ResenärenLars
Medlem
Jag kom till Singapore för allra första gången den 2e september 1993. Sedan dess har jag varit där ytterligare ett 20-tal gånger, alltså i genomsnitt en gång per år. Oftast har det varit privata resor, men ungefär en handfull har varit jobbrelaterade. Nu har jag tyvärr inte besökt Singapore varje år, det har gått i vågor. Något år kan jag ha varit där 5 gånger för att sedan inte åkt dit alls på flera år.
Att det blir så här beror på att Singapore aldrig har varit huvudmålet eller slutdestinationen för mina privatresor, utan varit något jag passerat förbi på vägen. Eftersom jag tycker mycket om Singapore så har jag dock alltid tagit tillfället i akt att stanna allt från några dagar till en vecka.
Nyligen var jag där igen, denna gången å jobbets vägnar. Jag kom dit en onsdag och tanken var att jag skulle resa därifrån igen på torsdagen (det skulle varit min kortaste tid i Singapore någonsin) men det dök upp lite akuta jobbrelaterade ärenden som innebar att jag var tvungen att stanna ytterligare någon dag. Således grusades mina ursprungliga helgplaner, som bland annat innefattade en resa till ett för mig ännu obesökt land, Brunei.
Vad skulle jag då göra istället, en hel lördag? Det mesta i turistväg har jag redan betat av under alla mina besök här. Vissa saker hade man kanske kunnat göra igen, men jag kände helt enkelt inte för det.
Jag kom istället på den fantastiska idén att försöka återuppleva min ungdom här i Singapore i början av 90-talet. Jag tänkte helt enkelt besöka några av de platser som var en del i min vardag på den tiden. Jag var inställd på att mycket troligtvis har förändrats och vissa platser kanske inte ens finns kvar, men det skulle ändå bli ett ganska kul och intressant lördagsnöje.
Jag kom som sagt till Singapore för första gången för snart 23 år sedan. Jag tänkte luffa runt i världen med ryggsäck på ryggen och en Lonely planet bok i handen. Jag började med Singapore eftersom min far jobbade här i krokarna vid den tiden.
Resan började med Flygbuss från Malmö C, färja mellan Limhamn-Dragör, buss igen och sedan incheckning på Finnair som skulle ta mig till Singapore via Helsingfors. Jag har inga direkta minnen från flygresan, vilket troligen innebär att det mesta fungerade smärtfritt. Jag skulle bo med min far de första dagarna så han mötte mig på flygplatsen och sedan åkte vi till det hotell som han bodde på.
Och vilket hotell det var. Jag hade aldrig sett ett så fint hotell i hela mitt liv. Stora rum, bra service och FRUKOSTBUFFÉN!!! Den största, vackraste (!) och mest välfyllda buffé jag dittills någonsin hade sett. När jag tänker efter så har jag nog inte sett något liknande efteråt heller.
Goodwood Park Hotel, Position 1
Min första anhalt denna lördag blev således Goodwood Park Hotel på Scotts road. Från utsidan så ser det precis ut så som jag minns det, kanske lite slitet på sina ställen, men med tanke på hur hårt klimatet här tär på byggnaderna så får man nog ändå utgå från att underhållet sköts som det ska annars hade det nog inte stått kvar alls efter 23 år. Eftersom jag inte bor här (har bara bott där ytterligare en gång efteråt, och det var ett par månader senare då jag återigen besökte min far) så kan jag självfallet inte besöka några rum och frukostbuffén var tyvärr redan avdukad, så någon jämförelse kunde inte göras.
För drygt 20 år sedan var det, som jag förstår det, fortfarande ganska fördelaktigt att köpa elektronik i Singapore. Min far hade hittat sin favoritbutik inne i Orchard Tower. Butiksinnehavaren gick under namnet Louie The Lip. Det var tydligen något utmärkande med hans läpp, men det är faktiskt ingenting jag direkt minns. Min far hade någon slags deal med honom som innefattade tax-free cigaretter och alkohol. Om min far köpte med sig detta så fick han i gengäld vissa andra fördelar i butiken (rabatter mm). Självfallet introducerade min far mig till Mr ”The Lip” och jag själv inkluderades i denna deal, vilket jag också utnyttjade några gånger.
Således fick Orchard Tower (Markerat med ! på kartan längst ner) bli nästa anhalt längs med Memory Lane. Jag vandrade dit från Goodwood Park. Min far rörde sig inte mer än nödvändigt så självklart låg inte butiken mer än några hundra meter bort, på Orchard road. Jag kom fram till byggnaden och utan att läsa på alla reklamskyltar utanför klev jag in i det som jag förväntade mig vara ett köpcenter. Ja visst, en typ av köpcenter kan man väl fortfarande säga att det är, men med en helt annan inriktning. Idag består centret enbart av några pubar, flera sexleksaksbutiker och ett helt sanslöst antal massage- och beauty centers. Det enda som fanns kvar och som påminde om forna tider var de två skrädderierna på bottenplanet.
Jag blev helt ställd så jag gick bara rakt igenom hela byggnaden tittandes ner i marken. När jag hade kommit ut på andra sidan, hämtat andan lite och tagit mod till mig gick jag in en gång till för att få en uppfattning om läget, och tyvärr så stämde de första iakttagelserna. Jag blev så påverkad av detta att jag helt glömde bort att ta några foton av byggnaden, vilket jag ber om ursäkt för.
Jag har inte för avsikt att ta detta i någon kronologisk ordning, men det känns ändå naturligt att nästa depåstopp får bli den plats som kom att bli startpunkten för mitt ryggsäcksresande. Busstationen norr om centrum, i princip belägen mellan Little India och kampong Melayu, de muslimska kvarteren.
Busstationen, Position 2
Som ni ser på bilderna så används den fortfarande. Det som hänt är väl att civilisationen nått hit. Jag minns busstationen som liggandes lite mer ödsligt, typ som i ett industriområde. Det var också betydligt smutsigare, men nu har väl renlighetslagarna nått även till den här delen av Singapore.
För 23 år sedan var det i huvudsak Orchard road som lockade turister, samt några andra turistfällor som Jurong Birdpark och Singapore Zoo, som då hade börjat marknadsföra sig som djurparken utan stängsel. Och Sentosa Island förstås.
Little India, Position 3
Kampong Melayu, Position 4
Två, vid den tidpunkten, ännu outvecklade turistområden var Little India och Kampong Melayu. Här var byggnaderna på sina ställen ganska risiga och det var inte ovanligt att det låg skräp och avfall lite varstans. En stor kontrast jämfört med downtown där det var så rent att man hade svårt att förstå att det var en asiatisk mångmiljon stad man befann sig i. Som ryggsäcksresenär med begränsad budget och inga direkta inkomster under resan (har visserligen några historier kring det också) så var det i dessa kvarter som man hängde mest.
Både boende och mat var betydligt billigare här. För 1,5 Singaporedollar per måltid åt jag mig mätt och för 8-15 Singapore dollar fick jag en säng, inklusive frukost. Frukosten var visserligen ingenting märkvärdigt. Det var fritt intag av bröd av typen dollarfranska med smör, marmelad och vegemite till. Ibland kunde man även få en frukt eller ett glas juice.
Dessa boenden var av typen vandrarhem, inredda i vanliga lägenheter. Det var inga stora utrymmen men man lyckades få in ganska många sängar ändå. Det brukade bo 20-30 personer i dessa hostel. Det vanliga var flerbäddsrum, dvs. fler än 4 sängar per rum, men ibland gick det också att få tag på rum med färre bäddar. Det blev dock dyrare.
Dusch och toalett var gemensamma och normalt sett fanns det två stycken av varje.
Hostel ingången mitt emellan de båda blåa solskydden, Position 5
Dessa hostel var olagliga och därför tvingades de att flytta runt ganska ofta. Jag minns att jag bodde på två olika ställen på Bencoolen street och på ett ställe på Beach road. Jag kunde inte riktigt hitta Bencoolen adresserna under min stadsvandring men däremot så hade jag inga problem med att hitta adressen på Beach road. Det beror troligen på att det var där jag bodde flest gånger och på att jag lärde känna föreståndarna ganska bra. De hette Giles, från Frankrike, och Ginny, från Storbritannien. Jag har ingen kontakt med dessa båda längre. Det senaste jag hörde var dock att de hade separerat, men det skedde redan för 20 år sedan, och är dessutom tämligen ointressant för flertalet av dem som eventuellt läser detta, så jag tycker att vi lämnar det därhän.
Matstället nedanför hostel, Position 6
Det som var bra med detta hostel var matförsäljningen på bottenplanet. Det var flera olika försäljare med olika typer av mat som huserade där. Man kunde således beställa mat från olika försäljare men sedan ändå kunna sitta och äta tillsammans. Ungefär så som det funkar på de flesta moderna shoppingcenter idag.
Idag inhyser byggnaden tre hotell och några matställen. Mitt på huset ligger Park View Hotel som ser ut som ett modernt och fint hotell. I uppgången, där ”mitt” hostel en gång låg, finns idag fortfarande lägenheter. Jag tror dock inte att någon av dem inhyser några ”backpackers” längre. Runt hörnan finns det däremot ett hotel som heter Beach hotel. Det ger intrycket av att vara ett lågbudget hotel, kanske något som dagens unga resenärer eventuellt skulle kunna nyttja.
Matstället på bottenplanet finns fortfarande kvar men utbudet har ändrats och numera finns det bara en restaurang och en typ utav utbud.
I huset ligger det också en pub. Jag är dock osäker på om den låg här även för drygt 20 år sedan. Jag minns att det låg en pub i närheten men jag tror att det var i en annan byggnad. En ganska ointressant pub egentligen men att den etsat sig fast beror framför allt på två saker. Den första är att jag höll på att hamna i bråk med ett antal personer som kritiserade min australiensiske munspelande och trumslagande backpacker kompis för hans musicerande på denna pub.
Det andra skälet var att en tjej helt oprovocerat valde att hälla ett helt glas isvatten över mig. Jag som bara försökte vara trevlig.
Shaw Tower, Position 7
Snett mittemot denna byggnad finns Shaw Tower. De gånger jag blev trött på den något torftiga hostelfrukosten kunde jag gå över hit på morgonen för att ta mig en risgröt med kyckling till frukost. För er som undrar så handlar det här inte om den risgröt som vi normalt äter i Sverige när det vankas jul, utan i det här fallet är det fråga om ris som kokats i för mycket vatten så att det blir en gröt av det istället för kokta separerbara riskorn. Denna risgröt kan man sedan få serverad med lite olika tillbehör, och jag brukade som sagt var vanligen välja kyckling. Man kan få det med fläsk, fisk, grönsaker och säkert lite till.
Billig och enkel lunch
För mig är Singapore detsamma som matstaden. Här går det att hitta allt möjligt i matväg. Allt från det mest lyxiga och dyra till det billiga och enkla. Även om min ekonomi är avsevärt bättre idag än vad den var då och att mina matpreferenser har utvecklats och i vissa fall förfinats så går jag fortfarande till dessa små food stalls emellanåt för att få festa till det på en måltid för 3-6 Singaporedollar.
Ett av de billigaste och enklaste ställen jag någonsin varit på var en indisk restaurang precis i utkanten av Little India. Det var en restaurang i två våningar. Jag minns att jag brukade sätta mig på andra våningen eftersom det var lite lugnare där. Det speciella med den här restaurangen var att de serverade maten på bananblad och att man inte fick några bestick.
Servitören kom först med ett bananblad som han la ut framför dig, sedan kom en stor slev med ris och till sist svepte han upp två olika såser som man själv hade valt bland alla de som fanns. Om jag inte minns fel så var allt vegetariskt.
Sedan var det bara att hugga i med sin förhoppningsvis rentvättade hand och börja äta.
Tyvärr lyckades jag inte hitta denna restaurang som var något av en favorit när det begav sig. På den plats där jag har för mig att restaurangen låg hittade jag istället en kinesisk (delikatess-?)restaurang.
Pig’s Organ!!!, Position 8
Först så funderade jag på vilket eller vilka organ man kunde få i sin soppa, men sedan så kände jag att det faktiskt inte spelade någon roll. Jag har lite svårt att se vilket grisorgan som skulle få mina smaklökar att vattnas lite extra. Typ inget.
Banana Leaf Apolo, Position 9
Banana Leaf Restaurant, Position 10
Det var lite tråkigt att min gamla ”stamkrog” inte fanns kvar längre, men för den som verkligen känner en längtan av att äta mat från bananblad, med eller utan bestick, finns några andra alternativ. The Banana Leaf Apolo har två restauranger inom Little India och den andre är inte del av en kedja, om nu två restauranger anses vara en kedja, och heter helt enkelt bara Banana Leaf Restaurant/Indian Restaurant.
Rochor Centre, Position 11
Ett sista matställe som har fascinerat mig i alla år är Rochor Center. Det är en byggnad där de tre våningarna längst ner består av butiker och lite matställen, medan övriga 14 våningar är bostäder. Redan för 20 år sedan gav byggnaden intrycket av att vara en avflyttningsbyggnad. Utan att veta exakt så verkade det redan då som om bara var fjärde butikslokal var uthyrd. När jag besökte den nu igen så var statusen i princip detsamma. Självklart fanns det också några matställen kvar. Man kanske inte hittar några fantastiska gourmeträtter, men prismässigt så kan man inte klaga.
Recreation Club, Position 12
Att vara ryggsäcksresenär är ett tufft jobb. Beroende på var man rör sig och med vem så ställs olika krav på social kompetens, närvaro, strävan att göra sig förstådd, jakt på småpengar för att dryga ut sin budget, sömn på betonggolv för att hålla kostnaderna nere, resa på överfulla bussar och att vara vaken och alert för att inte missa olika möjligheter eller för att inte bli lurad.
Swensen’s, Position 13
Således fanns ett stort behov av att ta igen sig lite när man väl kom till Singapore några dagar. Vilken typ av rekreation kunde man då kosta på sig utan att totalt spräcka sin budget? Ja, det var säkert olika från person till person, men för min del så blev det en tradition att vid varje besök i Singapore ta tillfället i akt att besöka Swensen’s för en Banana Split.
Det fanns, och finns, flera olika Swensen’s i Singapore och jag var inte trogen någon särskild. När jag då denna gång tänkte återuppleva traditionen föll valet på deras restaurang på North Bridge Road.
Jag klev in på restaurangen, blev visad till ett bord, fick menyn framstucken under näsan, mötte servitrisens ögon med ett stort leende och sa att, ”Den där behöver jag inte. Jag vet redan vad jag vill ha. En Banana Split, tack!” Efter ett par minuter kom hon tillbaka med en trevlig glasskreation.
Banana split
Jag kan inte säga att jag minns exakt hur den brukade se ut, inte heller vilka ingredienser, förutom banan och glass. Det visade sig att den bestod av jordgubbsglass, chokladglass och vaniljglass. Och grädde på toppen.
Eftersom jag aldrig brydde mig om att titta på menyn så hade jag heller inte koll på alla ingredienserna. Det visade sig att under det översta gräddlagret hade varje glassmak fått sin egen topping. Jordgubbssylt till jordgubbsglassen, kokt äppelkompott till vaniljglassen och…hasselnötter till chokladglassen. På samma sätt som Singapore har förändrats på 23 år har även jag förändrats. Förutom att jag har blivit tjockare, så har jag även utvecklat allergi mot hasselnötter. Som tur var upptäckte jag nötterna innan jag tuggade och svalde dem, annars hade jag fått en helt annan upplevelse av Singapore än vad jag någonsin haft tidigare, nämligen på ett sjukhus.
Hur som helst, jag fick sitta och pilla bort lite nötter, men till slut så hade jag avslutat min Banana Split och lämnade restaurangen för att fortsätta till nya platser.
Loppmarknad, Position 14
Ett annat billigt helgnöje jag brukade ägna mig åt var ett besök på loppmarknaden, inte långt från busstationen, mellan kampong Melayu och Little India. Där kan man hitta allt möjligt, mestadels skräp. Jag minns att jag bl a köpte ett hänglås där och en bok. I övrigt så brukade jag mest spendera ett par timmar där för att se om jag kunde hitta något intressant, göra något fynd, men oftast gick jag därifrån tomhänt.
Undrar om de hittar något spännande?, Position 15
När man går runt här på marknaden idag så känns det faktiskt nästan som om tiden har stått stilla. Allting ser precis ut som förr och jag undrar om inte vissa av prylarna som säljs också är kvar från förr. Gamla VHS kassetter, ljudkassetter, mynt, nycklar och hänglås, elektronik, böcker och tidningar. Allt detta kan man hitta, och lite till. Jag undrar dessutom om jag inte såg ett antal hörlurar med flygbolags logotyper på.
Jag gillar att gå runt här och det skiljer sig markant från de luxuösa affärer som man hittar på Orchard road. Jag undrar dock hur länge loppmarknaden får vara kvar. Angränsande tomter var avstängda för byggnation och tyvärr så har jag känslan av att man kanske kommer att stänga detta då det inte längre passar in i den nybyggda omgivningen.
Den sista rekreationsaktiviteten är ingenting jag är stolt över eller vill uppmuntra till, men som icke desto mindre hände och tyvärr var en del av backpacker kulturen på den tiden, trots att det var olagligt.
Friluftsfältet, Position 16
Lite högre upp ser ni en bild på en installation från Singapore Recreation Club. Det består av ett klubbhus och ett stort grönt fält (Padang) där framför allt barn och ungdomar, men också vuxna, utövar sina idrottsaktiviteter. De idrotter som utövas här är bl a baseball/softball, tennis, australiensisk fotboll, fotboll och volleyboll.
För 23 år sedan så fanns det här fältet här och diverse olika idrottsaktiviteter pågick här redan då, men inte för oss luffare. Vi brukade dock samlas här på fältet också för helt andra aktiviteter.
Flera av länderna i området har dödsstraff för knarksmuggling och försäljning. Det hindrade dock inte oss dumskallar från att samlas på det här fältet, sent på natten efter några öl, sätta oss i ring och dela på en eller ett par marijuana cigaretter.
Softball, Position 17
När jag besökte fältet denna lördag så var dessa nattsammankomster väldigt avlägsna och jag hoppas att de inte längre förekommer. Just den här dagen var det full fart med flera ungdomsmatcher i softball och som sig bör en fantastisk publik, troligtvis i huvudsak bestående av föräldrar eller andra släktingar till barnen och ungdomarna.
Detta får avsluta min nostalgitripp genom Singapore. Ni som eventuellt har orkat läsa ända hit ska ha stort tack. Jag hoppas att ni har tyckt att det varit läsvärt, och kanske till och med väcker ett intresse av att hålla sig utanför de inarbetade turiststråken.
Positionerna som anges vid bilderna ovan återfinns på kartan för att visa på ett ungefär var bilden är tagen.
Att det blir så här beror på att Singapore aldrig har varit huvudmålet eller slutdestinationen för mina privatresor, utan varit något jag passerat förbi på vägen. Eftersom jag tycker mycket om Singapore så har jag dock alltid tagit tillfället i akt att stanna allt från några dagar till en vecka.
Nyligen var jag där igen, denna gången å jobbets vägnar. Jag kom dit en onsdag och tanken var att jag skulle resa därifrån igen på torsdagen (det skulle varit min kortaste tid i Singapore någonsin) men det dök upp lite akuta jobbrelaterade ärenden som innebar att jag var tvungen att stanna ytterligare någon dag. Således grusades mina ursprungliga helgplaner, som bland annat innefattade en resa till ett för mig ännu obesökt land, Brunei.
Vad skulle jag då göra istället, en hel lördag? Det mesta i turistväg har jag redan betat av under alla mina besök här. Vissa saker hade man kanske kunnat göra igen, men jag kände helt enkelt inte för det.
Jag kom istället på den fantastiska idén att försöka återuppleva min ungdom här i Singapore i början av 90-talet. Jag tänkte helt enkelt besöka några av de platser som var en del i min vardag på den tiden. Jag var inställd på att mycket troligtvis har förändrats och vissa platser kanske inte ens finns kvar, men det skulle ändå bli ett ganska kul och intressant lördagsnöje.
Jag kom som sagt till Singapore för första gången för snart 23 år sedan. Jag tänkte luffa runt i världen med ryggsäck på ryggen och en Lonely planet bok i handen. Jag började med Singapore eftersom min far jobbade här i krokarna vid den tiden.
Resan började med Flygbuss från Malmö C, färja mellan Limhamn-Dragör, buss igen och sedan incheckning på Finnair som skulle ta mig till Singapore via Helsingfors. Jag har inga direkta minnen från flygresan, vilket troligen innebär att det mesta fungerade smärtfritt. Jag skulle bo med min far de första dagarna så han mötte mig på flygplatsen och sedan åkte vi till det hotell som han bodde på.
Och vilket hotell det var. Jag hade aldrig sett ett så fint hotell i hela mitt liv. Stora rum, bra service och FRUKOSTBUFFÉN!!! Den största, vackraste (!) och mest välfyllda buffé jag dittills någonsin hade sett. När jag tänker efter så har jag nog inte sett något liknande efteråt heller.
Min första anhalt denna lördag blev således Goodwood Park Hotel på Scotts road. Från utsidan så ser det precis ut så som jag minns det, kanske lite slitet på sina ställen, men med tanke på hur hårt klimatet här tär på byggnaderna så får man nog ändå utgå från att underhållet sköts som det ska annars hade det nog inte stått kvar alls efter 23 år. Eftersom jag inte bor här (har bara bott där ytterligare en gång efteråt, och det var ett par månader senare då jag återigen besökte min far) så kan jag självfallet inte besöka några rum och frukostbuffén var tyvärr redan avdukad, så någon jämförelse kunde inte göras.
För drygt 20 år sedan var det, som jag förstår det, fortfarande ganska fördelaktigt att köpa elektronik i Singapore. Min far hade hittat sin favoritbutik inne i Orchard Tower. Butiksinnehavaren gick under namnet Louie The Lip. Det var tydligen något utmärkande med hans läpp, men det är faktiskt ingenting jag direkt minns. Min far hade någon slags deal med honom som innefattade tax-free cigaretter och alkohol. Om min far köpte med sig detta så fick han i gengäld vissa andra fördelar i butiken (rabatter mm). Självfallet introducerade min far mig till Mr ”The Lip” och jag själv inkluderades i denna deal, vilket jag också utnyttjade några gånger.
Således fick Orchard Tower (Markerat med ! på kartan längst ner) bli nästa anhalt längs med Memory Lane. Jag vandrade dit från Goodwood Park. Min far rörde sig inte mer än nödvändigt så självklart låg inte butiken mer än några hundra meter bort, på Orchard road. Jag kom fram till byggnaden och utan att läsa på alla reklamskyltar utanför klev jag in i det som jag förväntade mig vara ett köpcenter. Ja visst, en typ av köpcenter kan man väl fortfarande säga att det är, men med en helt annan inriktning. Idag består centret enbart av några pubar, flera sexleksaksbutiker och ett helt sanslöst antal massage- och beauty centers. Det enda som fanns kvar och som påminde om forna tider var de två skrädderierna på bottenplanet.
Jag blev helt ställd så jag gick bara rakt igenom hela byggnaden tittandes ner i marken. När jag hade kommit ut på andra sidan, hämtat andan lite och tagit mod till mig gick jag in en gång till för att få en uppfattning om läget, och tyvärr så stämde de första iakttagelserna. Jag blev så påverkad av detta att jag helt glömde bort att ta några foton av byggnaden, vilket jag ber om ursäkt för.
Jag har inte för avsikt att ta detta i någon kronologisk ordning, men det känns ändå naturligt att nästa depåstopp får bli den plats som kom att bli startpunkten för mitt ryggsäcksresande. Busstationen norr om centrum, i princip belägen mellan Little India och kampong Melayu, de muslimska kvarteren.
Som ni ser på bilderna så används den fortfarande. Det som hänt är väl att civilisationen nått hit. Jag minns busstationen som liggandes lite mer ödsligt, typ som i ett industriområde. Det var också betydligt smutsigare, men nu har väl renlighetslagarna nått även till den här delen av Singapore.
För 23 år sedan var det i huvudsak Orchard road som lockade turister, samt några andra turistfällor som Jurong Birdpark och Singapore Zoo, som då hade börjat marknadsföra sig som djurparken utan stängsel. Och Sentosa Island förstås.
Två, vid den tidpunkten, ännu outvecklade turistområden var Little India och Kampong Melayu. Här var byggnaderna på sina ställen ganska risiga och det var inte ovanligt att det låg skräp och avfall lite varstans. En stor kontrast jämfört med downtown där det var så rent att man hade svårt att förstå att det var en asiatisk mångmiljon stad man befann sig i. Som ryggsäcksresenär med begränsad budget och inga direkta inkomster under resan (har visserligen några historier kring det också) så var det i dessa kvarter som man hängde mest.
Både boende och mat var betydligt billigare här. För 1,5 Singaporedollar per måltid åt jag mig mätt och för 8-15 Singapore dollar fick jag en säng, inklusive frukost. Frukosten var visserligen ingenting märkvärdigt. Det var fritt intag av bröd av typen dollarfranska med smör, marmelad och vegemite till. Ibland kunde man även få en frukt eller ett glas juice.
Dessa boenden var av typen vandrarhem, inredda i vanliga lägenheter. Det var inga stora utrymmen men man lyckades få in ganska många sängar ändå. Det brukade bo 20-30 personer i dessa hostel. Det vanliga var flerbäddsrum, dvs. fler än 4 sängar per rum, men ibland gick det också att få tag på rum med färre bäddar. Det blev dock dyrare.
Dusch och toalett var gemensamma och normalt sett fanns det två stycken av varje.
Dessa hostel var olagliga och därför tvingades de att flytta runt ganska ofta. Jag minns att jag bodde på två olika ställen på Bencoolen street och på ett ställe på Beach road. Jag kunde inte riktigt hitta Bencoolen adresserna under min stadsvandring men däremot så hade jag inga problem med att hitta adressen på Beach road. Det beror troligen på att det var där jag bodde flest gånger och på att jag lärde känna föreståndarna ganska bra. De hette Giles, från Frankrike, och Ginny, från Storbritannien. Jag har ingen kontakt med dessa båda längre. Det senaste jag hörde var dock att de hade separerat, men det skedde redan för 20 år sedan, och är dessutom tämligen ointressant för flertalet av dem som eventuellt läser detta, så jag tycker att vi lämnar det därhän.
Det som var bra med detta hostel var matförsäljningen på bottenplanet. Det var flera olika försäljare med olika typer av mat som huserade där. Man kunde således beställa mat från olika försäljare men sedan ändå kunna sitta och äta tillsammans. Ungefär så som det funkar på de flesta moderna shoppingcenter idag.
Idag inhyser byggnaden tre hotell och några matställen. Mitt på huset ligger Park View Hotel som ser ut som ett modernt och fint hotell. I uppgången, där ”mitt” hostel en gång låg, finns idag fortfarande lägenheter. Jag tror dock inte att någon av dem inhyser några ”backpackers” längre. Runt hörnan finns det däremot ett hotel som heter Beach hotel. Det ger intrycket av att vara ett lågbudget hotel, kanske något som dagens unga resenärer eventuellt skulle kunna nyttja.
Matstället på bottenplanet finns fortfarande kvar men utbudet har ändrats och numera finns det bara en restaurang och en typ utav utbud.
I huset ligger det också en pub. Jag är dock osäker på om den låg här även för drygt 20 år sedan. Jag minns att det låg en pub i närheten men jag tror att det var i en annan byggnad. En ganska ointressant pub egentligen men att den etsat sig fast beror framför allt på två saker. Den första är att jag höll på att hamna i bråk med ett antal personer som kritiserade min australiensiske munspelande och trumslagande backpacker kompis för hans musicerande på denna pub.
Det andra skälet var att en tjej helt oprovocerat valde att hälla ett helt glas isvatten över mig. Jag som bara försökte vara trevlig.
Snett mittemot denna byggnad finns Shaw Tower. De gånger jag blev trött på den något torftiga hostelfrukosten kunde jag gå över hit på morgonen för att ta mig en risgröt med kyckling till frukost. För er som undrar så handlar det här inte om den risgröt som vi normalt äter i Sverige när det vankas jul, utan i det här fallet är det fråga om ris som kokats i för mycket vatten så att det blir en gröt av det istället för kokta separerbara riskorn. Denna risgröt kan man sedan få serverad med lite olika tillbehör, och jag brukade som sagt var vanligen välja kyckling. Man kan få det med fläsk, fisk, grönsaker och säkert lite till.
För mig är Singapore detsamma som matstaden. Här går det att hitta allt möjligt i matväg. Allt från det mest lyxiga och dyra till det billiga och enkla. Även om min ekonomi är avsevärt bättre idag än vad den var då och att mina matpreferenser har utvecklats och i vissa fall förfinats så går jag fortfarande till dessa små food stalls emellanåt för att få festa till det på en måltid för 3-6 Singaporedollar.
Ett av de billigaste och enklaste ställen jag någonsin varit på var en indisk restaurang precis i utkanten av Little India. Det var en restaurang i två våningar. Jag minns att jag brukade sätta mig på andra våningen eftersom det var lite lugnare där. Det speciella med den här restaurangen var att de serverade maten på bananblad och att man inte fick några bestick.
Servitören kom först med ett bananblad som han la ut framför dig, sedan kom en stor slev med ris och till sist svepte han upp två olika såser som man själv hade valt bland alla de som fanns. Om jag inte minns fel så var allt vegetariskt.
Sedan var det bara att hugga i med sin förhoppningsvis rentvättade hand och börja äta.
Tyvärr lyckades jag inte hitta denna restaurang som var något av en favorit när det begav sig. På den plats där jag har för mig att restaurangen låg hittade jag istället en kinesisk (delikatess-?)restaurang.
Först så funderade jag på vilket eller vilka organ man kunde få i sin soppa, men sedan så kände jag att det faktiskt inte spelade någon roll. Jag har lite svårt att se vilket grisorgan som skulle få mina smaklökar att vattnas lite extra. Typ inget.
Det var lite tråkigt att min gamla ”stamkrog” inte fanns kvar längre, men för den som verkligen känner en längtan av att äta mat från bananblad, med eller utan bestick, finns några andra alternativ. The Banana Leaf Apolo har två restauranger inom Little India och den andre är inte del av en kedja, om nu två restauranger anses vara en kedja, och heter helt enkelt bara Banana Leaf Restaurant/Indian Restaurant.
Ett sista matställe som har fascinerat mig i alla år är Rochor Center. Det är en byggnad där de tre våningarna längst ner består av butiker och lite matställen, medan övriga 14 våningar är bostäder. Redan för 20 år sedan gav byggnaden intrycket av att vara en avflyttningsbyggnad. Utan att veta exakt så verkade det redan då som om bara var fjärde butikslokal var uthyrd. När jag besökte den nu igen så var statusen i princip detsamma. Självklart fanns det också några matställen kvar. Man kanske inte hittar några fantastiska gourmeträtter, men prismässigt så kan man inte klaga.
Att vara ryggsäcksresenär är ett tufft jobb. Beroende på var man rör sig och med vem så ställs olika krav på social kompetens, närvaro, strävan att göra sig förstådd, jakt på småpengar för att dryga ut sin budget, sömn på betonggolv för att hålla kostnaderna nere, resa på överfulla bussar och att vara vaken och alert för att inte missa olika möjligheter eller för att inte bli lurad.
Således fanns ett stort behov av att ta igen sig lite när man väl kom till Singapore några dagar. Vilken typ av rekreation kunde man då kosta på sig utan att totalt spräcka sin budget? Ja, det var säkert olika från person till person, men för min del så blev det en tradition att vid varje besök i Singapore ta tillfället i akt att besöka Swensen’s för en Banana Split.
Det fanns, och finns, flera olika Swensen’s i Singapore och jag var inte trogen någon särskild. När jag då denna gång tänkte återuppleva traditionen föll valet på deras restaurang på North Bridge Road.
Jag klev in på restaurangen, blev visad till ett bord, fick menyn framstucken under näsan, mötte servitrisens ögon med ett stort leende och sa att, ”Den där behöver jag inte. Jag vet redan vad jag vill ha. En Banana Split, tack!” Efter ett par minuter kom hon tillbaka med en trevlig glasskreation.
Jag kan inte säga att jag minns exakt hur den brukade se ut, inte heller vilka ingredienser, förutom banan och glass. Det visade sig att den bestod av jordgubbsglass, chokladglass och vaniljglass. Och grädde på toppen.
Eftersom jag aldrig brydde mig om att titta på menyn så hade jag heller inte koll på alla ingredienserna. Det visade sig att under det översta gräddlagret hade varje glassmak fått sin egen topping. Jordgubbssylt till jordgubbsglassen, kokt äppelkompott till vaniljglassen och…hasselnötter till chokladglassen. På samma sätt som Singapore har förändrats på 23 år har även jag förändrats. Förutom att jag har blivit tjockare, så har jag även utvecklat allergi mot hasselnötter. Som tur var upptäckte jag nötterna innan jag tuggade och svalde dem, annars hade jag fått en helt annan upplevelse av Singapore än vad jag någonsin haft tidigare, nämligen på ett sjukhus.
Hur som helst, jag fick sitta och pilla bort lite nötter, men till slut så hade jag avslutat min Banana Split och lämnade restaurangen för att fortsätta till nya platser.
Ett annat billigt helgnöje jag brukade ägna mig åt var ett besök på loppmarknaden, inte långt från busstationen, mellan kampong Melayu och Little India. Där kan man hitta allt möjligt, mestadels skräp. Jag minns att jag bl a köpte ett hänglås där och en bok. I övrigt så brukade jag mest spendera ett par timmar där för att se om jag kunde hitta något intressant, göra något fynd, men oftast gick jag därifrån tomhänt.
När man går runt här på marknaden idag så känns det faktiskt nästan som om tiden har stått stilla. Allting ser precis ut som förr och jag undrar om inte vissa av prylarna som säljs också är kvar från förr. Gamla VHS kassetter, ljudkassetter, mynt, nycklar och hänglås, elektronik, böcker och tidningar. Allt detta kan man hitta, och lite till. Jag undrar dessutom om jag inte såg ett antal hörlurar med flygbolags logotyper på.
Jag gillar att gå runt här och det skiljer sig markant från de luxuösa affärer som man hittar på Orchard road. Jag undrar dock hur länge loppmarknaden får vara kvar. Angränsande tomter var avstängda för byggnation och tyvärr så har jag känslan av att man kanske kommer att stänga detta då det inte längre passar in i den nybyggda omgivningen.
Den sista rekreationsaktiviteten är ingenting jag är stolt över eller vill uppmuntra till, men som icke desto mindre hände och tyvärr var en del av backpacker kulturen på den tiden, trots att det var olagligt.
Lite högre upp ser ni en bild på en installation från Singapore Recreation Club. Det består av ett klubbhus och ett stort grönt fält (Padang) där framför allt barn och ungdomar, men också vuxna, utövar sina idrottsaktiviteter. De idrotter som utövas här är bl a baseball/softball, tennis, australiensisk fotboll, fotboll och volleyboll.
För 23 år sedan så fanns det här fältet här och diverse olika idrottsaktiviteter pågick här redan då, men inte för oss luffare. Vi brukade dock samlas här på fältet också för helt andra aktiviteter.
Flera av länderna i området har dödsstraff för knarksmuggling och försäljning. Det hindrade dock inte oss dumskallar från att samlas på det här fältet, sent på natten efter några öl, sätta oss i ring och dela på en eller ett par marijuana cigaretter.
När jag besökte fältet denna lördag så var dessa nattsammankomster väldigt avlägsna och jag hoppas att de inte längre förekommer. Just den här dagen var det full fart med flera ungdomsmatcher i softball och som sig bör en fantastisk publik, troligtvis i huvudsak bestående av föräldrar eller andra släktingar till barnen och ungdomarna.
Detta får avsluta min nostalgitripp genom Singapore. Ni som eventuellt har orkat läsa ända hit ska ha stort tack. Jag hoppas att ni har tyckt att det varit läsvärt, och kanske till och med väcker ett intresse av att hålla sig utanför de inarbetade turiststråken.
Positionerna som anges vid bilderna ovan återfinns på kartan för att visa på ett ungefär var bilden är tagen.