Aeroflot har under senare tid lockat till sig kunder med förmånliga priser till Asien i både affärs och ekonomiklass. BusinessClass.se beger sig till Tokyo via Moskva för att ta reda på om Aeroflots ekonomiklass lever upp till konkurrenternas standard.

Text och bilder: Jonas El said

Introduktion

Aeroflot är ett flygbolag som i folkmun har fått stå ut med en uppsjö av fördomar och negativa associationer under årens lopp. Den stereotypa öststatsbilden av gamla risiga Tuppolev-plan på gränsen till förfall, besättningar av babushkor i kabinen och testosteronstinna MIG-piloter bakom spakarna i cockpit, samt de oidentifierbara substanserna som slevats upp på brickorna är bara några av de tankegångar som går igenom gemene mans huvud när de hör talas om Aeroflot.

Mycket har förstås förändrats sedan sovjettiden, och som vår kollega Jacob har bevisat i tidigare reportage i affärsklass, så är 2000-talets Aeroflot helt annorlunda från det under sovjettiden.

Flygbolaget har under de senaste åren gått igenom en omfattande moderniseringsprocess, där man successivt har fasat ut och/eller omplacerat de äldre sovjet byggda Tuppolev och Ilyushin planen. Man har bytt dessa mot fabriksnya Airbus A320/A330 plan. Aeroflot rankas idag som ett av världens mest lönsamma flygbolag, vilket har skett som ett resultat av den senaste tidens omstruktureringar.

 

Flygbolaget erbjuder idag två kabinklasser, affärs och ekonomiklass vars standard i de ”hårda” (Dvs kabin och komfort) aspekten är helt i linje med vad flygindustrin generellt har att erbjuda. Från vad Jacob har bevisat i sina reportage kunde vi dra slutsatsen att affärsklass produkten i de ”mjuka” (Dvs mat, dryck och service) aspekten håller en standard liggandes en bra bit över genomsnittet för flygindustrin. Om flygbolaget nu lyckas leverera en så pass högklassig affärsklass produkt uppstår nu frågetecknet om vad som kan tänkas försiggå i den kraftigt differentierade världen bakom gardinen?

Jag likt de flesta av oss skulle under normala omständigheter aldrig få tanken att flyga Aeroflot, såvida det inte är ett absolut måste.

Detta råkade även vara fallet för min del då jag i januari 2012 kom över en väldigt förmånligt prissatt ekonomibiljett till Tokyo (Open-Jaw med utgångspunkt i Rom, och slutdestination London). För det facila priset av 2363kr tog det inte många minuter innan e-biljetten hade landat i min e-postlåda.

Avresa från Rom

Klockan 6.00 ringde väckarklockan på mitt lilla hotellrum i trakterna kring Colosseum. Efter en lång kväll med goda vänner, utsökt mat och mycket vin kändes det tungt att kliva upp så tidigt. Mitt flyg gick inte förrän Klockan 12.00 på förmiddagen, men jag ville försöka ta mig till flygplatsen tidigt för att slippa undan trafikstockningarna som Rom sedan åratal har gjort sig ökänd för.

Valet för transfer denna morgon föll på flygbussen, vilket är det överlägset billigaste och populäraste alternativet att ta sig till/från flygplatsen. För €4 erbjöds god valuta för pengarna. Bussen avgick Klockan 7.35 från Centralstationen Termini, och drygt en timme senare anländer jag till avgångshallen i Terminal 3 på Fiumicino flygplatsen.

Incheckning & Säkerhetskontroll

Strax efter klockan 9.00 öppnades incheckningsdiskarna för Aeroflot flight SU264 till Tokyo via Moskva. Totalt tre diskar användes för denna flygning, två för ekonomi och en för affärsklass. Då jag ej kunde checka på nätet kvällen innan, fick jag ställa mig i kön för att få det fixat på det gammalmodiga sättet. Damen vid disken för affärsklass lade märke till min guldtagg från Star Alliance och vinkade genast över mig till den tomma disken trots att jag helt och hållet saknar status hos SkyTeam. Med boardingkorten utskrivna och väskan på bandet var det dags att bege sig till säkerhetskontrollen.

 

Avgångshallen var långt ifrån den modernaste. Trots detta var det förhållandevis fräscht.

Detta grekiska flygbolag hyser stort med sin närvaro på flygplatsen.

Säkerhetskontrollen gick förvånansvärt smidigt trots den fullsatta terminalen, och inom loppet av 5 minuter fann jag mig vandrandes bland tax-free butikerna i Schengen området. En god vän till mig skulle göra mig sällskap på resan, och vi hade dagen innan bestämt att mötas upp vid passkontrollen för att tillsammans bege oss till loungen i non-Schengen delen av terminalen.

Alitalia Lounge Giotto, Sattelite-G Fiumicino

Att ta sig in i en SkyTeam Lounge visade sig vara aningen mer komplicerat än vad jag själv är van vid resa med Star Alliance. Det tog ett bra tag från att kollegan lämnade sitt Flying Blue Guldkort i receptionen, då flera telefonsamtal gjordes, samt papper som skulle skrivas under innan vi fick tillträde till loungen.

Väl inne slogs jag över hur ljus, stilren och fräsch loungen kändes, detta trots att den låg i källarvåningen. Loungen består av flertalet mindre sektioner med fåtöljer och vilstolar klädda i silkeslent italienskt kalvskinn. En arbetshörna med stationära datorer, skrivare och skrivbordsutrymmen fanns även tillgänglig.

 

En av flertalet sittsektioner som fanns att tillgå i loungen.

Den bemannade baren är det första man går tillmötes när man kommer in.

Utbudet av mat uppfattades som aningen begränsat, då endast lättare plockmat så som omelettbitar, Cornetti och smörgåsar fanns att tillgå. På dryckessidan var utbudet aningen bättre. Här kunde man välja mellan ett stort utbud av läskedrycker, inklusive många lokala och tämligen udda varianter. Utbudet av starksprit var aningen begränsat då endast de mest essentiella sorterna fanns att tillgå. På vinfronten såg det bättre ut, där man hade flertalet röda, vita, rosé och mousserande viner att välja bland.

Självservering av alkoholdryck var ej möjligt i denna lounge, då alla beställningar måste göras från bartendern. Han var för övrigt var mycket trevlig och hade inga som helst problem med att servera några extrarundor. Bartendern agerade även Barista, och man kunde få sig en perfekt ångspunnen cappuccino eller espresso om man så ville.

 

Jag nöjde mig med ett glas Prosecco och några omelettbitar.

Ombordstigning & Start

Efter drygt en timme i loungen var det dags att bege sig till gaten som låg en våning upp. Det var mycket folk vid gaten vilket gav intryck om att denna flygning sannolikt kommer att gå full.

Ombordstigningen gick lugnt och sansat till, trots att man struntade i separat upprop för passagerare med prioritet. Efter att boardingkortet avlästs blev vi tvungna att visa upp pass och handbagage till en säkerhetsofficerare ytterligare en gång innan vi fick tillåtelse att kliva ombord planet.

Väl ombord på flygplanet blev vi hälsade välkomna av den trevliga besättningen bestående av fem flygvärdinnor och en manlig steward. Flygvärdinnorna var alla i 20-30 års åldern, av attraktivt utseende och iklädda den berömda orangea Aeroflot uniformen.

Vår pushback blev vi cirka 30 minuter försenad på grund av en sjukpassagerare, vars bår behövde lastas in genom bakdörren. Totalt landade förseningen på 60 minuter då vi missade vår take-off slot, och blev tvungna att stå en extra stund på taxibanan i väntan på en ny.

 

Vi lyfter mot Moskva cirka en timme försenade.

Mat & Dryck Servering

Marschhöjd nåddes drygt en halvtimme efter start, och genast var besättningen ute i gången för att påbörja servicen. Den unga blonda flygvärdinnan från affärsklass kom ut och välkomnade SkyTeam Elite Plus medlemmar personligen. Min kollega som satt i fönsterplatsen bakom mig blev tilltalad med efternamn, och fick även ta sitt val av varmrätt i förväg. Jag kunde inte undgå att imponeras över hur väl Aeroflot behandlar statuspassagerare, då det trots allt rörde sig om en ekonomiklass flygning inom Europa.

Kort därefter rullades dryckesvagnen ut. Aeroflot har sedan ett antal år tillbaka begränsat tillgången av alkohol kraftigt i ekonomiklass. Läskedrycker, kaffe/te, juice och vatten är gratis medan öl och vin finns tillgängligt till försäljning för €3 per burk/glas.

 

För min del blev den en sedvanlig Coca Cola Light.

Det tog närmare en kvart innan besättningen kom tillbaka och plockade undan skräpet från dryckesserveringen. Därefter serverades måltiden.

På denna tre timmars flygning serverar Aeroflot en två rätters lunch bestående av förrätt, två val av varmrätt, en chokladbit, samt bröd och smör. På menyn idag erbjöds följande:

 

Förrätt: Kall och varmrökt laxfilé på en bädd av isbergs och rödsallad med citron och svarta oliver.

Varmrätt: Filé av vildlax under ett täcke av hollandaisesås, med ugnspotatis och rostad squash.

Mitt val föll på fisken, som tyvärr var det enda som fanns kvar.

Mina förväntningar kring maten på Aeroflot var lågt ställda, främst med tanke på presentationen som får maten att framstå som aningen mer oaptitlig än vad som normalt kan förväntas i ekonomiklass. Bortsett från upplägget, så smakade maten helt utmärkt. Laxbitarna i förrätten var lagom kylda, och salladen behöll en färsk och knaprig konsistens. Varmrätten bestående av en bit laxfilé upplevdes som aningen torr, vilket kan bero på att vild lax ofta har en magrare konsistens än odlad lax. Såsen hjälpte däremot till att kompensera för torrheten i laxen, och överlag så kändes måltiden helt tillfredsställande.

Den största svagheten med Aeroflot tycktes vara ransoneringen av dryck. Ingen dryckesservering skedde efter att brickorna delats ut, vilket må tyckas oacceptabelt då man inte har någon vätska att skölja ner maten med. Denna procedur visade sig vara normen på alla mina Aeroflot flygningar, och jag lärde mig så småningom att alltid beställa två drycker i samband med serveringen.

Efter maten serveras kaffe/te, och för de som vill ha extra dryck så fanns det att hämta i galley. En ytterligare svaghet som upplevdes var att man serverade all dryck, oavsett varm eller kall i pappersmuggar, vilket även om det inte är ett jätteproblem upplevdes som aningen udda.

Kabin & Komfort

Denna Airbus A321 var likt de flesta av Airbus planen i Aeroflots flotta av de senare produktionsmodellerna. Kabinen var utrustad med den nyare varianten av sidoväggar och hatthyllor, och takbelysningen samt läslamporna var av LED-typ. Detta bidrog till ett ljust och fräscht intryck, som gjorde flygningen någorlunda mer njutbar.

Stolarna i kabinen från märket Recaro, var av motsvarande modell som man normalt finner på långdistansflyg hos många Europeiska flygbolag, bl.a SWISS, Finnair och TAP, m.fl. Stolarna var klädda i blått denim-liknande tyg och erbjöd god komfort, med generöst 32-tums (81 centimeter) benutrymme, ergonomiska ryggstöd och ett flexibelt nackstöd med många inställningsmöjligheter.

För denna tretimmars flygning var stolarna klart mer än godkända, och komfortmässigt står sig Aeroflot över det Europeiska genomsnittet gällande komfort på medeldistansflygningar.

 

Kabinen var ljus och fräsch. Dock fanns inga TV-skärmar i varken tak eller stolsrygg att tillgå.

Stolen erbjöd god sittkomfort, och acceptabelt benutrymme.

Transfer på Sheremetyevo

Denna tre timmar långa flygning började närma sig mot sitt slut, och innan vi visste ordet av det så hade kaptenen påbörjat inflygningen till Moskvas största flygplats Sheremetyevo. Efter en mjuk landning taxade planet in mot gaten i D-Terminalen. Det tog en stund innan vi som resande i ekonomiklass fick tillåtelse att lämna planet, då vi blev tvungna att låta passagerarna i affärsklass kliva av först.

Flygplatsen var lugn och förvånansvärt tom denna onsdag eftermiddag, vilket bidrog till en smärtfri transferprocess. Innan man får gå vidare till sin gate, måste anslutande passagerare först passera en transferdisk för att verifiera sin slutdestination och få e.v information om gaten för anslutande flyget. Därefter följer en pass och säkerhetskontroll. Innan tillåtelse gavs för att passera säkerhetskontroll, så krävdes ytterligare en inspektion och stämpling av boardingkortet.

Hela processen gick snabbt och effektivt, men jag upplevde att man både vid pass och säkerhetskontroll inte tycktes ta inspektionerna på särskilt stort allvar, vilket gav mig vissa tankegångar kring huruvida dessa extrakontroller faktiskt är nödvändiga. Värt att notera för innehavare av Svenskt pass är att visum till Ryssland ej krävs så länge man håller sig innanför transferområdet.

 

Hela processen var över inom loppet av 10 minuter,
och snart befann jag mig i den ljusa och behagliga airside delen av Terminal D.

Det finns gott om butiker och restauranger i Terminal D, och man kan med lätthet slå ihjäl ett par timmars väntetid här. Fritt wifi fanns tillgängligt i hela terminalområdet, vars hastighet och mottagning upplevdes som fullt acceptabla. Avsaknaden av lounge visade sig inte medföra några större svårigheter för mig, då jag kom över en trevlig och rimligt prissatt rysk restaurang alldeles intill gaten till mitt flyg mot Tokyo.

 

Pirog fylld med vitkål och potatissoppa, ett gott första intryck av det ryska köket.

Tack vare förseningen hade min väntetid i Moskva krympt till drygt en timme, väldigt snart ropades ombordstigningen upp för SU264 mot Tokyo.

Fortsättning följer!

Slutsatser

Aeroflot lyckades denna gång leverera en ekonomiklass produkt på medeldistansflyg som höll fullt acceptabel standard. Komfortmässigt står sig Aeroflot högre än de flesta Europeiska flygbolag, främst då stolsmodellen de har valt, i vanliga fall är avsedd för användning på långdistansflyg. Även i affärsklass erbjuder Aeroflot ordentliga läderfåtöljer, tillskillnad från det blockerade mittensätet som hör till standarden hos de europeiska flygbolagen.

Cateringen på flygningen var av godtagbar kvalité, men inte mer än så. Presentationen kunde ha förbättrats, likaså hela utförandet av serveringen som i min mening var bortom acceptabelt. Besättningen ombord var trevlig, och serviceinriktad. De var mer än glada att stå till tjänst om man hade några extra önskemål, och de hade inga som helst problem med att jag tog bilder under flygningen.