Senaste nytt

Asien runt i ekonomiklass

lnixon

Medlem
Vaknar till och sneglar på klockan. 03:45. Lika bra att gå upp. Minus fjorton ute. Dagens outfit: kortärmad skjorta, tunna chinos, kanvasskor. Brrr.

Lyckas ta mig till flygplatsen utan att frysa ihjäl. Snabbt och smidigt som vanligt på Linköpings flygplats - enda nackdelen är att det enda kaffet som finns att tillgå är en plastmugg med dåligt automatkaffe som kostar tio jämra spänn.

Naturligtvis väljer jag i första hand att flyga med närproducerade flygplan. Nextjets SAAB 340 till Köpenhamn är litet och mysigt, har en charmig patina, och har en betryggade ljudvolym som gör att jag kan ta igen en halvtimmes sömn utan att störas av några konversationer.

Tyvärr dog alla passagerarna i kraschen som inträffade när jag råkade starta min dator utan att slå av wifi:n, som störde ut alla flyginstrument. Nej, vänta nu, det hände ju inte den här gången heller! Vilken oväntad tur!

Mitt Diners-kort tar mig in i Novia-loungen för en andra frukost och lite nätverkande. (Nej, inte med människor vid den här tiden på dygnet. Internet!). Med utsikt över baren vid B-gaterna fascineras jag av alla som lyckas dricka öl till frukost. (Och då pratar vi alltså om morgenmad, inte frokost.)

Så småningom är det dags att bege sig till gaten, C29. Jag gillar C-piren. Ja, inte för att den är så intressant i sig, men för att flighterna utanför Schengen går härifrån. Härifrån åker man när man åker till de lite mer spännande resmålen. Doha, till exempel, som är dagens första destination, medelst Qatar Airways.

Vid ombordstigningen nappar personalen åt sig mina egenutskrivna boardingkort och ger mig nya, i ett gult fodral som jag har förstått ska spela stor roll när vi är framme i Doha. Och så händer något som i princip aldrig har hänt mig under alla år - de ber att få väga mitt handbagage! Med en bärbar våg kontrolleras min kabinväska, och den konstateras passera genom nålsögat med sin vikt på drygt åtta kilo.

Gudskelov ber hon inte att få väga min datorväska, och jag håller fram den med ena handen för att få den taggad som godkänt kabinbagage. Jag aktar mig noga för att stöna under ansträngningen att hålla upp den med en arm - den väger betydligt mycket mer än min kabinväska. Nån gång måste jag nog rensa lite bland all hårdvara jag släpar med mig...

Ombord visas jag till min plats av den artiga multinationella besättningen. Plats 37A, en nogsamt utvald fönsterplats på skuggsidan av planet. Sätet är hyggligt, med ungefär 32 tums seat pitch. Dock tar mediaboxen under stolen framför ovanligt mycket plats, och min (tunga) datorväska får knappt plats och äter upp en hel del av mitt fotutrymme. Praktiskt nog visar sig sätet bredvid vara tomt, så jag får ändå gott om plats i slutändan. Kaptenen hälsar välkommen på nästan parodiskt sävlig australiensisk engelska.

Före avfärd bjuder personalen på karameller och färska tidningar, och PA-systemet bjuder på arabiskinfluerad muzak.

Möjligen finns det en orsak till storleken på mediaboxen; filmutbudet är mycket stort, och håller dessutom högre kvalitet än jag nånsin sett hos ett flygbolag. Magnolia. The French Connection. The Life of Pi. The Shining. All the President's Men. Citizen Kane. Hur ska jag hinna med det här? Jag har bara tolv timmar på mig! Ja, och så returresan, då. Men i alla fall.

Ah, och så första dryckesserveringen. "Champagne, please." Kabinpersonalen (Gah, finns det inget vettigt könsneutralt ord för flygvärdinna? Eller åtminstone ett vettigt ord för manlig flygvärdinna?) kämpar en stund med korken, men får till slut upp flaskan med ett diskret poff. Min egen tidsgräns för alkohol verkar uppenbarligen gå vid lunch. Som tilltugg får jag en liten påse med friterade ärtor, bönor och dhalpinnar. OK, nu är jag verkligen hungrig.

I väntan på maten tittar jag på de första 45 minuterna av Life of Pi, vald utgående från regissören, Ang Lee (det kändes passande). Utmärkt film, men lite väl beroende av CGI-effekter; det får mig att lite tappa respekten för de vackra bilderna.

Såsmåningom kommer lunchen. Menyn visas på monitorerna i taket, så man har en chans att göra något slags medvetet val utöver "Chicken or pasta, sir?". Jag hade dock hoppats på nånting mer intressant än kyckling i svampsås. Tillbehöret är av outgrundliga orsaker spätzle. Jag menar, på en arabisk flight från Köpenhamn serveras... spätzle? Nå, maten är i alla fall passabel. Och den är halal, vilket i alla fall är lite spännade. Om man känner efter riktigt noga. Den stora besvikelsen är osträtten, som utgörs av Philadelphia light och salta kex. :(

Tyvärr är det mulet nästan hela vägen, så jag har inte så mycket glädje av min fönsterplats. Jag får i alla fall en glimt av Kurdistan. Planet tar en omväg och flyger ner längs Tigris-dalen - syriskt luftrum är inte lämpligt att flyga i just nu.

En halv Skyfall senare landar vi i Doha. Varmt och klibbigt, och busstransfer till terminalen. (De har inte airgates överhuvudtaget.) Efter lite irrande hittar jag till Oryx-loungen, där jag återigen kommer in tack vare mitt trogna Diners-kort. Kaffiyahs överallt, och en enkel men god meze. Nu börjar det kännas lite mer genuint.

Undrar hur många som dött i Syrien medan jag satt på planet?

Om en och en halv timme lyfter nästa flyg.
 

lnixon

Medlem
Mmm, barbecued pork bun och apelsinjuice. Det är, låt se, fjärde frukosten den här verksamhetsdagen. (När det blir komplicerat med tidszoner och förskjutna dygnsrytmer övergår jag till att räkna verksamhetsdagar, dvs från det att man vaknar tills dess att man somnar. Den här verksamhetsdagen är snart inne på andra dygnet.)

I Doha blev det såklart bussning ut till planet. Det behövs förvånansvärt få bussar för att fylla en 777:a - de är klart utrymmeseffektivare när det gäller att flytta folk. Man förstår varifrån Michael Ryan fått sitt koncept med busstrafik i luften.

Plats 21A. Jag blev lurad av kabinkartan på incheckningssidan - utanför fönstret ser jag mest en stor äfflans vinge. Jag hade tänkt sitta bakom den för att få lite utsikt. Nå, det spelar mindre roll på den här flighten. Vi pekar nosen in i natten för att flyga rakt genom den.

Den här 777-300ER:an är nyare och fräschare än den lite trötta A330-200:an som tog oss ner från Köpenhamn. Det finns eluttag även i ekonomiklass, och bildskärmarna är rätt stora och har pekfunktion (dock resistiv dylik, inte kapacitiv). Filmutbudet är det samma som tidigare.

Vi flyger ner längs Persiska viken och rundar Iran. Middagen blir stekta kycklingdumplings på Shanghaivis, tillsammans med udon-nudlar och en chilisås med ordentligt bett.

Nu borde jag egentligen sova några timmar, för nu börjar det bli natt både enligt svensk tid och destinationens tid, men det är som vanligt hopplöst för mig att sova på flygplan, trots relativt hyggligt benutrymme - ser ut som 34 tum. Istället blir det resten av Skyfall, följt av Twelve Monkeys och en inledande snutt av The Day of the Jackal.

Över Bengaliska viken möts vi av en strålande soluppgång, och in över Indokina tornar imponerande åskmoln upp sig. Vi får en lätt frukost bestående av en varm wrap med kyckling, ingefära och pak choi.

Framme i Bangkok (för det var dit den här flighten gick) immar fönstren genast igen när vi har landat. Säg hej till tropikerna. Jag hittar ett transfercentrum och hämtar ut boardingkortet för nästa flight, som inte är en sammanhängande bokning med Qatar Airways-flighterna. Nu är det nämligen dags att byta till Thai.

Jag får också en loungeinbjudan, och jag smiter in på närmaste Royal Orchid Lounge för tidigare nämnda fjärde frukost, samt lite Internet. Nu kan jag ju nyttja min Star Alliance guldstatus (som Aegean gav mig efter oförskämt få flygningar).

En timme kvar till nästa flight. Och dags att fuska lite.
 

lnixon

Medlem
Fusk, sa jag? Jo, alltså, som statsanställd flyger jag ytterst sällan annat än ekonomiklass, särskilt på long-haul-resor som den här. Men de där Aegean-poängen som jag nämnde förut, de visar sig vara precis lagom många för att räcka till en envägsresa inom Asien i business.

Så efter ett drygt dygns resande kunde jag gå ombord genom den främre dörren på vår A330 och hälsas av en hel kabinbesättning som gör en unison wai-hälsning. (Inre monolog: "Woah! Vad gör de? Ah, Thailand. Öh, vad gör jag nu? Bugar tillbaka? Njä. 'Good... öh, vad är egentligen klockan - morning?'). Business-kabinen var nästan tom, så det var ungefär lika mycket kabinpersonal som passagerare.

OK, OK, om jag vore tvungen att klaga kunde jag väl gnälla över att det här var ett gammalt plan med en gammal modell av business-kabin, med en stol som inte gick att fälla platt och vars fotstöd inte nådde upp till mina ben, så att jag fick sitta med hälarna i golvet. Bildskärmen var stor som ett vykort och hade infinitesimalt utbud. Personalen var måttligt samspelt och flera gånger tackade jag nej till påfyllning bara för att ändå få glaset påfyllt av en annan besättningsmedlem.

Men herregud, jag ska inte gnälla, den här ynnesten får jag inte ofta. Jag blev ompysslad och försedd med utmärkt mat och dryck hela vägen till Taipei (det var hela tiden dit jag var på väg). Så här såg menyn ut:

IMG_20130315_092959.jpg

Min kyckling var mycket god.

IMG_20130315_104445.jpg

Och med tanke på Agehall och andra som brukar tacka nej till ost (mänskor!), såg jag nogsamt till att få en bit av varje ost.

IMG_20130315_110309.jpg

Jag slapp trängas med andra människor och jag slapp sitta kapprak flera timmar i sträck. Och framförallt lyckades jag sova i säkert 1½ timme. Vid det laget behövdes det.

Så när jag slutligen landade i Taipei var jag tillräckligt pigg för att ta ut pengar, skaffa ett lokalt SIM-kort, fäkta bort alla taxichaufförer, köpa bussbiljett, gå på rätt buss och gå av vid rätt hållplats.

Framme!

Om en vecka går nästa flyg.
 

helgonet

Medlem
Du skriver mycket underhållande och bra! Skriv gärna något från Taipei, jag har det som alternativt resmål för sommarens asiensemester och det vore trevligt att höra lite från någon som nyligen varit där. Ser annars fram emot att få höra om din hemresa.
 
Toppen