinnorna kom som vanligt ut från sina gömställen bakom det röda skynket för att plocka ihop allt skräp och se till att allt är till sin rätt. Kort därefter dök den lilla MD-87:an ner genom molnen och gjorde en mjuk landning på bana 25R.
Final approach.
Slutsatser
SAS levererade som alltid en medioker serviceupplevelse. Lyckligtvis nog var flyget i tid, stolarna sköna och kabinen ren. Trots den fräcka personalen är jag åtminstone glad att äntligen ha fått flyga MD-87:an för en första och troligtvis sista gång innan de förvandlas till cola-burkar eller reservdelar. Loungen i CPH var som alltid en trevlig upplevelse, och jag ser fram emot många besök framöver. Jag bär tyvärr ingen BC tagg, men får jag syn på nån så kommer jag fram och hälsar
Tack för att ni läste!
//Jonas
