Det blev lite långt och omständigt. Min slutsats återfinns i sista stycket för den som inte orkar läsa allt
Jag påbörjade en hopputbildning för att få (civil) fallskärmshopparlicens när jag gjorde lumpen. Efter ett par helgers teori och träning från flygplansattrappen på hoppklubben i Örebro och några inställda hopphelger pga. dåligt väder så kom vi äntligen upp. Under utbildningen så hoppar man ensam redan från första hoppet, men fallskärmen sitter fast med en rem i flygplanet så man behöver inte utlösa skärmen själv. Om man inte behöver dra reserven förstås =)
Innan första hoppet var det koncentrerat, men ändå ganska lugnt. Eftersom det var ett litet plan (Cessna har jag för mig) så sätter man sig i dörren med ena benet utanför flygplanet innan man trycker sig ut i luften. Det var inga större problem att komma ut men väl ute lyckades jag glömma allt vad hoppställning heter och tumlade runt rätt bra sekunderna det tar för skärmen att veckla ut sig. Sen när man hängde där var allt väldigt lugnt (efter att man har trasslat ut alla linor och kollat att allt är som det ska) och man kunde njuta av utsikten. Landningen gick även den i stort sett perfekt.
Känslan efter man hade landat hade jag förväntat mig skulle vara nåt i stil med "Wohoooo!", men istället var det mest, "Jaha, var det allt?".
Efter att ha packat ihop skärmen (under noggrant övervakande av instruktören) så var det dags för hopp nummer två och nu var det helt plötsligt lite otäckt. Redan i planet på väg upp kändes det lite obehagligt och väl sittande in dörröppningen funderade jag allvarligt på att strunta i det hela och kliva in igen, men bestämde mig trots allt för att hoppa. Halvägs ute så bestämmer sig min hjärna för att det är en dålig idé och jag lyckas på nåt sätt dra mig in tillbaka igen, nåt som ska vara i stort sett omöjligt (du sitter ju trots allt i vinddraget från propellern på ett plan som "flyger fram"). Efter några sekunders samlande och lite peptalk från de, nu extra glada, instruktörerna kom jag i alla fall ut ur flygplanet. Lite bättre kontroll den här gången än i det först hoppet trots allt och utsikten var ju fin. Dock hade det blåst upp lite jämfört med första hoppet så jag lyckas missbedöma landningen och susar förbi landningsplatsen och ut på gräsmattan som omger rullbanan. Eftersom allt jag ser är gräs så missbedömmer jag också själva landningen och dunsar ner lite onödigt hårt. Tillräckligt hårt för att jag skulle stuka stortån och missa tvåveckors strapatsövning som var inplanerat veckorna efter. Vilken otur!
Efter det så var vädret dåligt några tilltänkta helger och sen bestämde jag mig för att det inte var värt att spendera tid och pengar på att fortsätta kursen.
Så, jag är den enda jag vet som fått en "Jaha-upplevelse" av att hoppa, och det är ju inte eftersom jag är nån hårding, det var ju trots allt ganska otäckt andra gången och jag hade faktiskt mardrömmar ett par gånger efteråt (bara om själva uthoppsögonblicket, inte själva hoppet) men jag antar att jag helt enkelt får bättre kickar av andra saker, till exempel dykningen. Men jag ångrar ju inte att jag testade. Nu vet jag ju i alla fall!